Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.
Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.
Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.
Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.
Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.
