Eurovision

Eurovision

lördag 10 mars 2018

Spontana reflektioner efter finalen 2018

* Grattis till Benjamin Ingrosso! Det blev den vinnare jag trodde – och som de flesta andra också verkar ha trott. Inga skrällar på den punkten åtminstone. Dessutom var juryn och folket överens den här gången, och det var ju rätt skönt, så slipper vi bråk om det i år.

* Det finns inte så mycket att säga om vinnaren annars … det är en professionellt utförd låt som framförs professionellt. Och Sverige skickar ungefär samma sorts låt som vi gjorde förra året – vi håller oss över huvud taget till vårt gamla recept, utan att ändra på någonting.
Det som möjligen är lite annorlunda med ”Dance You Off” jämfört med tidigare är att den är en rätt lågmäld danslåt; det är rätt mycket soulaktig rytm och inte så mycket melodi och harmoni. Jag vänder mig också lite emot showen, även om den är snygg med allt det där rödrandiga flimret … nackdelen är att man verkligen inte får känslan av att Benjamin står på en scen över huvud taget, utan snarare att det rör sig om en förinspelad video (som är lika professionell som resten av paketet). Alltsammans är slimmat, stajlat, perfekt. På ett något tråkigt sätt. Men precis som 2017 så kommer Sverige inte att göra bort sig. Final blir det, och där tror jag det blir ett liknande resultat som Robin Bengtsson fick, eller något sämre. För även om vårt recept är tråkigt så brukar det funka.

* För min personliga del hade jag föredragit om Sverige skickat Samir & Viktor istället, för då hade vi varit mer spontana och unnat oss att släppa loss för en gångs skull (och strunta i Eurovision-resultatet). Jag hade faktiskt Samir & Viktor som favorit just på grund av det – i övrigt fanns det nästan ingen favorit för mig i år (närmast kom Martin Almgren med sin kraftfulla röst och den smakfulla Mariette) men S & V hade en befriande glädje som gjorde att de för mig stack upp ur havet av mellanmjölk. Det hade känts som ett passande tillfälle att premiera det just i år. Men varken jury eller tittare var i slutändan med mig i den åsikten.
För övrigt har jag nu börjat associera ”Shuffla” till Greklands bidrag från 2014, ”Rise Up”. Det finns en snarlik, glad, galen känsla där när man tänker på det.

* Fast min teori om att skämtbidragen kunde sticka upp stämde ju inte riktigt … Samir & Viktor gjorde inte det tillräckligt mycket, och även om Rolandz förvisso fick mer poäng än väntat av juryerna så nådde naturligtvis inte de heller så långt. I det senare fallet var det nog tur. Visst att Sverige behöver vara spontana, som jag precis skrev, men kanske inte på det sättet.

* Skulle det bli folkstorm om Melodifestivalens programledare någon gång faktiskt inte yttrade standardfraserna ”Nu kör vi!!!!” och ”Sverige – vi har ett resultat (da-da-da-da, da-da-daa)”?
De har väl inte använts jämt? När var det egentligen de letade sig in i programmet? Inte för mer än sju-åtta år sedan väl? Men nu verkar de oundvikliga. Så snabbt skapar man traditioner som funnits jämt och inte kan rubbas. :)

* Missödet med Renaidas medhörning kommer nog att orsaka en och annan kommentar och teorier om vad som hände och om hon och SVT hanterade situationen rätt. Särskilt som det nu då råkade avslöjas att Jessica Andersson häromåret inte brydde sig om att bryta – och inte fick sjunga om. Numera har tydligen artisterna fått instruktioner att bryta och säga till om det tekniska inte funkar, vilket alltså var vad Renaida försökte göra … men ingenting hände och hon slutförde därför numret, för att sedan ändå få sjunga om. Personligen tyckte jag att det var överflödigt, för hon sjöng ju alldeles utmärkt även utan medhörning (det lät snarast en aning sämre när hon sjöng om).
Sådant där har ju annars hänt förr både i MF och ESC, med varierande uppföljning och konsekvenser. Proffsigast tycker jag ju det verkar vara att fortsätta och låtsas som ingenting och sjunga färdigt och sedan kanske begära omsjungning efter det. Är man tillräckligt säker klarar man sig kanske ändå, som Renaida uppenbarligen gjorde.

* Någon som tyvärr fortsatte sin vana att inte sjunga bra var ju Mendez, och det straffade sig i juryns poäng. Tittarna var betydligt mer toleranta, men trots att Mendez blev trea i den delen av omröstningen kunde han ändå inte undvika att komma sist. (Detta visar, åter igen, hur utjämnade apprösterna är.)

* ”Ho-de-la-di” är tydligen det rätta sättet att stava där lätet som Fab Freddie brukar utstöta hela tiden. Tänk, jag trodde att det han sade var ”Oh-de-lally”, från Disneys ”Robin Hood”. Är det egentligen ändå inte därifrån det kommer från början?

* Slutligen en liten, liten parentes: Rolandz textrad ”det blir ett jädra hålligång” är delvis lånad från Ronny & Ragges gamla låt ”De’ e’ sommar” (fast där sjunger de ”det blir ett jäla hålligång” …). Kanske en medveten blinkning?

* Melodifestivalen är slut, suckar kanske en och annan nu, och undrar vad de ska ta sig till i fortsättningen på lördagkvällarna. Men jag anser naturligtvis att det inte är slut. Tvärtom. Det är ju nu det roliga börjar, huvudevenemanget som är mycket intressantare och bättre: Eurovision Song Contest, och uppladdningen inför detta. EM-kvalet övergår i det stora EM! Jag återkommer självfallet.

Jag har talat.

fredag 9 mars 2018

Inför finalen – kan skämtbidragen ha en chans i år?

Så var vi framme vid slutet på denna Melodifestival, som ju av många sägs vara mycket sämre än tidigare år. Jag har även själv spontant tyckt det, men å andra sidan ser jag att jag tyckte det förra året också. Kanske är det inte så illa i alla fall. Det har påpekats på sina håll att årets MF-låtar inte är sämre än vanligt, däremot är de mindre omedelbara – de är mer moderna radiolåtar numera, och moderna radiolåtar är inte gjorda för att som en schlager slå knockout vid en första lyssning, utan de ska växa något långsammare än så. Även om nu inte detta gör så stor skillnad för mig (eftersom jag ofta är rätt likgiltig för moderna radiolåtar …) så är denna teori tänkvärd, och därför utesluter jag inte att 2018 kanske ändå inte var någon katastrofårgång.
Men under alla omständigheter verkar ju många ha tyckt att den var det, och det är denna katastrofala turné som nu ska få ett slutresultat, och detta slutresultat ska jag försöka uttala mig om.

Det jag hittills har tänkt hela tiden när jag blickat fram emot året Melodifestivalfinal, det är att det inte är särskilt svårtippat i år, därför att Mariette lär ta hem det. På något sätt har det rent instinktivt känts som att det är hennes tur nu, att många faktorer talar för det.
Den uppfattningen får jag kanske justera nu när finalen närmar sig på riktigt. Mariette verkar i förhandsspekulationerna ha passerats fullständigt av Benjamin Ingrosso, och även Felix Sandman har de senaste dagarna klivit fram rejält som vinnarkandidat. Sedan ska vi inte glömma bort att Samir & Viktor är väldigt populära med sitt shufflande för närvarande.
Eller nej förresten, dem kan man inte tippa på, för Samir & Viktor är ett plojbidrag framfört på svenska och sådant brukar alltid juryn ta ner något fruktansvärt. Så de kommer då rakt inte att vinna.
Om inte … om inte 2018 blir året då ett plojbidrag lyckas ta sig hela vägen fram? I så fall kanske till och med Rolandz har en chans att göra det?

Ja, vi kanske ska börja från början med förutsättningarna.
Precis som förra året kan vi räkna med att tittarnas röster kommer att bli jämnt utspridda, på grund av det sedvanliga missbruket och felhanteringen av hjärtröstandet. Det kan därför i likhet med 2017 bli en situation där juryns favorit, om de har en tydlig sådan, kliver fram och snor åt sig segern som Robin Bengtsson något oväntat gjorde. Och då ligger det nära till hands att tro att den där tydliga juryfavoriten blir Benjamin, eller Mariette eller Felix, eller kanske någon dark horse som Martin Almgren eller John Lundvik.
Förutsatt då att inte juryerna sprider ut sina röster lika mycket som tittarna gör.
Vilket jag faktiskt tror kan bli fallet.
Det som får mig att tro det är delvis urvalet av länder som jurygrupperna kommer från i år. Det rör sig om dessa elva: Albanien, Armenien, Australien, Cypern, Frankrike, Georgien, Island, Italien, Polen, Portugal, Storbritannien. Och det är egentligen en ganska lustig samling. I en hel del fall är det ganska små och udda länder, som ligger långt bort, som kanske inte har riktigt det internationella musiktänkande vi är vana vid (och det ser jag inte som något negativt!), som kan ha ganska annorlunda åsikter, och vars juryarbete i Eurovision inte brukar ge intryck av att vara särskilt genomtänkt, ärligt talat. Tre av länderna (Albanien, Georgien och Portugal) är också helt nya som juryländer i den svenska Melodifestivalen … vi vet inte alls vad de kan tänkas gilla för något. Jurygrupperna består inte heller av särskilt många personer, och i denna brokiga samling kan omdömena lätt bli godtyckliga. Kort sagt så kan juryerna mycket väl tänkas rösta lite hipp-som-happ!
Därför finner jag inte heller för omöjligt att de skulle kunna ge fler poäng än förväntat till artister som Rolandz eller i synnerhet Samir & Viktor. Kom ihåg hur det var år 2013, när Cyperns jury i Melodifestivalen till mångas bestörtning gav sin tolva till Sean Banan! Det är precis så oväntade saker som jag tror att små avlägsna länder kan få för sig att göra. Cypern är som synes med och röstar nu också, och det är även Albanien, Armenien, Georgien och Island. Jag tror att deras siffror kan orsaka ett och annat höjt ögonbryn på lördag.

Nu skulle nog ändå inte vissa höga poäng från små länder till skämtbidrag kunna leda ända till seger, i normala fall … men låt mig då påminna om att vi har ytterligare en aspekt att ta med i beräkningen, nämligen att poängsystemet är något annorlunda i år. Jurygrupperna delar inte längre ut poängen 1-2-4-6-8-10-12, utan nu ger de en komplett ESC-skala: 1-2-3-4-5-6-7-8-10-12. Det betyder att det är mer poäng att dela ut och att varje jurygrupp ger poäng till alla låtar utom två. Vilket kan innebära mer utslätning av juryns siffror – att juryn inte får någon tydlig favorit längre, att det blir jämnare.
I det läget, om det ser ganska jämnt och dramatiskt ut efter att alla jurygrupper röstat, och om antingen Samir & Viktor eller Rolandz eller båda två ligger högre upp på listan än många tippade – vad kan hända då? Jo, då finns det faktiskt utrymme för svenska folket att avgöra genom att lyfta fram ett skämtbidrag till första plats!
Och detta skulle kunna hända, eftersom missnöjet med bidragens kvalitet har varit så utbrett i år. Jag tror att proteströstning på plojbidrag kan tänkas förekomma mer än vanligt. Det var säkert därför Rolandz gick direkt till final i Örnsköldsvik, och samma fenomen kan lyfta upp dem nu. Liksom Samir & Viktor, som folk (i synnerhet de röststarka barnen) gärna klickar rejält på.
Det är mycket som ska stämma för att det här ska bli verklighet, men tänkbart är det. Kom ihåg var ni läste det först om det blir så. Skrällseger för Samir & Viktor.

Sedan påstår jag inte att jag verkligen tippar på seger för dem eller för Rolandz (kanske framför allt inte för Rolandz). Bara att om det alls är möjligt för plojbidrag att vinna MF, så är nog tillfället nu.
Det kan förstås också mycket väl hända att såväl tittare som jury ändå bestämmer sig för att rösta mer konventionellt, på förhandsfavoriterna, och då vinner Benjamin eller kanske Mariette (som jag först tänkte). Kanske Felix om de röstande plötsligt blir på humör för något dystert och avskalat, men det tror jag inte … numret är lite för svårt för det, och alltför många ser nog mest bara en efterapning av Salvador Sobral.
Vad gäller övriga bidrag så verkar den allmänna meningen vara att man inte ska räkna ut dem heller, därför att det i år är så jämnt och oförutsägbart att nästan vem som helst skulle kunna vinna – men jag tror för min del inte att de andra kommer att ha någon chans. Blir det någon som skräller så blir det som sagt ”plojnumren”.
Fast Margaret förresten … kan hon kanske ta klivet fram med sin cabana? Hon ligger ju bra till för en tolva från sitt hemland Polen i alla fall. Seger för henne är dock verkligen inget jag hoppas på, för lita på att det i så fall blir hätsk debatt om det lämpliga i att någon från Polen representerar Sverige ...

Ska jag komma med ett tips? Måste jag det?
Ja visst, okej, jag tippar att Benjamin Ingrosso vinner. Som läget är just nu känns det som han har bäst förutsättningar att få den högsta kombinationen av tittar- och juryröster.
Men jag hade egentligen föredragit Mariette, eftersom hon har en bättre låt och eftersom det borde vara en tjejs tur att vinna nu.
Och medge att det skulle ruska om på ett nästan roligt sätt om det (usch) blev Rolandz!

lördag 3 mars 2018

Spontana reflektioner efter Andra Chansen 2018

* Jag brydde mig aldrig om att tippa Andra Chansen i år, för jag kände ärligt talat att jag inte var tillräckligt intresserad … det kändes redan från början att det var slätstrukna bidrag i slätstrukna dueller. Men nu har jag ju ändå naturligtvis tittat och följt det hela, även om två av mina barn symptomatiskt nog frångick sina tittarvanor och lämnade TV:n i förtid ...
Och i dessa fyra dueller (som man ändå får säga var sammansatta på ett bra sätt, med lämpliga kombinationer) så var mina reflektioner nedanstående:

* För den som undrar så hjärtröstar jag i Andra Chansen på det sättet att jag ger samtliga fem hjärtan till den jag tycker är den bättre i respektive duell, och inga hjärtan alls till den andra. Fem hjärtan betyder alltså inte i det här fallet att jag asdiggar bidraget i fråga. Bara att jag går in till max för att det bättre bidraget ska vinna.

* Margaret mot Moncho. Jag röstade på: Moncho. Till final gick: Margaret.
Två ”tropiska låtar”, båda med en viss larvighetsfaktor à la Boogaloo dansa rock’n’rolla, där jag ändå tyckte att Moncho var den något mindre larvige och aningen bättre. Men Margarets låt har hörts mer på radio på sistone och har uppenbarligen mer slagkraft på något sätt.

* Renaida mot Olivia Eliasson. Jag röstade på: Renaida. Till final gick: Renaida.
En duell med två bidrag som nästan var förvillande snarlika sett till både sound och show. Men precis som i det första fallet var en något bättre än den andra – det var mer energi i Renaidas framträdande enligt mig. Och den här gången gick det som det skulle.

* Felix Sandman mot Mimi Werner. Jag röstade på: Felix Sandman. Till final gick: Felix Sandman.
Egentligen de två bästa låtarna i denna Andra Chansen-tävling, som typiskt nog fick möta varandra, men det kunde inte hjälpas (för Mimis låt var den enda som var lågmäld nog att kunna matchas mot Felix lugna stycke). Jag var på förhand lite osäker på vilken jag skulle tycka var bäst, för Mimi var enligt mig bäst i deltävling 2 och Felix var inte så dålig i deltävling 4. Men svaret blev att Mimi jämfört med Felix uttryck kändes betydligt mer ytlig. Det är också bra att det nu blir en lugn låt till i finalen, även om ”Every Single Day” inte är så minnesvärd i längden. Så här var jag relativt nöjd.

* Sigrid Bernson mot Mendez. Jag röstade på: Sigrid Bernson. Till final gick: Mendez.
Det tråkigaste resultatet, för här blev det en kamp mellan ”den som kan sjunga” och ”den som inte kan det”, och naturligtvis vann den sistnämnde. Ledsen att behöva säga det, men Mendez sånginsats lät stundtals direkt pinsam (och då har han ändå försäkrat att han har jobbat med sången sedan sist). Han gick till final ändå på grund av att han väl är mer känd, och har sina Despacito-vibbar. Mycket oförtjänt enligt min åsikt. Sedan var Sigrids låt inte så mycket att hänga i julgranen heller i och för sig, men det blev ändå att jag höll på henne mycket starkare än jag trodde, av musikaliska skäl som sagt.

* Som helhet var det inga överraskande resultat i årets Andra Chansen, utan det blev samtliga de låtar som (med största sannolikhet) var 3:or som gick till final. Precis de förhandstippade.

* I vanlig ordning var pausinslaget bäst, och så har det ju varit nästan varenda gång. Maxida Märak gjorde en alldeles utmärkt tolkning av ”Vill du se en stjärna”. Övrig pausutfyllnad var just bara utfyllnad. Verkligen inget mer att säga om det. Andra Chansen börjar kännas väldigt överflödig.

* Kunde David Lindgren verkligen utlova en deltävling till åt Kristianstad utan att ha frågat cheferna om lov först …? Ja ja, han sade ju inte när, så det kan ju lika gärna bli 2039 som 2019. Om nu Melodifestivalen finns kvar i sin nuvarande form år 2039, eller tidigare än så för den delen. Det känns som om något borde göras åt situationen redan snarast. Framför allt måste det tas krafttag för att få in de mer creddiga artisterna igen … och om G:son, Kempe, herrskapet Deb med flera nu envisas med att de måste ha in ett visst antal låtar inkvoterade åt sig varje gång så får de ta sig i kragen och se till att få tillbaka lite inspiration och gnista i låthantverket.
Och showkonceptet måste göras om till ett format där allting inte bara går på tomgång.

* Final nästa vecka, men det återkommer jag naturligtvis till.

* I kväll kan jag i alla fall glädja mig åt att Finland mycket riktigt valde den låt jag hoppats och trott på, nämligen ”Monsters”. Enligt uppgift lämnade dock Saara Aaltos show och framträdande en del övrigt att önska. Vi får väl hoppas att man reder ut det till Lissabon.

Jag har talat.

torsdag 1 mars 2018

Inför Finlands uttagning: monster, domino eller drottningar?

Nu till helgen är det dags för Finland att välja sitt Eurovisionbidrag. I vanlig ordning har jag med mitt Finlandsintresse försökt ha lite koll på vad som försiggår på den fronten i grannlandet, och i år är det inte särskilt svårt, för Finland har gjort det väldigt enkelt för sig med UMK den här gången.
Som jag skrev i ett inlägg redan i höstas så har Yle detta år bjudit in en enda artist, som får sjunga tre stycken låtar under en direktsänd UMK-finalkväll från Metro Areena i Esbo, varpå TV-tittarna och en internationell jury väljer vilken av låtarna som artisten ska få åka till Lissabon med. (Själv vet jag inte om jag som åskådare skulle tycka det var värt pengarna att få höra en enda artist sjunga endast tre låtar, men vem vet, Yle kanske lyckas bygga upp en stor arenashow kring detta på något sätt.)
Artisten man har bjudit in är Saara Aalto, som har varit med i UMK ett par gånger tidigare – år 2016 kom hon tvåa med den utmärkta låten ”No Fear” – och dessutom blev hyfsat känd utomlands när hon deltog i Storbritanniens X-Factor och blev tvåa där också.

I höstas när nyheten kom att Saara Aalto blivit internvald av Yle, så reagerade jag med viss skepsis. Jag tänkte att även om det nog på ett sätt är smart att välja ut en enda bestämd artist som får fritt spelrum och utrymme att lansera sig själv obegränsat (det är lättare att locka stora namn på det sättet än när man låter dem tävla mot andra!), och även om den artisten är en av de mest stjärnglänsande Finland kan erbjuda för närvarande, så kanske Yle överdriver stjärnglansen i fråga. Jag menar, hur pass känd är Saara Aalto egentligen? Hur många internationella hits har hon haft? Knappast någon.
Och själva greppet att TV-bolaget väljer artisten och tittarna låten, det har ju också prövats tidigare av andra länder och behöver inte alls vara något framgångsrecept.
Så tänkte jag.

Men den senaste månaden har jag märkt att konceptet just i det här fallet har verkat fungera. Saken är den att Yles och Saara Aaltos manöver faktiskt uppmärksammas i Eurovisionkretsarna – Finland åtnjuter just nu ett intresse som deras bidrag nästan aldrig annars får. Det märks inte minst på den kombinerade oddslistan: där ligger Finland bland de allra översta, tidvis har de rentav varit etta. Det där att X-Factor-tvåan Saara Aalto ska representera Finland, det har alltså väckt en viss respekt och förväntan!
Och Saara har också sett till att utnyttja denna förväntan på rätt sätt och bygga upp något slags spänning kring de tre låtarna hon ska framföra. Tre fredagar i rad har låtarna presenterats, en i taget, och de har fått en hel del berömmande kommentarer och intresset har behållits. Nu är det alltså dags att se vilken av dem det blir.
De tre låtarna heter ”Monsters”, ”Domino” och ”Queens”. Som synes tre mycket effektiva, snärtiga och internationellt gångbara titlar, det kan man ju inte säga annat … det känns som att såväl Saara själv som Yle jobbar medvetet och beräknande för att charma Europa rejält den här gången.

Jag har förstås lyssnat på alla de här tre låtarna, och det första som ska sägas är att det förvisso är en strategisk fullträff att göra som Saara gör och lansera inte bara en utan tre kompetenta poplåtar i snabb följd. Som promotion för hennes kommande album och internationella satsning är det förträffligt, och jag kan inte tänka mig annat än att hennes karriär får en skjuts uppåt. Jag blir ganska imponerad av upplägget.
Men när det gäller själva låtarna så blir jag ändå faktiskt något besviken. Inte minst när jag ser på upphovsmännen … för gissa vad? Det är svensksamarbete. Givetvis. Även om Saara Aalto själv också har varit med och skrivit samtliga tre låtar, så står delvis Joy och Linnea Deb bakom ”Monsters”, och ”Domino” är ett samarbete med – just det – Thomas G:son och Bobby Ljunggren. Den tredje låten ”Queens” har ingen uppenbar svensk inblandning (såvida inte ”Farley Arvidsson” är någon svensk låtskrivare som jag inte känt till tidigare), men att de två andra har det är illa nog. Jag blir så innerligt trött på att de där svenska låtskrivarna ska vara med hela tiden, och nu dessutom i Finland, som annars är kända för att gå sin egen väg. Nu har de sålt sin själ till Sverige istället.
Nåja, vi kan väl försöka tänka bort det för stunden och koncentrera oss på musiken. Där har vi i samtliga tre fall modern pop helt enkelt, om än med lite olika stämning: ”Monsters” är rätt så omväxlande och i refrängen snabb, med en något mörk ton; ”Domino” är mer balladtempo med dundrande trummaskiner; ”Queens” har orientaliskt inspirerade slingor här och där men känns ändå ganska mainstream.
Jag känner när jag lyssnar på dem alla att visst, det är snyggt gjort, finfin produktion, inget fel på låtarna, Saara sjunger bra, allt är väl utfört. För väl utfört. Det blir i slutändan samma känsla som jag så ofta har inför nutidens Eurovisionbidrag, nämligen att det är bra musikaliskt hantverk men samtidigt livlöst. Jag får liksom inte någon wow-känsla av att Saara är en grym artist mogen för världslansering.
Om de enskilda låtarna kan jag säga att ”Queens” för mig känns ganska rörig (trots att det orientaliska borde ha kunnat lyfta upp den), medan ”Domino” i längden mest är ett midtempo-sömnpiller. Den av låtarna som jag spontant tycker är bäst är istället (med rätt stor marginal faktiskt) den första som presenterades, ”Monsters”. Även om den delvis är slätstruken har den ändå vissa fördelar … melodin sätter sig rätt bra, Saaras röst kommer mest till sin rätt i denna ljudbild, och texten är catchig med ordet ”monsters” och temat som utvecklas kring det. Det finns dessutom något av mörk finsk folksjäl i just denna lätt skräckblandade symbolik (en anknytning som Saara också själv har gjort i intervjuer) och då känns det ju lämpligt att Finland skulle skicka detta till Eurovision, trots den svenska inblandningen.
För min personliga del hoppas jag därför att Finland väljer ”Monsters”. Något som också ser ut att kunna bli fallet, för när jag tittar på publikundersökningen på Yles sajt så märker jag att den är ganska klar favorit. Intressant är också att låten har börjat få rätt många visningar på Youtube. En fingervisning om att där ändå finns något speciellt ...?

Hur kan det då tänkas gå för Finland i Eurovision med de här tre Saara Aalto-låtarna de har att välja mellan?
Ja, det kan säkert gå bättre än det gjort de senaste åren. Även om jag tycker att det där svenskproducerade soundet är livlöst så behöver inte andra tycka det, och låtarnas respektive hookar och teman är ju slagkraftiga. Jag inser att det kan finnas vissa hitkvaliteter här – särskilt då i ”Monsters” – och det kan hjälpa Finland en bra bit på vägen. Jag räknar dessutom med att Saara och Yle har arbetat fram bra shower till låtarna som kompletterar bilden (det skulle vara väldigt snopet om de missat den biten) och med ett sådant bra heltäckande paket kan det helt klart bli final för Finland. Kanske rentav en framskjuten placering där. Men vinst …? Mja. Det räcker nog inte någon av låtarna till för.
Nåja, med de förhållanden som nu råder så rekommenderar jag ”Monsters” som Saaras låt i Lissabon. Och här kan jag ju inte låta bli att påpeka att om hon åker dit med den låten, och om hon då vinner, så har Finland vunnit Eurovision med hjälp av monster två gånger! Vem kan motstå något sådant …?
Sent på lördag kväll vet vi vilken låt Saara Aalto tar med sig till Portugal!

(Bild från Yle.)