* Det blev en skrällarnas afton igår, fast samtidigt egentligen inte. Nästan alla de länder som framstod som favoriter tog sig ju faktiskt till final – det var mest bara Belgien som föll igenom av dem. Och för mig var inte detta någon överraskning, jag tippade ju emot Belgien hela tiden. Liksom Azerbajdzjan; nu har även det landet förlorat sitt stolta facit av att alltid kunna kvalificera sig, och det kanske gör en och annan förvånad, men jag för min del nickar bara bekräftande.
Bland de länder som missade igår befann sig också Grekland och Armenien, som båda gjorde sitt andra misslyckande, men inte heller detta var väl så där jätteomstörtande. (Väldigt synd att inte ha Grekland i final, då jag tycker att ”Oniro mou” är en mycket vacker låt, men den var väl lite för speciell.) De stora utropstecknen i resultatet anser jag istället utgörs av Albanien och Irland; visst, jag hade tippat på Irland här på bloggen, men jag ändrade mig under programmets gång och bytte ut dem mot Armenien, och höjde därför en aning på ögonbrynen när Irland ändå blev uppropat. Jag tyckte att Ryan O’Shaughnessy såg ganska sömnig och uttråkad ut på scen och att han och dansarna inte gick ihop alls, men tydligen uppfattade tittare och jury någonting där som jag inte såg. Vad gäller Albanien så medger jag att det blev en överraskning, om än en positiv sådan. Förmodligen var det Eugent Bushpepas uppenbara förmåga att sjunga bra som gjorde att det blev tillräckligt övertygande.
* Jag gläds åt Litauen, som jag har trott på hela tiden och som nu imponerade med ett starkt och känslosamt framträdande – dessutom snyggt med den mycket starka ekoeffekten som de har placerat ut här och var på sången. Finalplatsen sabbades inte ens av att de valde ett mycket underligt ställe i låten att klippa ut till snabbreprisen. Litauen har nu skuttat upp som en raket på oddslistan, och det förtjänar de. Det är lite ”vad var det jag sa” från mitt håll på den punkten.
Estland och Tjeckien är två andra personliga favoriter för mig som klarade sig vidare – båda imponerade stort, inte minst estniska Elina med sina väldiga röstresurser. Att sedan Tjeckien kommer att få sitt bästa resultat i finalen på år och dag är nu höjt över varje tvivel.
Och det är trevligt även med Finland förstås, även om ”Monsters” inte hör till mina favoriter. Saara Aaltos show är lite rörig men gör uppenbarligen ett visst intryck ändå.
* Som statistikbitare kan man konstatera, apropå det där med ”halvor”, att det var färre som gick vidare från halva två än från halva ett – så nu har vi det också bekräftat, det är fullt möjligt, nu behöver vi inte hänga upp oss på det något mer. (Gäller även mig själv.)
Sedan är det intressant att det svaga tecknet på trend som synts de senaste två åren, nämligen att det går bra för länder som sjunger på sina egna språk, delvis ebbade ut igår. Både Grekland och Armenien blev ju avfärdade. Samtidigt gick det bra för Albanien som sjöng på albanska, så det verkar gå lite åt båda hållen. Vi får se hur sådana som Ungern och Slovenien lyckas på torsdag innan vi kan uttala oss vidare i den frågan.
* Jag fick åtta rätt på mitt bloggtips, vilket jag får anse mig vara fullt nöjd med när det nu var ett så favorittyngt och späckat startfält. (Mina sista minuten-ändringar bestod i att jag som sagt bytte ut Irland mot Armenien, och Vitryssland mot Finland – det stämde inte i det ena fallet men i det andra, och då blev min poäng oförändrad.)
* Det var en hel del skämskudde på programledarkvartetten, men samtidigt har jag (precis som förra året i Kiev) en viss förståelse för att det verkligen inte är lätt att åstadkomma humor som hela Europa ska kunna hänga med på. Humor kan onekligen se mycket olika ut i olika delar av Europa, och det blir ju inte lättare av att man försöker ta efter Sveriges grepp, som Portugal uppenbarligen gjorde. Jag tyckte ändå det var lite lustigt med det där inslaget med ”David Attenburger” som undersökte portugisernas beteende, även om inspirationen från Lynda Wooddruff framgår tydligt. Och innan man som svensk kritiserar Portugals programledarskap kan man ju för den delen tänka på Fab Freddie eller Filippa Bark och fundera på om vi är särskilt mycket bättre egentligen.
Något som jag däremot känner mer och mer är att green room-intervjuerna borde avskaffas, precis som de borde i Melodifestivalen också. Det blir aldrig, aldrig något annat än tramsigt, pinsamt och konstlat. Går det verkligen inte att hitta på något annat att fördriva tiden med? Eller åtminstone fixa fram någon form av manus inför intervjuerna så att de blir mer konstruktiva.
* Slutligen: Vad är det som så många ser hos Cypern? Ett flammande framförande till trots tycker jag alltjämt inte att det är något speciellt med den låten, men nu har Cypern blivit den största favoriten och kan ha vunnit hela den här semifinalen. Jag kommer inte att gilla om de vinner på lördag … och det kommer nog inte Salvador Sobral att gilla heller, då han blir tvungen att dela ut Eurovision-trofén till ett av de bidrag som allra mest utmärker sig som ”fast food music” och ”fireworks”. Det ser ut som årets Eurovision kan bli någon sorts motreaktion på det djupa allvar som rått i tävlingen på sistone – men även i det fallet får jag nog återkomma.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar