Eurovision

Eurovision

onsdag 19 april 2017

Problemet med alla svenskbidrag – ett förslag till regeländring

Nu närmar det sig. Och en sak som man bara kan konstatera om årets Eurovision-startfält är att där finns en hel del s.k. ”svenskbidrag” i år också. Både Azerbajdzjan, Cypern, Irland, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Schweiz, Serbien och Storbritannien har låtar där det är svensk inblandning i låtskrivande eller produktion. Det kan säkert finnas någon till som jag har missat.



”Bravo! Kul!” brukar de flesta i Sverige säga om detta, utan att ens tänka tanken att problematisera det.
Detta har jag förtvivlat svårt att förstå. Även om den omfattande svenska inblandningen förvisso kan resultera i bra låtar ibland (av de ovan nämnda i år gillar jag framför allt Makedonien och Cypern!) så är jag av den uppfattningen att varje land i idealfallet borde representeras av en artist och en låt som kommer från det landet. Jag tycker inte det blir riktigt hederligt annars, och det ger ingen rättvisande bild av olika länders musikliv och inget riktigt musikaliskt utbyte mellan dem.
En musiktävling mellan länder ska väl ändå vara just mellan länder, med dessa länders egna tävlingsbidrag som de tagit fram från sin egen inhemska musikbransch. Eftersom inget land i grunden är sämre än något annat på att göra musik (att påstå detta är snudd på rasistiskt, tycker jag) borde det inte finnas något som hindrar att varje land tävlar med något de själva producerat, och att det ändå blir en tävling på lika villkor där alla har chans att vinna.
Men så är det alltså inte just nu, och så har det för övrigt aldrig varit i Eurovision Song Contest. Redan för länge sedan utmärkte sig Luxemburg genom att nästan aldrig skicka något luxemburgskt, utan bara artister från andra länder med låtar skrivna av låtskrivare från andra länder (mest från Frankrike), som inte ens valts av TV-tittare eller jury i Luxemburg utan internt av Luxemburgs TV-bolag. Och så går det fortfarande till på flera håll, om det nu inte bara är svenska låtskrivare som ställer upp i utländska melodifestivaler och vinner och får med sina ”svenskbidrag” för andra länder. I båda fallen är det tråkigt, likriktande och beklagligt.
Jag ska redogöra för hur jag skulle vilja ha det istället.

Det jag önskar är en regeländring av något slag, som inskränker möjligheterna för låtskrivare och skivbolag (företrädesvis svenska) att lägga sig i andra länders ESC-uttagningar och bidrag.
Naturligtvis skulle man då kunna ha en riktigt sträng regel. Om vi tar Tjeckien som exempel så skulle Tjeckien med de striktaste villkoren vara tvunget att ställa upp i ESC med en låt som är helt och hållet skriven av låtskrivare som är tjeckiska medborgare, och vidare måste Tjeckiens artist plus alla andra inblandade (producent, musiker, körsångare och dansare) vara medborgare i landet. Samt att bidraget måste ha valts av Tjeckiens TV-tittare eller åtminstone av en tjeckisk jury.
Nu tycker jag inte att man behöver vara riktigt så sträng. Framför allt inte när det gäller definitionen på vem som är ”tjeck” i exemplet. Krav på medborgarskap känns överflödigt – det räcker att personerna åtminstone är bosatta och verksamma i Tjeckien.
Men även att kräva att samtliga inblandade ska uppfylla det kriteriet är kanske lite för mycket. Trots allt kan det bli hämmande och på ett besvärande sätt utesluta folk som skulle vilja vara medarbetare och medhjälpare till ett bidrag. Lite flexibel får man vara också, och dessutom blir det sällan bra om man tvärt inför strängare regler – ”interimsregler” är i så fall att föredra.

Jag skulle därför vilja föreslå en regelvariant där ett bidrag måste uppfylla ett visst antal av några bestämda nationalitetskriterier. Det skulle till exempel kunna gå ut på att ett bidrag godkänns för tävlan för ett land i ESC om det uppfyller minst tre av dessa fem villkor:

1. Det är helt skrivet av låtskrivare som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
2. Det är inspelat antingen helt på plats i det landet, eller helt med producenter som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
3. Det framförs helt av artister som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
4. Det är valt genom en nationell uttagning där landets TV-tittare fick vara med och rösta fram det.
5. Det framförs på något av det landets officiella språk eller minoritetsspråk.

Naturligtvis har jag funderat på om man skulle kunna variera reglerna här, till exempel genom att byta ut ”helt” i de tre första kriterierna mot ”helt eller delvis”. Men jag tror det kan ha en viss verkan om det faktiskt är ”helt” som gäller. Det lämnar fortfarande utrymme för att låna in en artist från ett annat land om man skulle vilja det (till exempel i en duett med någon från det egna landet), och det är fortfarande möjligt att ta hjälp av en låtskrivare/producent utifrån, men då får man i så fall se till att de övriga kriterierna är helt uppfyllda. Det blir alltså en tvingande effekt, men inte för överdriven.
En annan sak jag övervägde var att faktiskt göra kriterium 1 helt obligatoriskt – för officiellt så är Eurovision Song Contest faktiskt en tävling för låtskrivare, och då känns det på ett sätt vettigt att just låtskrivare inte får komma från något annat land än det de tävlar för. Men åter igen, man kan ju göra så här som ”interimsregel” tills vidare åtminstone. Det kan säkert bli nog så svårt för svenska musikfabrikanter att få in en fot i t.ex. Moldaviens uttagning när det är tre av fem kriterier som måste uppfyllas – dessa svenska låtskrivare brukar ju ofta inte bara skriva utan även producera (i svensk studio) de bidrag de ställer upp med, vilket gör att de inte skulle klara vare sig kriterium 1 eller 2, och med mitt förslag kan de därför inte ställa upp i Moldavien om de inte låter låten framföras på moldaviska, alternativt ger upp kriterium 2 och låter bidraget spelas in i moldavisk studio eller med moldaviska producenter. Då uppnår man en effekt, och Moldaviens egna resurser och nationella särprägel tillåts att komma fram istället för att undertryckas av svensk popimperialism.
Låt vara att tillämpningen av de här kriterierna innebär en viss byråkrati, men jag tror det kan funka och förebygga att vissa låtskrivare sprider ut sig över Europa och likriktar musiken i Eurovision, och åstadkomma mer nationellt särpräglade bidrag.
Faktum är att vissa länder redan har regler i den här stilen för när de själva väljer bidrag. I Finlands uttagning UMK finns till exempel ett krav på att minst en av låtskrivarna och minst en av de medverkande artisterna i ett bidrag måste ha finländskt medborgarskap eller bo permanent i Finland. Även Polen har liknande föreskrifter för artisterna, som måste vara polska medborgare. Jag förstår helt tanken, och anser att liknande reformer gärna får införas på Eurovision-nivå.

En invändning är förstås att allt det här pratet om krav på ”nationell tillhörighet” kan verka lite främlingsfientligt och osunt nationalistiskt, i synnerhet då när det handlar om Polen som ju just nu håller på att skaffa sig dåligt rykte som en småfascistisk stat. Vill jag verkligen ta dem till föredöme då? Är det inte lika bra att låta vilka nationaliteter som helst få tävla för ett land, helt obegränsat? Det återspeglar ju mångfalden av folk och länder och att alla människor blandar sig.
Ja, jag förstår det argumentet, men samtidigt har man tappat lite av poängen med ESC om man med den motiveringen går med på all möjlig inblandning i andra länders uttagningar. Tanken med ESC är just att länder ska mötas och ha utbyte och visa hur musiken låter och hur musiklivet är hemma hos dem (och här kan ju även invandrare i de respektive länderna ha något att bidra med, märk väl!). Det är inget osunt nationalistiskt med det, utan tvärtom syftar det till att länder och kulturer ska kunna mötas i respekt. Om tävlingen istället blir likriktad, och uttagningar och låturval präglas av att vissa mäktiga skivbolagsmänniskor försöker ta över alltsammans, så blir det inget möte, inget utbyte, ingen mångfald, utan bara en menlös smet av alltihop. Svenska låtskrivare bidrar för närvarande väldigt mycket till just sådan menlös smet, och det är sådant som jag gärna vill få stopp på. Jag tycker att denna kulturimperialism, om man drar den till sin spets, egentligen är ett uttryck för en nedlåtande syn på andra länders musikaliska kunnande, och att risken för rasism är mycket större i det fallet än när man eftersträvar ”inhemska Eurovisionbidrag”.

Inför regler och kriterier för landstillhörighet i Eurovision-bidragen!

tisdag 4 april 2017

Så här låter det i år – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat igenom alla 43 bidragen i årets Eurovision, minst en gång var (och i flera fall lite mer än en gång).
Det tog tid, på grund av den där inställningen jag har att jag inte vill vara för snabb, men också för att Eurovisionstämningen har varit lite underlig på sistone. Konflikten kring Rysslands artist Julia Samojlova pågår ju fortfarande och det är osäkert om Ryssland kommer att kunna dyka upp i Kiev, och när tävlingen är så tilltufsad och ifrågasatt har jag inte riktigt känt för att kasta mig in i förhandslyssnandet och analyserandet på allvar.
Men nu börjar det ändå faktiskt kännas som en nedräkning har börjat, för trots osäkerheten kring Ryssland verkar många i ESC-kretsar bete sig som att allt är i sin ordning – startordningen har blivit fastställd och enligt uppgift har ryska Julia fått filma sitt ”vykort”, tydligen med attityden att hon trots allt kommer att få åka till Kiev. Så nu den senaste veckan har jag kollat upp alla de bidrag jag hade kvar. Och följaktligen är det nu dags för en första liten summering av årets startfält. Djupare analyser och tips kommer senare, men här har vi nu mitt preliminära helhetsintryck.

Glädjande nog så har den bild jag fick när jag provlyssnade på de första fem länderna (se inlägg från mars), nämligen att det verkade kunna bli ett bra Eurovisionår, visat sig stämma. På många håll bland Eurovisionfansen är det sura miner över att 2017 inte alls är något bra år och att det är för mycket ”ballader”, men jag håller inte med om någotdera. Det är åtskilliga låtar jag tycker är alldeles utmärkta och ofta rentav riktigt bra, och ”balladerna” är i många fall inte det utan mer bara midtempo, så inte blir det tre aftnar fulla av sömnpiller.
Jag vet inte riktigt hur jag och de andra fansen kan tycka så olika om kvaliteten, men de kanske var inställda på att få lite mer schlagerpop eller radiovänligt sound, och jag har belåtet konstaterat att andelen sådant inte har varit så besvärande hög. Jag kan istället konstatera att det är flera länder som har bidrag med influenser av ”elektro”, ibland dessutom med en smått atmosfärisk och stämningsfull ljudbild, och sådant är ju jag svag för. Här finns också intressanta inslag som en italiensk apa och den moldaviske ”Epic Sax Guy” (dem har jag kommenterat förut), rumänsk joddling, vitrysk folkrock, armenisk modern etno, estnisk schlager, makedonsk 80-talspop och ett portugisiskt kliv långt tillbaka i tiden. Allt som allt en rätt härlig mix tycker jag.
De två saker som jag tycker är tråkigast med årets startfält är, i vanlig ordning, att det är på tok för många ”svenskbidrag” (om detta har jag snart ett långt separat debattinlägg på gång) samt att ytterst få av länderna sjunger på något annat språk än engelska. Jag hejar nästan automatiskt lite extra på de som är modiga nog att inte göra det.
Men nu ska jag kort räkna upp några av länderna som förtjänar att uppmärksammas lite extra i år.

Belgien har seglat upp som en av utmanarna till italienaren Francesco Gabbani och hans gorilla. Den unga sångerskan Blanche sjunger med något hes altröst ”City Lights”, en lågmäld men mycket vacker och effektfull elektronisk sak i samma stil som gruppen London Grammar. Om det fungerar lika bra på scen som i videon (det vet man ju förstås aldrig) så blir Belgien att räkna med.
Makedonien överraskar med att skicka en låt som låter mindre makedonsk än något av landets alla tidigare bidrag – men det är inget negativt med det, för ”Dance Alone” är ett härligt stycke elektropop med 80-talsinfluenser (men samtidigt nutida). Melodin i refrängen sätter sig förträffligt, och låter inte verserna rätt mycket som Nina Persson i Cardigans ...? Det lär nog bli finalplats utan vidare för ”formeryugoslavrepublicofmacedonia”.
Armenien var bra förra året i mitt tycke och är ännu bättre i år, och de kör alltjämt med inslag av hemlandets folkmusik. Låten ”Fly With Me” börjar mycket lugnt men bygger sedan upp sig undan för undan kring en läcker liten syntslinga och sångerskan Artsviks snygga ylande. Enda frågetecknet är väl att det lär bli väldigt svårt att återge detta live – hela paketet bygger liksom på mångskiktade stämmor och en massa dansare, och hur grejar man det med bara sex personer på scen? Ja ja, en ny låt på min spellista blev det så länge.
Vitryssland är också inne på folkton i år, och trots att själva soundet i mina öron låter ganska mycket som keltisk rock så framförs texten på vitryska. En eloge till landet för detta. Låten är över huvud taget rätt smittande, med sitt ”hej – hej – hajajajahåå” i omkvädet.
Rumänien är tillbaka efter att ha blivit utkastade förra året, och nu joddlar de i rena glädjen! Jag vet inte om låten direkt kan kallas bra – men ”Yodel It” är onekligen ett glädjepiller i startfältet, man blir verkligen road av det där sanslösa joddlandet i kombination med någon sorts rap.
Bulgarien börjar bli ganska favorittippat av många, men det är mest för att deras mycket unge sångare Kristian (som verkligen ser ut som en liten tolv-trettonårig gosse) råkar vara ”ryss-bulgar” och alltså skulle kunna få alla den ryska diasporans röster på sig om Ryssland skulle tvingas dra sig ur. Sedan har Kristian egentligen en rätt skaplig låt också, men hittills har jag inte riktigt tagit till mig den fullt ut.
Portugal … här har vi ett bidrag där det ska bli väldigt intressant att se hur det går. ESC:s ständiga sorgebarn Portugal stod över förra årets tävling för att se över sin uttagning och ge den en uppryckning så att landet skulle kunna få fram bättre låtar, och när man ser och hör vad resultatet blev av det nu i år, så är den första reaktionen att man suckar ”åh, du milde” och undrar hur portugiserna tänkte. För årets bidrag från Portugal är nämligen en lugn liten låt som är så gammaldags att lyssnaren transporteras raka vägen tillbaka till ESC:s späda år på 1950-talet, om inte rentav ända till 40-talet. Och sångaren Salvador Sobral som framför den är en egendomlig ung man som verkar ha något slags tics. Men: det som är riktigt märkligt är att det faktiskt tycks funka. Jag gillar Portugal mer och mer; Salvador har en mycket personlig utstrålning, och det är liksom en alldeles särskild stämning i låten, med en speciell mysfaktor, så att man bara vill kura ihop sig och blunda och vaggas med till en svunnen tid. Det är som om man har hamnat direkt i filmen ”Casablanca”, fast istället för pianisten Sam är det Salvador som sjunger en portugisisk ”As Time Goes By”. Ja, den sista jämförelsen är kanske lite väl entusiastisk … men jag lovar, det är alltså något väldigt udda med årets bidrag från Portugal. Många tror att den kan gå riktigt långt, andra tycker att den nog är lite för mycket av en vattendelare, men det ska hur som helst bli oerhört spännande att se hur Europa reagerar på denna utstickare.

Förutom dessa gillar jag i år även Estland (rätt mycket schlagerpop, men på ett positivt sätt, i låten ”Verona”), Frankrike (som har en bra låt typ vartannat år), Cypern (som åter igen har fått en låt av G:son, men han har gjort en bra insats den här gången) och Island (läcker syntproduktion där), för att nämna några. Samt Finland naturligtvis. Jag hyser fortfarande ett visst hopp om att ”Blackbird” ska klara sig till final, nu när de också fick ett hyfsat bra startnummer för att vara på den första halvan.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig för Robin Bengtsson just nu, men jag tar nästan för givet att han går till final. Så pass mycket slagkraft borde han och numret faktiskt ändå ha, särskilt när han får inleda hela årets Eurovision ute i kulisserna på ett sätt som folk nog inte glömmer.

Ja, så här tycker jag det ser ut så här långt. Naturligtvis kommer jag att ha mer på hjärtat längre fram. Här finns mycket att spekulera kring när det gäller de 43 länderna, och både flippar och floppar kan tippas flitigt.
För närvarande tycker jag i alla fall bäst om Italien, Finland, Belgien, Armenien och Makedonien. Om än kanske inte i just den ordningen.
På återseende!