Vad oddsen visar ...

På senare tid har jag fått upp ögonen för den här sidan, där man kan se en sammanställd lista över alla spelbolagens odds när det gäller vilket land som vinner Eurovision Song Contest. Som synes finns det många bolag där man kan spela och satsa på detta – många av dem är brittiska – och den här listan är en mix av alla de bolagens odds. Översta landet på listan har just nu lägst odds sammantaget och kan sägas vara favorit, underst ligger de länder som absolut inte anses kunna vinna. Och längst till vänster syns ett litet diagram som visar hur varje lands odds har rört på sig på sistone. Neråt på kurvan innebär lägre odds, det vill säga att landet blir mer favorittippat (så i det här fallet är det alltså positivt att kurvan går ner).
Det kan tyckas märkligt att ”spelhålorna” redan har satt igång med den här verksamheten, för det är ju över två månader kvar till tävlingen och det är långt ifrån alla länder som ens har valt sitt bidrag än. Men bolagen har alltså hållit på ända sedan i julas någon gång, då det inte var något land alls som hade valt. Och det är just det som är det intressanta. För man kan ju alltså följa utvecklingen på den här listan, i takt med att länderna är inne i sina uttagningsprocesser och så småningom får fram färdiga bidrag, och på så sätt se indikationer på vad som kan tänkas vara på gång.
Dessa indikationer är trovärdiga, för folket på spelbolagen är väldigt insatta och håller järnkoll på vad som händer i ESC-världen, och sätter sina odds därefter. Alltsammans blir väldigt fängslande när man kommer in i det lite. ”Jaså, går det landet upp väldigt mycket nu? Vad kan det bero på? Varför har det blivit så intressant?”

Några exempel på hur det kan se ut:
I början av det här året, när knappast någon hade valt bidrag, låg Sverige överst på den här listan. Vilket inte är så konstigt, för spelbolagen förutsätter ju nästan att Sverige ska komma med något bra och gångbart som har klar vinstchans, vår vana trogen. Emellertid har nu Sverige sjunkit några snäpp de senaste veckorna. Är det en återspegling av att kvaliteten på årets Melodifestival inte anses vara särskilt hög …?
Även Bulgarien har haft låga odds hela tiden, och just nu är det till och med det landet som är den största favoriten. Detta innan vi hört någonting om vem som ska representera Bulgarien och med vilken låt. Oddsmakarna tar förmodligen hänsyn till att landet hållit sig framme rejält i ESC de två senaste åren, och de verkar ha uppfattningen att något bra är på gång därifrån även nu (har de insiderinformation …?) och då blir man ju olidligt nyfiken på vad Bulgarien ska komma med till slut!

Ett annat land som legat konstant bland de översta ett tag är Estland, och det har jag sett beror på att det bland låtarna i årets Eesti Laul finns ett mycket vackert operastycke som heter ”La Forza” (med sångerskan Elina Netsajeva) som tydligen anses kunna vinna hela tjottaballongen. Jag blev så pass nyfiken på denna ”La Forza” att jag faktiskt har lyssnat på den. Och visst är den vacker. Kanske ingen självklar ESC-vinnare, men jag förstår varför oddsmakarna sätter relativt låga odds på Estland när den låten finns med i leken. (Om esterna väljer något annat än den i Eesti Laul-finalen kan de mycket väl rasa neråt på listan omedelbart.)
Även Finland har hållit sig i toppen på oddslistan detta år, något överraskande kanske. Detta beror uppenbarligen på att de kommer att representeras av Saara Aalto, som var med i brittiska X-Factor och därför är känd för de brittiska bolagen som sätter odds. De räknar helt enkelt med att Saara ska vara bra, även innan de hört alla låtarna som hon kommer att tävla mot sig själv med i Finland. (Jag återkommer till detta i ett nytt inlägg alldeles snart.)
Men allra mest intressant i den här oddsutvecklingen är ett land som har klättrat mer och mer uppåt på listan och nu ligger så högt som tvåa. Nämligen Tjeckien. Från att ha varit ett land som ingen räknar med i ESC är de nu alltså favorit, efter Bulgarien … och jag har sett att de har valt ett bidrag också … då måste det ju vara något alldeles speciellt med det bidraget. Jodå, jag lyssnade naturligtvis, för med oddsen i åtanke gick det bara inte att motstå nyfikenheten. Tjeckiens låt 2018 heter ”Lie To Me”, framförd av Mikolas Josef, och det är en ovanlig bit för att vara i Eurovision – men visst kan den överraska, det tror jag också. Det är nämligen en modern hiphoplåt späckad med en ytterst säregen jazzig slinga på trumpet. Jag har genast fäst mig vid den (även om hiphop inte brukar vara min grej) och åter igen så förstår jag hur utvecklingen på ESC-fronten i Tjeckien har kunnat märkas på oddslistan på det sätt den nu har gjort.
(Modigt av Tjeckien att skicka ett sådant bidrag! Jag skulle önska att vi i Sverige kunde välja något ovanligt ibland också.)

Det finns även andra intressanta iakttagelser man kan göra på oddslistan, även längre ner på den, men om jag ska börja gå igenom allt det så kan detta bli ett mycket långt inlägg. :) Det får räcka med att säga att jag för närvarande blir mer och mer besatt av att gå in och kolla på den här oddslistan då och då och följa utvecklingen. Även om jag inte går så långt som att satsa några pengar själv. Det räcker liksom att titta på siffrorna och ”tabelläget” för att få in den rätta stämningen.
Rekommenderas!

En liten grafik

Jag kan inte låta bli att lägga ut en bild jag har gjort, som jag publicerade på mitt Facebook häromdagen men som gott kan få ligga här också. :)
Det är en grafik, fast handritad av mig, över musikalisk kvalitet och attityd. Jag låter den tala för sig själv. (Klicka på den om den inte syns ordentligt.)

Är det så här det är ...?
Personligen tycker jag att rosa och gul stapel i själva verket är helt jämnlånga - det finns allt från jättedålig till jättebra musik såväl i som utanför MF/ESC. (Även om jag medger att MF i år inte precis ligger långt åt höger ...)
Så här kan man därför säga att jag själv resonerar.

Fast principen för mitt hjärtröstande är inte huggen i sten i och för sig. Det kan hända att jag delar ut ett hjärta eller två till någon som jag tycker borde lyftas fram av någon annan anledning än att låten är särskilt bra. Och ibland kanske jag hjärtröstar både i grund- och slutomgången, vilket då gör antalet hjärtan missvisande.
Men i det stora hela är detta min uppfattning. Kommentera gärna om du håller med eller tycker att jag är fullständigt felunderrättad och stöddig. :)

Spontana reflektioner efter deltävling 4 2018

* Jaha … var det här allt? 28 bidrag redan? Ska någon av de här låtarna bli Sveriges Eurovisionbidrag? Jag känner just nu att det har varit ovanligt låg nivå på alltihopa i år – det bekräftades av kvällens bleka startfält – och jag är uppenbarligen inte ensam om den åsikten heller. Inte för att jag tror det är någon överhängande fara för Sveriges medverkan i ESC-finalen än så länge, men tråkigt är det ändå.

* Det var på sätt och vis inte förvånande att Rolandz gick direkt till final med tanke på detta … det kan mycket väl ha varit någon sorts anarkistiskt proteströstande ute i stugorna i kväll, riktat mot den jämntjockt dåliga kvaliteten överlag. Jag misstänker att tittarsiffran var låg nu igen, och då ger sådant kanske utslag. Dessutom kan Robert Gustafssons popularitet inte underskattas, och han kan ju sjunga dessutom, till skillnad från t.ex. Edward Blom. Att sedan själva numret ”Fuldans” var direkt pinsamt (och att det nu kommer att ploja till finalen ordentligt och därmed effektivt avskräcka intressanta artister från medverkan kommande år) är något som jag bara försöker glömma för tillfället.

* Tyckte riktigt synd om lille Elias Abbas som åkte ut till förmån för Rolandz. Jag trodde faktiskt att han skulle gå till final tack vare den spontana glädjen i sitt nummer (och det såg han nästan ut att tro själv också), men överraskande nog blev så inte fallet. Elias var annars en av endast två låtar som fick något hjärta av mig i kväll: jag gav honom och Felix Sandman varsitt enstaka, Elias på grund av nämnda spontanitet och Felix därför att han ändå gjorde ett rätt finkänsligt och avskalat framträdande (fjärran från det han gjorde i FO&O) som förtjänade att uppmärksammas på något sätt.

* Inte för att Mariette nu var dålig heller, hon hade möjligen kunnat få ett hjärta hon också (fast nu var jag ju snål i kväll). Jag tror att hon har väldigt goda chanser att vinna hela Mello-finalen, och hennes låt kan säkert växa. Men något så där övermåttan speciellt med den är det inte. Man börjar bli lite trött på det där typiska ljudet av ”syntifierade fågelskrik” som många producenter lägger in i sina bakgrunder nu för tiden.

* Övriga låtar lämnade mig, som sagt, tämligen oberörd. Den första med Emmi Christensson till exempel hade kunnat vara så mycket bättre, för operastuk är inte dumt, men här var det liksom bara platt. (Och sjöng hon inte lite falskt och hackigt här och var, trots sin skolning?)

* Tyvärr känns programmet fortfarande småtråkigt och tramsigt, även bortsett från bidragen. Som någon sade häromveckan så gör SVT numera showinslag av det som förut bara fungerade som studiomännens ”pepp av publiken”. Det säger också en hel del.

* Och förresten, i det där inslaget ”Sverigelådan” … det känns ärligt talat som de klipper ihop just de kommentarer från lådan som bekräftar övriga Sveriges fördomar om respektive stad de befinner sig i. För fick man veta något nytt kul och intressant om Örnsköldsvik nu? Inte då. Det var bara de gamla schablonbilderna av Norrland över huvud taget.

* Nej, sammanfattningsvis så känns det inte bra med Mellon i år. Men det är väl inget att hänga läpp för. Det är ändå Eurovision som räknas, och man kan alltid sätta sitt hopp till de andra länderna.
(Det tråkiga är bara att Sverige förmodligen kommer att lyckas hyfsat i ESC trots den dåliga kvaliteten på årets MF, eftersom vi tycks ha något som gör att folk gillar oss under alla omständigheter, och då kommer alla i Sverige att tro att ”ja ja, Mello är dåligt, men resten av Europa är ju ännu sämre”. Vilket inte alls behöver vara fallet.)

* Andra Chansen härnäst – startordningen kommer förmodligen alldeles strax. Jag tippar åtminstone att Margaret och Moncho får möta varandra i duell, förutsatt att den ena av dem blev 3:a och den andra 4:a (för annars går det ju inte). I övrigt får jag återkomma med vad som kan tänkas hända i Kristianstad nästa lördag.

Jag har talat.

Om rätten till personlig smak

Den senaste veckan har det varit viss irritation i Melodifestivalsammanhang. Förutom ”skandalen” att svenska folket ratade Dotters djärva bidrag igår, så är det mycket snack om den dåliga jämställdheten, med enbart manliga artister till final (fram tills Jessica Andersson rättade till situationen en aning) och en tendens att det är tjejerna som åker ut i första hand. Många tyckare förfasar sig över att folket ordnar fram så orättvisa resultat och röstar bort det som är annorlunda. Jag tycker även själv att det är tråkigt, att nytänket bland publiken saknas och att de kvinnliga artisterna verkar ha det mer motigt än de manliga.
Så vad ska man göra åt det då?

Ja, svaret är egentligen rätt enkelt: hur gärna man än vill så är det faktiskt inte så lätt att göra något åt det, för det är ju tittarna som röstar demokratiskt efter sin smak.
Om det hade varit en jury som sållat fram finalister, då hade man kunnat föreslå att de i sin bedömning försökte tänka lite jämställt och inkluderande och försäkra sig om att de inte diskriminerar – ungefär som när Svenska Akademien tar beslut om sina Nobelpristagare (vilket de inte verkar göra helt jämställt, ärligt talat). Men nu gäller det tittarna, och deras spontana smak kan man inte styra.
Eller kan man det?
Det är förvisso tänkbart att en hel del tittare röstar ganska slentrianmässigt, att de förtjust röstar på sina gamla favoriter från Idol som de känner igen, att de tokröstar på vissa artister och dömer ut andra för lätt. Man skulle kunna önska att en del av dessa tittare tänkte till lite. Men samtidigt vet man inte säkert hur de resonerar – det kanske faktiskt är så att många av dem röstar ärligt och uppriktigt, som de verkligen tycker – och då kan man inte som utomstående sätta sig till doms över deras val. Folk måste få ha den smak de har och bestämma själva, och även om det i det här fallet har lett till likriktning och en kraftig majoritet av herrar i MF-finalen, så är det inget att göra åt.

Jag är för min del väldigt bestämd med att folk måste få ha sin personliga och subjektiva smak ifred, både när det gäller musik, film, böcker, konst, mat … alla möjliga områden där man kan ha en smak. Det är viktigt att inte se ner på sina medmänniskor eller försöka styra dem på den punkten (även om man naturligtvis kan förkunna vad man själv personligen tycker).
Att använda sakskäl och argument för att få någon att ändra sig kan vara befogat inom politiken, där det mer handlar om åsikter – men inte heller där är det bra med tvång, och när det gäller konstarterna är det definitivt olämpligt att aktivt pracka sin egen estetik på någon. Ingen ska komma och försöka påverka någon annans egen smak, för då gör man intrång i personligheten på ett respektlöst sätt. Subjektiv smak kan rentav vara jämförbar med sexuell läggning, på så sätt att det inte är något en person själv rår för eller styr över. Var och en har rätt till sin egen smak, helt enkelt.
Teoretiskt skulle man förstås som privatperson kunna försöka anpassa sin egen smak inom musik, film eller litteratur, och analysera den kritiskt. ”Hur stor andel kvinnliga och manliga artister gillar jag? Varför är det så? Varför gillar jag så många manliga författare? Varför gillar jag den där filmen men inte den? Det där går det ju inte an att jag gillar. Här krävs minsann bättring, jag måste ta mig i kragen och se över min smak!”

Ibland ser man den sortens resonemang, och ett bra exempel som jag såg för några år sedan var en debattartikel om filmen ”Dirty Dancing” (hittar den tyvärr inte igen). Skribenten var en stor beundrare av den filmen, och hen ägnade hela artikeln åt att på ett mycket akademiskt och argumenterande sätt förklara varför ”Dirty Dancing” är så otroligt viktig ur så många aspekter (framför allt feministiska). Det var i och för sig intressant och tänkvärt, men slutsatsen och hela undertonen kändes ändå förmanande på ett torrt och översittaraktigt sätt: ”Se här på min vattentäta vetenskapliga argumentation som visar att den här filmen är bra! Det är allas plikt att gilla ’Dirty Dancing’! Ta till er detta och se till att ha den bland era favoritfilmer!”
Den sortens uppmaning att styra den personliga smaken efter objektiva principer, att frångå det man faktiskt själv subjektivt som person råkar föredra, det tror jag inte är särskilt nyttigt. Och det verkar vara sådan bearbetning som blir idealet nu också, när olika skribenter ondgör sig över att Sveriges TV-tittare inte röstar på rätt artister i tillräckligt hög grad och tycker att det måste de göra.

Jag medger att det i viss mån kan vara bra att rannsaka sin smak, för självinsikt och medvetenhet är aldrig fel … men risken är att det då snabbt övergår i den där självförnekelsen istället. ”Jag har bestämt mig för att jag gillar den och den och den och den låten, för då blir det rättvist och bra och då har jag en jämställd och solidarisk musiksmak!”
Man är inte sig själv längre, man förbiser totalt hur man egentligen tycker innerst inne. Det blir någon sorts komplexfylld konstruerad värld, där man delar upp sin favoritmusik, sina favoritfilmer m.m. i ett klassamhälle, kanske helt tar avstånd från vissa inslag, och annars i bästa fall behåller de ”olämpliga” delarna av sin smak men förläget reducerar dem till någon sorts ”guilty pleasure”. ”Ja, hehe, jag gillar ju den där låten av Justin Bieber, men det är ju bara en liten svaghet jag har, min riktiga musiksmak är i själva verket så här …”
Det där tror jag är fel inställning. Jag tror man är betydligt ärligare mot sig själv om man bara erkänner att man gillar det där och det där och det där, och sedan ser allt det man gillar som jämlikt, oavsett kulturens och vetenskapens benägenhet att dela in i bra och dåligt.

Det jag tror man skulle kunna göra om man nu ändå vill granska sin smak på något sätt, det är inte att på eget bevåg börja nedvärdera den musik (och film och litteratur och annat) man faktiskt gillar – men däremot kan man jobba med sig själv och sin smak på det sättet att man uppvärderar det man inte gillar. Åt det hållet borde man kunna göra ett och annat. ”Varför tycker jag att det här är så dåligt egentligen? Är det bara för att det är en kvinna som har gjort det? Är det bara för att jag föraktar musik som barn gillar? Är det för att låten framförs i Melodifestivalen där jag ser allt som skräp? Kan det inte i själva verket vara så att den här musiken är bättre än jag tror?”
Sedan behöver inte resultatet alltid bli att man börjar gilla sådant som man förut tyckte var dåligt – och det måste det inte bli heller. Den personliga smaken måste alltid få sista ordet. Det viktiga är bara att man försöker ha ett öppet sinne, som går ut på att man dels inför sig själv vågar godkänna det man spontant gillar, dels försöker se det positiva i resten (och då inte minst det som ens medmänniskor lyssnar på, tittar på och läser).
Det kan mycket väl hända att många MF-tittare inte har sådana öppna sinnen och att det är därför de kvinnliga artisterna inte har fått komma fram så mycket i år. Men lösningen är inte att försöka styra sin egen och andras smak på ett sätt som egentligen inte heller tyder på något öppet sinne.

Spontana reflektioner efter deltävling 3 2018

* Mansdominansen fortsätter … var jag nästan beredd på att skriva. Nu blev det inte riktigt så ändå, för där dök Jessica Andersson upp och tog den sista finalplatsen, och så var situationen någorlunda räddad. Vilket inte hindrar att det fortfarande är 5 manliga akter och endast 1 kvinnlig i finalen – det har snackats mycket och rynkats en hel del ögonbryn åt det där de senaste dagarna. Men det hela är väl egentligen inte så mycket att göra åt, för är det demokratisk omröstning så är det, och folks personliga smak kan inte bara ifrågasättas. (Jag har ett nytt blogginlägg på lut om detta som kommer snarast.)

* Ytterst uppseendeväckande var det att Dotter inte bara åkte ut, utan dessutom gjorde det direkt, på plats nummer 6. Hon har varit väldigt uppmärksammad under veckan och fått mycket beröm, så jag kan tänka mig att många är upprörda nu. Jag tycker även själv att det var tråkigt att hon inte kom vidare … hennes uttryck var väldigt speciellt och låten intressant – jag fick vibbar till såväl Loreen och ”Euphoria” som lettiska Aminata och ”Love Injected” från ESC 2015 – och det är synd att det inte fick genomslag.

* Men jag får väl ändå medge att Martin Almgrens låt var helt okej, om än betydligt mindre speciell, och att han tillsammans med Dotter stod ett snäpp över de andra fem i kväll. Killen kan ju onekligen sjunga bra, och här hade vi det bidrag som det faktiskt brukar vara minst ett av varje år för min del, nämligen ett som ger mig associationer till Oas-mötes-lovsångsteam! Dessutom var det ungefär samma sympatiska countrystil som gruppen Mumford & Sons, vilket jag uppskattar.

* Likhet med andra låtar/artister fanns förstås ännu mer utpräglat andra håll. Bakgrundsslingan i Dotters låt tyckte jag var identisk med Berlins ”Take My Breath Away” … och Mendez hade snott ackorden rakt av från ”Despacito”, vilket dock inte ger anledning till plagiatanklagelser, för ackord kan man helt klart återanvända. (Annars skulle cirka 2 miljoner blues- och rock’n’roll-låtar bli fällda direkt.)

* Det där med sångröster kan man snacka en del om. Martin Almgren sjöng förvisso bra, men Mendez gjorde det verkligen inte, och det kan vara en anledning till att han fick nöja sig med Andra Chansen nu (även om konkurrensen från Moncho också kan ha spelat in). Vad gäller Jessica Andersson så var det intressant att hennes låt hette just ”Party Voice” … i mina ögon lät det som att denna ”voice” från Jessicas egna stämband fullständigt dränktes i en mångskiktad röra av förinspelad körsång och lead dubs. Något som ofta är fallet i nutida svensk popproduktion, men här blev det nästan ännu tydligare än vanligt.

* Snygg tolkning av ”svensk klassiker” i pausen igen, denna gång av Linnea Henriksson, men det inslaget börjar jag nästan bli van vid och bortskämd med nu. Van är jag vid det här laget även vid Fab Freddie … inte så att jag uppskattar när han håller på och hojtar, men det går att uthärda åtminstone.

* Det är alltid trevligt när Kalle Moraeus och hans spelmän är med. Jag har ett gott öga till dem ända sedan de under en Grammisgala på 1990-talet framförde ”Jailhouse Rock” i spelmannaversion med text på finska (och inräkning ”yksi-kaksi-kolme-neljä”) … det blev jag verkligen road av den gången. Men knappast oväntat att de inte tog sig vidare nu.

* Slutligen: varför befann sig egentligen Moncho och Mendez i samma deltävling när de båda är nere på latinamerikanska breddgrader i sin musik?

Jag har talat.

Spontana reflektioner efter deltävling 2 2018

* Är det inte imponerande att Samir och Viktor har sådana kunskaper i Sveriges geografi att de kan räkna upp en massa svenska städer …? Ja ja, det var väl trevligt att de gjorde det, tycker jag som alltid haft en förkärlek för namngeografi.
Annars ställde duon upp med samma låt som tidigare – fast snäppet vassare denna gång faktiskt, helt tack vare den där lilla saxofonslingan. Den var verkligen rysligt effektiv och smittande, så det var inte så konstigt att S & V nådde final direkt den här gången. Men att skicka dem till Eurovision …? Mja. Moldavien lär ju bli hur sura som helst över att Sverige har snott deras idé med Epic Sax Guy.

* Apropå Sveriges Eurovision-relation till andra länder så var jag rätt nyfiken på hur tittarna skulle reagera på att en så väldigt icke-svenskanknuten artist som polska Margaret ställer upp i ”vår Mello”. Tydligen hade de inte så mycket emot det, att döma av AC-platsen. Och det är ju trevligt med denna utlänningstolerans, men egentligen tycker jag själv fortfarande av princip att på samma sätt som svenskar ska hålla sig borta från andra länders uttagning (denna plåga har jag kritiserat förut), så borde logiskt sett inte andra länder vara med i vår heller. Även om det är något bättre när inflytandet går åt det hållet än när vi själva sysslar med vår egen kulturimperialism.

* Jag hade också i förväg funderat på om Jonas Gardell kanske skulle ha hämtat någonting, även melodiskt, från psalmen ”Det finns en väg till himmelen”. Det hade han nu inte, däremot var budskapet ändå djupt andligt och bibliskt, och det kan ju uppskattas. Tyvärr hjälpte inte det när det hela sångmässigt och låtmässigt var väldigt blekt. Kunde inte ens förmå mig att hjärtrösta på det då.

* Sju rätt på tipset den här gången! Fast i ärlighetens namn var det inte min förtjänst utan mina barns … jag hade egentligen Ida Redig på en Andra chansen-plats från början, men bytte ut henne mot Margaret efter att barnen ihärdigt försäkrade mig att hjärtat minsann blixtrat mer vid det tillfället. (Vilket bevisar att det egentligen är fullständigt onödigt att tippa, för det handlar ändå bara mer om vem som är bäst på att observera hjärtat än vem som bäst resonerar kring låtarnas slagkraft.)

* Efter att inte ha kunnat använda hjärtappen förra året (p.g.a. en för gammal mobil) använder jag den alltså nu i år igen, mest för att tippa men även i viss mån rösta. Tycker dock att det är lite besvärligt … för det är alltid svårt att avgöra hur många hjärtan man borde ge. Jag är väldigt snål med hjärtan överlag, och kräver rätt mycket av en låt för att över huvud taget ge den ett hjärta, för att inte tala om fem. Och då blir det så att jag sitter där och tvekar och tjuvhåller på hjärtana hela tiden. I kväll fick Mimi Werner tre, Samir & Viktor två på grund av saxofonen, och Ida Redig och Liamoo ett var. Mer kunde jag inte sträcka mig till.

* Ja, jag tyckte alltså att Mimi Werner var kvällens bästa. Lite överraskande även för mig faktiskt. Men hon hade en käck låt med rätt popkänsla i. Att Liamoo tog finalplatsen istället för henne kändes därför som något av en besvikelse (om än inte oväntat), trots att han fick ett hjärta av mig han också.

* Petra Marklunds tolkning av ”En tuff brud i lyxförpackning” var inte dum. Men hon är ingen dålig artist alls. (Ibland föreställer jag mig hur det hade blivit om hon ställt upp med sin fantastiska ”Händerna mot himlen” i Melodifestivalen, den som är skriven av Jocke Berg från Kent och allt …)

* Och så blev det några ordvitsar à la Göteborg mitt i alltihop. Rätt krystat för det mesta. Fast den där med ”gör-many” var kul.

Jag har talat.

Spontana reflektioner efter deltävling 1 2018

Först och främst – välkomna till en ny MF- och ESC-säsong!
Jag har inte haft några ”inför”-kommentarer att komma med alls i år, utan jag kör igång först nu, och vi kastar oss genast in i spektaklet.

* Äkthet. Det skulle jag säga är förklaringen till att John Lundvik något överraskande gick direkt till final. Han övertygade med ett uttryck som på något sätt kändes innerligt och uppriktigt jämfört med de flesta av de andra bidragen. Plus att han kan sjunga … och gospelkörarrangemanget hade likheter med förra årets Nano. Då funkade det till och med trots att John fått startnummer två. (Jag njuter nästan sadistiskt vid tanken på de statistikbitare som nu förmodligen sitter och nyper sig i armen och har fått hela sin världsbild rubbad efter det oerhörda resultatet att låt nummer två gick till final.)

* Benjamin Ingrosso var naturligtvis en något mer väntad finalist. Ganska mycket gäspning för min del. Han är proffsig och gör allting rätt, men vi har hört det förr. Många gånger.

* Även ett par av de andra bidragen var onekligen ”moderna låtar som vi hört förut”: då tänker jag mest på Sigrid Bernson, och även Renaida – fast i det senare fallet var det ändå lite mer intressant och hon förtjänade nog sin Andra Chansen-plats.

* När det gäller Edward Blom så hade jag stålsatt mig och var beredd på en skämskudde-katastrof à la Björn Ranelid. Riktigt så illa blev det nu inte, för Edwards nummer var på sitt vis trevligt – ungefär som något ur en Knäppupprevy. Men malplacerat kändes det i alla fall, och faktum kvarstår att Edward (till skillnad från John Lundvik) inte precis är någon vidare sångare. Så det var bäst att han fick respass, även om det medförde att min tippning gick åt skogen … jag trodde att han skulle gå hem i stugorna på samma sätt som Ranelid eller Owe Thörnqvist, men fick fel på den punkten.

* I Kikki Danielssons fall kan man bara beklaga, för hennes skull, att Sveriges äldre befolkning (jag fyller fyrtio i år, så jag kanske ska börja räkna mig själv dit?) inte hjärtröstar i särskilt hög grad. Men mig gjorde det förstås inget.

* Det tog mig cirka tre minuter (”en schlager”, som man kan säga om man vill mäta tiden i Melodifestival-anda) att tröttna på Fab Freddie. Hur ska man stå ut med hans gapande sex lördagar i följd? Jag är över huvud taget inte stormförtjust i tilltaget att gå ut bland publiken och skörda humorpoänger, även om förmodligen de flesta publikkonfrontationerna idag var uppgjorda.

* Och Ebbot var mellanakt. Jag vet att jag har sagt det förr, men kan inte de artister som ställer upp på att vara mellanakter ställa upp på att tävla någon gång också? Så kan sådana som Edward Blom vara mellanakt istället. Mycket bättre.

* Min personliga favorit i kväll, förutom John Lundvik, var faktiskt Kamferdrops. Jag kanske har lustig smak. Men låtar med blippande syntljud i har en fördel hos mig redan från början, det lät rätt skönt överlag … och så det där rosafluffiga drömlandskapet … och saxofonen … jag undrar jag om jag inte rentav tyckte att Kamferdrops var allra bäst. Men det var ganska väntat att hon skulle åka ut. (Var det den negativa publiciteten tidigare idag som orsakade det, eller att svenskarna inte vill representeras av någon från utlandet, eller helt enkelt bara att det hela var obegripligt?)

* Och apropå Kamferdrops – jag måste ju kommentera lite mer just om det där som uppdagades i Aftonbladet idag, att Kamferdrops låt legat ute på nätet i åtta år. Tydligen hade upphovsmännen låtit den framföras av en annan sångare redan 2009, i en ”demoversion” som den sångaren sedan framträdde med ett antal gånger, och det var den versionen som sedan råkade hamna på Youtube. Till skillnad från Anna Book-fallet för två år sedan så blev det emellertid ingen diskning, för ”publiceringen var inte uppsåtlig utan berodde på tredje part”, alltså demosångaren, enligt Christer Björkman.
Även om jag förvisso tycker det är skönt när man slipper uppslitande sista minuten-diskningar, och även om jag ogillar Aftonbladets skvalleraktiga metoder, så tycker jag det där låter lite som en desperat ursäkt. För jag tror inte Anna Books låtskrivare hade något uppsåt de heller … och i Eurovision skulle skälet i fråga inte duga; där hade låten med största sannolikhet blivit oanvändbar som Sveriges bidrag, om den nu gått vidare. Jag anser, trots att jag alltså egentligen tyckte allra bäst om Kamferdrops i kväll, att man faktiskt får hålla sig till reglerna. Har en låt funnits offentligt tillgänglig före deadline så ska den principiellt diskas, det kan inte hjälpas. Låtskrivare måste ta ett visst ansvar för att hålla koll på de låtar de skickar in, och själva hålla reda på att de inte har publicerats eller ens att det finns någon risk att de har det.
Ett exempel: Om jag skulle skicka in ett bidrag till Melodifestivalen, så skulle jag teoretiskt kunna skicka in min (otroligt dåliga) låt ”Kanotvisa”, som jag skrev när jag var barn och framförde på skolavslutningen när jag var tolv år. Den finns nämligen inte offentligt utgiven vad jag vet, och den version jag skulle skicka in till tävlingen skulle skilja sig ganska kraftigt från hur det lät när jag sjöng den ”i demoversion” 1990. Men framförd har den likväl varit, och därför skulle jag inte skicka in den – det finns en risk att någon kanske ändå gjorde en videoupptagning som sedan lagts ut, eller att den spridits på något annat sätt. Därför skulle jag betrakta ”Kanotvisa” som en begagnad låt och inte använda den. (Lyckligtvis, för den är som sagt inte bra. :D )
Så borde låtskrivarna resonera – det spelar ingen roll att 2009 års version av ”Solen lever kvar hos dig” var en dåtida demoversion som utvecklats senare. Låtskrivarna måste helt enkelt skärpa sig, helst genom att de bara skickar in pinfärskt material och inte återanvänder något – så blir det inte sådana här kontroverser.

Jag har talat.