Istället för musik – förnedring?

Nu har artistuppbådet i Melodifestivalen presenterats. Och jag ska erkänna att jag inte reagerade fullt så surt som jag hade väntat mig på förhand. Det finns några glädjeglimtar i årets startfält, till exempel det på senare år väldigt populära pojkbandet Fooo Conspiracy (fast kommer de att ta bort ett av O:na nu när en medlem precis har hoppat av?) och den åldrade veteranen Owe Thörnqvist, som man får säga var en kul överraskning. Och att Jon Henrik Fjällgren kommer tillbaka för en ny omgång jojk är inte heller helt fel. Så jag kan inte klaga alltför mycket utan får försöka se det positiva.
Men trots detta kvarstår faktum – särskilt när jag reflekterar mer ingående över raden av medverkande – att en besvärande stor del av startfältet fortfarande är dels återkommanden som man är likgiltig för, dels alltför okända namn. Och framför allt: de verkligt imponerande namnen fattas fortfarande.
Den som sett MF-kommentarer från mig förr om åren vet att jag har en ständig, omöjlig utopi att så många som möjligt av de riktigt stora artisterna ska vara med. Egentligen tror jag att Christer Björkman och SVT har det som vision också, innerst inne. Men det känns inte precis som de strävar aktivt åt det hållet. De har gjort det vissa år, som 2007, 2008 och 2010, men sedan dess har det gått mer och mer utför. År efter år kan jag bara konstatera att den där extra ansträngningen, som SVT borde ta till för att övertala och locka fler stjärnor, helt tycks utebli och att de artister som är med i slutändan bara är en kombination av gamla uttjatade profiler och oprövade wannabes. Önskemålen från de etablerade skivbolagen gör nog sitt till också, för den delen – de förhandlar sig mer eller mindre till en viss andel av startfältet och fyller ut de andelarna med diverse lämpliga namn ur sitt stall.
Kort sagt finns det inte mycket utrymme för överraskningar och djärva drag, och möjligheten att få se ett startfält med Håkan Hellström, Kent, Laleh, Avicii, Zara Larsson, Robyn eller bob hund känns så oändligt fjärran och orealistisk. Det är för den delen också symtomatiskt att Fooo Conspiracy ställer upp först nu, när de tycks vara en aning på tillbakagång, och inte för två år sedan då de var som mest i ropet.

Men att etablerade och ”creddiga” artister inte ställer upp beror nu inte bara på att SVT inte anstränger sig tillräckligt. Det finns en hel del andra anledningar också … ja, det är klart att på ett sätt sabbades ju alltihop 2012 genom Björn Ranelids medverkan (där rasade SVT:s och MF:s trovärdighet ihop som ett korthus) … men det finns ännu fler, och det är en av de anledningarna som det här inlägget egentligen ska handla om. (Även om jag gillar Melodifestivalen kan man nog behöva problematisera lite ibland också.)
Nämligen att SVT envisas med att förnedra sina artister hela tiden. Man utsätter dem för en rent ut sagt förlöjligande och oseriös behandling, som jag faktiskt mycket väl kan förstå att en artist som vill bli tagen på allvar inte gärna går med på.

Titta bara på ceremonin med artistpresentationen. Där visas de medverkande upp en och en under glättiga, tramsiga former, som om det var någon sorts mannekänguppvisning eller en auktion med schlagersångare. Redan detta tror jag mycket väl kan uppfattas som ett förminskande och ett hån mot den artistiska integriteten och trovärdigheten. Jag tror inte att det är alla artister som ställer upp på detta spektakel och på att spexigt gruppfotograferas ihop med de medtävlande; ja, de är väl kanske inte avogt inställda till kollegorna på det sättet förstås, men själva grejen blir onekligen besvärande plojig.
Kanske finns det de bland artisterna som tycker att detta är kul. Men om SVT vill ha med etablerade namn i sin tävling så borde de inte ha en sådan där ritual som de förväntar sig att alla de medverkande ska vara med på och släppa all sin stolthet och alla sina principer för offentliga framträdanden. Ärligt talat, en enkel presskonferens hade räckt (som det är frivilligt att delta i). Eller bara ett officiellt meddelande från SVT om att ”de här ska vara med”, utan att artisterna är där och visar upp sig över huvud taget. Artistpresentationen behöver inte vara så upphaussad – det är den inte i andra länders uttagningar.

Tyvärr fortsätter det i samma stil när det är dags för själva tävlingen. Då måste artisterna ställa upp på att spela in presentationsvideoklipp inför sina bidrag i TV-sändningen, och det är nog ytterligare ett inslag som avskräcker. För ärligt talat – dessa ”vykort” kan ofta vara väldigt fåniga, och klyschiga, och inte sällan förstörda av diverse komiker som driver gäck med alltsammans.
Likadant är det med det som händer i direktsändning. Snacket i green room, när programledare eller sidekicks går omkring och intervjuar artisterna, brukar vara på en väldigt tramsig nivå. Att som seriös musiker få sig själv och sin konstnärliga gärning utsatt för en karaktär som Filippa Bark i direktsändning är inget jag skulle önska min värsta fiende. Det kanske blir roligt för TV-tittarna, på samma sätt som vykortsinslagen, men vad tycker egentligen artisterna om att få sina personligheter och karriärer reducerade till några få kommentarer (som helst ska väcka skratt i publiken) och anspelningar på några enstaka egenskaper? Som till exempel när Rikard Wolff – en mycket etablerad och mångsidig artist som hade förtjänat mer respekt i tävlingen – i en green room-intervju 2013 blev ombedd att citera sin replik som Scar i ”Lejonkungen”: ”Jag dödade Mufasa!” och därmed fick hela sin artistiska profil snuttifierad till en enda ynklig insats.

(Filippa Bark tramsar till det med artister. Bild från SVT.)

Åter igen, kanske finns det artister som diggar den här tillvaron … men det skulle inte förvåna mig om många av dem inte gör det. Jag kan föreställa mig att de flesta av dem mer eller mindre ”biter ihop” och ”står ut” med det, i vetskapen om att detta är något som måste göras för att nå ut till tittarna med sin musik. Och för de där allra största och mest etablerade artisterna, som inte alls har något behov av just det där att nå ut, så är det något som de helt enkelt inte vill göra frivilligt.

Jag har ibland undrat hur det kommer sig att stora stjärnor och creddiga artister gärna ställer upp i underhållningsprogram som ”Så mycket bättre” och ”Allsång på Skansen”, men däremot inte vill vara med i Melodifestivalen. Förnedrings-TV är det ju i samtliga fall, har jag föreställt mig tidigare. Ett tag föreställde jag mig att förklaringen var att det är det där att ”tävla i musik” som är skillnaden som gör att ”de stora” undviker just MF. Att det ligger något alldeles särskilt fördummande just i tävlingsinslaget.
Men jag har nu börjat inse att det kanske inte bara har med tävlandet att göra. För i ”Så mycket bättre”, och även i allsången, finns det faktiskt en grundläggande respekt för artisterna och det de gör. Åtminstone är den respekten och medvetenheten större i de två programmen än i Melodifestivalen. I MF tillåts underhållningsaspekten och spexandet att ta över i så pass hög grad att det blir generande för den enskilda artisten, och i MF är det mer fråga om ett ”utnyttjande” – ner på en liknande nivå som ”Idol”, skulle man också kunna säga. SVT har blivit besatta av att göra sitt flaggskepp Melodifestivalen till ”bra TV” (inte minst för att kunna behålla de höga tittarsiffrorna år efter år) och detta sker då på bekostnad av artisternas integritet. Med följden att de inte utsätter sig för det om de kan slippa … lyckligtvis för SVT finns det ändå tillräckligt många artister och presumtiva artister som är beredda att genomgå det hela för framgångens och karriärens skull.
Sammanfattningsvis så är skillnaden mellan nutiden och ett år som 2007, då The Ark ställde upp, att SVT behandlar artisterna med mindre respekt och trovärdighet nu. Därför är också ”stjärntrenden” nedåtgående. Att stjärnorna uteblev under 1900-talet berodde mer på att MF inte var lika stort då; att de började komma på 2000-talet berodde på att det då var stort, och att de nu inte längre kommer beror på att behandlingen av artisterna blir allt mer tramsigt upptrissad. Vem vill vara med i ett ”Hungerspel” där SVT går in för att agera Effie Trinket?

Det är förstås ett svårt dilemma. Melodifestivalen är onekligen ett underhållningsprogram, och det skulle bli konstigt om tävlingen började framstå som en stel och formell Nobelprisutdelning snarare än ett glatt musikevenemang. Så jag kan ju inte begära att SVT helt och hållet lägger av med allt glammande och tramsande.
Men något tycker jag ändå borde göras för att visa artisterna större respekt. Kanske då till att börja med lägga av med de förnedrande artistpresentationerna och intervjuerna och annat i den stilen.
Så kanske det går att locka till sig fler intressanta namn igen någon gång i framtiden.

Det bästa bidraget i Eurovision någonsin

Min ”favorit alla kategorier” bland alla de låtar som varit med i Eurovision är för många säkerligen ett något oväntat val – för att inte säga obegripligt. Det är en låt från ett land som inte precis hävdat sig i ESC genom åren och inte är så där jätteberyktat för sitt musikliv, och här i Sverige var det verkligen inte många som uppskattade bidraget den gången det var med. Men likväl gick det ganska bra för det i tävlingen (även om det inte vann), och det visar väl att jag kanske inte är helt i avsaknad av smak och omdöme.

Vilken är det då, den låt som jag tycker är det allra bästa ESC-bidraget genom tiderna?
Jo, det är ”Water” som var Bulgariens bidrag i Helsingfors 2007. Alternativt kan låten också kallas ”Voda”, som är det bulgariska ordet för vatten, men ”Water” är den titel som användes i ESC trots att låten är helt på bulgariska. Den framfördes av duon Elitsa Todorova och Stojan Jankulov (ja, jag stavar deras namn enligt de svenska transkriptionsreglerna …) och den gick vidare från semifinalen och i finalen nådde den så högt som plats fem. Titta gärna på den vattendränkta videon till låten (lite taskig kvalitet, men det var det enda klipp jag hittade).

Varför är jag då så oerhört förtjust i detta bidrag att jag inte bara sätter det högt, utan rentav högst av alla? Är inte det att gå till överdrift?
Nej, jag tycker inte det, för jag är helt enkelt bara såld på den här låten. Soundet och stämningen i den kan knappast överträffas. En fantasifull, spännande och inte minst trolsk etno-technolåt, med oerhört läckra dunkande trummor, en svettig discotrummaskin och en dov surrande bakgrundsvägg, en i det närmaste pentatonisk melodi med tritonus i skalan (det finns säkert ett ord för den sortens tonalitet, men jag kan inte tillräckligt mycket musikvetenskap) och en inte särskilt ordrik men ändå poetisk, sagoaktig text (här är översättningen!) framförd med känsla och stor teknisk skicklighet av sångerskan Elitsa. Mystiskt och gripande, exotiskt och fängslande, med en doft av fantasy och östeuropeisk medeltid, och samtidigt väldigt modernt.
Bara början av ”Water” ger mig verkligen otroliga rysningar … med den atmosfäriska inledningen som följs av Elitsas suggestiva ylande ”mo-o-reeee …”, varpå en mungiga kommer in och trummorna sätter igång att dundra, mer och mer, tills det hela exploderar igång på allvar i ett hypnotiserande dunka-dunk.

Studioinspelningen av låten är naturligtvis bäst, och videon är också fantastisk, men artisterna lyckades återge det mesta av paketet även live i Helsingfors. Och även om det hela var för svårsmält för att gå hela vägen till vinst, så var det glädjande nog ändå väldigt många i Europa som begrep tjusningen med numret och röstade fram Bulgarien till landets bästa resultat dittills (det var till och med Bulgariens enda sejour i finalen fram till 2016, då Poli Genova inte bara nådde final utan även toppade ”Water” genom att bli fyra med ”If Love Was A Crime”).

Det tråkiga med det år då ”Water” var med, 2007, var att publiken här i Sverige var ovanligt tjurig. Tävlingen i Helsingfors dominerades ju av öststaterna, och det var i ärlighetens namn inte konstigt för de var helt klart bättre än väst den gången, men svenskarna såg det inte så utan surade värre än någonsin över den orättvisa östdominansen och över att våra egna The Ark kom så långt ner i resultatlistan. (Med facit i hand så var det inte konstigt att Ola Salo & co gjorde det – de hade en betydligt sämre låt än de annars brukar ha och gjorde mest bara ett förbryllande intryck på Europa.)
”Water” blev i de flesta svenskars ögon därför bara en i raden av dåliga och konstiga låtar från Östeuropa som fick oförtjänt bra placeringar på vår bekostnad, och det var ytterst få här hos oss som fattade grejen med Bulgarien det året. Ett bra exempel på det är SVT:s kommentator Kristian Luuk, som väldigt spydigt jämförde Bulgariens sångerska med Ronja Rövardotter (på grund av hennes trollrufsliknande hår, får man väl anta) och var allmänt nedlåtande mot hela bidraget. Även andra kritiker verkade mest vara inne på linjen att Bulgariens låt bestod av en massa dunkande på trummor och inte så mycket mer.
Men själv satt jag och höll på Bulgarien från början, låt vara att jag även skarpt gillade Georgien och nästan hejade ännu mer på dem just under finalkvällen, men under tiden närmast efter växte ”Water” mer för mig än vad georgiska ”Visionary Dream” gjorde.

Ja, oavsett vad andra tycker så kommer jag alltid att älska ”Water”.
Man kan ju därför ana att mina förväntningar var skyhöga vid ESC 2013, när Elitsa och Stojan kom tillbaka som bulgariska representanter, nu med låten ”Samo Shampioni”. Tyvärr blev jag besviken, för även om den också var bra och hade förtjänat finalplats (vilket juryn såg till att den inte fick) så saknade den nästan helt den magi som präglat ”Water”, och låg ofrånkomligen flera hästlängder efter föregångaren.
Inte för att det nu var någon överraskning egentligen. Det är svårt att överträffa ”Water”.

87, 87, vart har du tagit vägen nu?

Hur kommer det sig egentligen att jag har blivit så intresserad av Eurovision Song Contest?
Naturligtvis är det många faktorer, både i och utanför tävlingen, som har påverkat och lockat fram intresset. Så är det väl för alla. För mig finns det emellertid ett tillfälle, en tävling i raden av Eurovision-tävlingar, som nog har satt sina spår mer än något annat. Och det rör sig om tävlingen nittonhundraåttiosju – ”87, 87, vart har du tagit vägen nu”, som Just D nostalgiskt rappade några år senare. Den upplagan av ESC formade verkligen.
Jag ska ta bloggläsaren tillbaka i tiden och återskapa hur min värld såg ut den gången.

1987 var jag nio år, och började så smått bli lite intresserad av populärmusik. De tidigaste småbarnsåren hade för mig musikaliskt mest dominerats av mina fromma föräldrars skivor med andliga kristna sångare (en av dem, Viktor Klimenko, representerade för övrigt Finland i ESC 1965, har jag fått veta senare …) men nu hade jag fått upp ögonen för den ”världsliga popen”, och då i synnerhet Melodifestivalen.
Redan året innan, 1986, hade jag för första gången tittat på såväl Melodifestivalen som Schlagerfestivalen (som jag då trodde att den internationella versionen hette!) och gillat många av låtarna i den svenska tävlingen men kanske varit lite för trött för att orka hänga med i den stora europeiska. Nu 1987 tittade jag på Melodifestivalen på nytt, med ännu större intresse, och dessutom tog jag i samband med detta för vana att regelbundet lyssna på Svensktoppen. Den här gången tyckte jag också att det skulle bli riktigt kul med den stora ”Schlagerfestivalen” där Lotta Engberg skulle tävla i Bryssel. Jag satt uppe och höll mig vaken när familjen tittade, och tyckte det var spännande och intressant hela tiden.
Men det är möjligt att jag ändå inte hade behållit det stora intresset i längden – om det inte hade varit för min mamma. Hon utförde nämligen ett genidrag. Medan ESC pågick på TV hade hon på stereon där programmet också sändes i radio, och hon hade en kassett i stereobandspelaren och bandade samtliga 22 låtar. Faktiskt var hon så ambitiös att hon till och med såg till att klippa bort mellansnacket; hon satt kvar på sin post vid stereon hela tiden (samtidigt som hon tittade bort mot TV:n) och tryckte på paus varje gång en låt tog slut, för att sedan sätta igång igen när nästa låt började.
Resultatet blev en kassett som funkade som ett hyfsat ”samlingsalbum” med de 22 bidragen, utan mycket till störande moment trots att inspelningen var live från radion. Och den kassetten gick sedan på högvarv i vår familjs bil hela sommaren. Med följden att jag lärde mig precis hur alla ländernas låtar gick 1987 (även om jag inte alls mindes hur framträdandena hade sett ut, eller hur bidragen placerat sig förutom några enstaka). Ja, jag kommer än idag ihåg bitar av dem allihop utan problem, även om den där gamla kassetten inte finns längre.
Där gjorde verkligen mamma en insats för att ge mig ett beständigt Eurovisionintresse.

Men det finns ytterligare en faktor i det här sammanhanget, och det är att just det här året 1987 så var det ärligt talat rätt många låtar som var utmärkta. 1987 brukar av många Eurovisionfans ses som ett väldigt bra år i största allmänhet. Vinnarlåten ”Hold Me Now” med Johnny Logan från Irland är ju en klassiker, och även Italiens tredjeplacerade ”Gente di mare” finns kvar i minnet hos många – för att inte tala om Israels ”hopa-hulle-hulle-hulle” för de mer skämtsamt lagda! (Den var min egen personliga favorit i tävlingen just då när jag var nio.)
Även flera andra i 1987 års startfält var erkänt minnesvärda: Danmarks ”En lille melodi”, Cyperns ”Aspro mavro”, Finlands ”Sata salamaa”, Västtysklands ”Laß die Sonne in dein Herz” … och så att Luxemburg representerades av ingen mindre än den kultige syntpunkaren Plastic Bertrand, låt vara att han kom näst sist. Inte ens Turkiet som fick noll poäng framstod som helt misslyckade; om det var någon som skämde ut sig 1987 så var det nog egentligen bara Sverige med sitt ”Boogaloo”-trams.
Så man kan sammanfattningsvis säga att en lycklig slump gjorde att jag fick hela ESC-startfältet bandat åt mig för fortsatt lyssning, just ett sådant år då startfältet höll ovanligt hög klass, och att jag därför fick upp ögonen för ESC och har hållit tävlingen högt i aktning sedan dess.

Sedan får man ju medge att låtarna egentligen lät ganska mossiga i sina orkesterversioner från Bryssel på vår kassett, jämfört med studioinspelningarna av dem. Men det var ändå framträdanden som var tillräckligt bra för att göra intryck.
Och som sagt, även om jag inte har lyssnat på den där radiobandade kassetten på väldigt många år, så finns den fortfarande kvar i minnet på ett underbart sätt. Jag kommer ihåg låtarna och deras sound, jag minns vissa små snuttar av Jacob Dahlins kommenterande i radion som hann komma med vid ett par tillfällen innan mamma tryckte på pausknappen, och det är över huvud taget nostalgi till tusen när jag tänker tillbaka på 1987 och vår Eurovisionkassett.
Ett särskilt tydligt exempel är Spaniens bidrag ”No estás solo” (som jag minns som en av dem jag tyckte var bäst, men som bara kom på 19:e plats). Det var nämligen en rad i versen till den låten som satte sig alldeles särskilt mycket i hjärnan på mig som barn, och även om jag inte förstod de spanska orden så blev de kvar i minnet rent fonetiskt. När jag sedan lärde mig spanska uppemot vuxen ålder så kunde jag fortfarande plocka fram den där raden ur mitt minne, och insåg att de spanska orden måste vara ”como siempre sin preguntar” = ”som alltid utan att fråga”. Vilket de också var, har jag konstaterat när jag har kollat upp saken. Där kan man snacka om ett kombinerat språk- och musikminne hos en Eurovisiontokig översättare! :)

ESC 87 är av stor betydelse i min Eurovisionhistoria (och i min musikaliska utveckling över huvud taget).
Vart har det tagit vägen nu …?

Nu kör vi!

Jaha, gott folk – välkomna till min nya blogg!

Fast eftersom det just nu är september och därmed lågsäsong i Eurovision- och Melodifestivalvärlden, så dröjer det väl kanske ett tag innan jag kommer igång med att skriva inlägg. Ni kan emellertid vara tryggt förvissade om att jag kommer att komma igång, och att det då sannolikt blir ganska mycket skrivet. För Eurovision Song Contest är ju onekligen ett av mina allra största intressen.
Det är också därför jag har bestämt mig för att ha en särskild blogg just för det ämnet. Jag har ju redan tidigare en blogg, Mitt liv som igelkott, där jag skriver om lite av varje och alltså även tidvis har knackat ner en hel del om Eurovision. Men jag har insett att det nog är mer praktiskt om jag utför en ”bloggdelning” och låter ESC- och MF-reflektionerna hålla till på en egen sida. Inte minst för att de som kommer in på bloggen för att läsa om ESC kanske inte är särskilt intresserade av att också se allt annat jag har på hjärtat – och tvärtom förstås, att de som vill läsa om andra saker inte ska behöva få en massa Eurovisionnördighet på halsen. :)

Hur som helst. Nu är Eurovisionbloggen officiellt igång, så ni kan ju hålla utkik här från och med nu ... om inte annat så kan ni titta in i februari 2017 när nästa cirkus drar igång, för då om inte förr blir det aktivitet här.
Nu kör vi!