Eurovision

Eurovision

söndag 14 maj 2017

Dagen efter ESC-finalen 2017 – min stora slutanalys

Så fick då äntligen Portugal vinna – stort grattis! Och jag behöver nu inte skriva den artikel jag blivit föreslagen att sätta ihop någon gång, nämligen en analys av varför Portugal aldrig lyckas vinna.
För nu lyckades de ju, och det kunde de gott vara värda efter 48 misslyckade försök under de 53 år som gått sedan de gjorde debut år 1964. (Nu har titeln som ”det land som väntat längst på sin första vinst” istället övergått till Cypern eller Malta, beroende hur man ser det: Cypern har deltagit 34 gånger utan vinst sedan sin debut 1981, medan Malta bara försökt 30 gånger men debuterade i ESC redan 1971.)
Jag känner mig spontant nöjd med vinnaren. Även om jag personligen tyckte att Belgien, Armenien och Italien var bättre på det hela taget, så gav jag Portugal 7 poäng i min egen röstning igår kväll, och kan mycket väl uppskatta det ljuvligt vemodigt, gammaldags romantiska i ”Amor pelos dois”. Jag har redan konstaterat att låten passar alldeles förträffligt att spela en stilla kväll ute på altanen när man sitter i hammocken med ett glas rosévin (portugisiskt kanske?). Den har kvaliteter som en klassisk ”evergreen” och är en värdig vinnare.
Men jag ska strax titta lite närmare på de olika aspekterna av resultatet, inklusive vinnaren och följderna av Portugals seger.

Lite allmänt

Man kan konstatera att detta var första gången på sex år som ESC vanns av ett land som inte vunnit tidigare, och det är förstås väldigt roligt. Faktum är att hela topp 3 i finalen utgjordes av länder som inte tidigare nått så högt: Portugal, Bulgarien och Moldavien. Om det var någon som tyckte att resultatet i Eurovision är förutsägbart och ser liknande ut från år till år – GLÖM det!
Som jag var inne på i mitt förhandstips igår så innebar Portugals vinst också en framgång för sydvästra Europa. Det är ett hörn av kontinenten som inte lyckats bra i Eurovision på sistone, men nu är även denna vita fläck på kartan fylld och vi kan se att mer eller mindre samtliga regioner i Europa har förmågan att vinna det moderna Eurovision. (Ja, det skulle kanske vara brittiska öarna som fattas då.)
Även om det som vanligt var mycket som juryn och tittarna inte var överens om, så hade de i alla fall samma etta det här året – båda hade Portugal i topp, så den portugisiska segern känns odiskutabel. Portugal hittade det där magiska receptet som funkade på alla håll.

Om vinnaren och vad Portugals vinst innebär
Rent allmänt sett så var detta en vinst av en manlig soloartist, Salvador Sobral, men bakom låten stod en kvinnlig kompositör (för andra året i rad), Salvadors syster Luisa, och det är ju jämställt och bra!
Det var också för andra året i rad en lugn låt som vann, och ett enkelt uttryck istället för stora fläskiga shower och effekter. Portugal var nog till och med bland de minst avancerade av alla bidrag i år rent scenmässigt, utan annan dekor än en skog på LCD-skärmarna i bakgrunden. Man koncentrerade sig på själva musiken och framförandet, och det gick hem.
För första gången sedan Serbiens ”Molitva” 2007 fick vi nu en ESC-vinnare som framfördes helt och hållet på ett annat språk än engelska. Det tycker jag är mycket positivt för mångfalden (även om jag naturligtvis inte önskar att alla går tillbaka till sina egna språk för gott). Över huvud taget blev det i år framgångar för de få bidrag som innehöll andra språk än engelska.
Stilmässigt får man verkligen säga att segern gick till något mycket radikalt avvikande och utstickande. ”Amar pelos dois” är som hämtad från 40- eller 50-talet, och det kan man tolka negativt och se som ett kliv bakåt i tiden för ESC som väl ändå borde hänga med sin tid, men jag väljer att istället se positivt på det hela. Låten är inte daterad, den är tidlös, och Portugal och syskonen Sobral visade att det kan vara bra att komma med något annorlunda och inte följa strömmen.
Vinnaren kännetecknas också av att den (i likhet med Jamalas ”1944” i fjol) inte hörde till de många svenskskrivna bidragen – till skillnad från till exempel tvåan Bulgarien – och även på den punkten sitter jag och njuter. Jag brukar ofta här på bloggen återkomma till att jag är kritisk mot att så många länder tar hjälp från den svenska hitfabriken (även om låtarna i sig kan vara bra), och det är skönt att det bevisligen går att lyckas utan den. Salvador Sobral riktade i sitt tacktal efter vinsten vissa gliringar mot att ”världen är full av slit- och slängmusik” och menade att ”musik är inte bara fyrverkerier utan även känsla”, vilket ju låter som ett nedlåtande uttalande av någon 70-talsproggare, men som Eurovisionbloggaren Tobson påpekar i sin finalkommentar här, så var den piken inte främst riktad mot Eurovision i allmänhet utan framför allt mot de krafter som översållar tävlingen med mainstreampop. Här ska onekligen de svenska låtskrivarna med sin radiovänliga hitfabrik känna sig träffade, och det är inte utan att jag håller med Salvador i hans uttalande. Han har inte gjort någon hemlighet av att han har en viss kritisk inställning mot Eurovision, men just därför är det utmärkt för tävlingen att just han vinner och därmed kanske påverkar den i rätt riktning. Min förhoppning är att hans och Portugals vilja att gå sin egen väg, både språkligt och stilmässigt, kan smitta av sig på andra länder och att tendensen med ”svenskbidrag” och likriktande insatser från svenskt håll ska kunna avta på sikt. Detta är vad jag framför allt hoppas av Portugals vinst.
Eller som Tobson också skriver: ”There were too many songs written by international teams of songwriters, songs bought from publishers in order to do reasonably well in a contest. I personally think we would all enjoy the ESC more if it went back more to being a showcase for what actually goes on in the participating countries musically.”

Olika länders resultat
Om Portugal var gårdagskvällens stora stjärna som steg upp i skyn, så var Italien favoriten som föll, och det ganska rejält … det blev över huvud taget aldrig någon kamp mellan dem och Portugal som jag trodde. Även om en sjätteplats inte precis år dåligt så var det anmärkningsvärt att en så ordentligt favorittippad låt som Italiens kunde falla så pladask, och detta hos både tittare och jury dessutom. Jag kunde dock konstatera vid TV:n att Francesco Gabbani helt enkelt sjöng bort sig – han hade inte kvar karisman från Sanremo utan framstod snarare bara som divig och kaxig, och gorillagrejen gick inte genom rutan utan blev bara märklig. Så med facit i hand var nog Italiens debacle ingen överraskning. Men jag tror nog att italienarna befinner sig i chock över detta för närvarande. Frågan är om de kanske inte börjar tjura igen och avstå Eurovision på nytt, men vi får väl hoppas att de uppmuntras av att det var just deras sydvästeuropeiska kollegor i Portugal som vann, och ger ESC en chans till.
För Bulgarien och Moldavien var det förstås muntrare tongångar. Kristian Kostov kan ha en blomstrande karriär att vänta, och jag gläds verkligen åt att Moldavien kunde bli så bra som trea – det förtjänar de, det verkar finnas ett härligt lössläppt musikliv i det landet. Att Blanche i slutändan förmådde sjunga Belgien till en fjärdeplats, efter att ha räknats ut under repetitionerna, är lika trevligt det; ”City Lights” är rent låtmässigt bäst i år i mitt tycke. Sveriges femteplats får naturligtvis anses vara alldeles utmärkt, egentligen bättre än vi förtjänade, men man tackar ju och tar emot. (Jag tippade Robins placering rätt förresten.)
Ungern och Norge gjorde också bra ifrån sig och hamnade på topp 10, vilket även det var bra tyckte jag – romskt tema respektive EDM, vilket i båda fallen är rätt sällsynt i den här tävlingen. För värdlandet Ukraina blev det däremot platt fall, och jag blev något förvånad över att Armenien inte placerade sig bättre: kanske är det hemmablindhet eftersom jag själv är mycket förtjust i den låten och hade den näst högst.
Tyskland undvek med endast en futtig poängs marginal att komma sist tre år i rad. Något är verkligen fel när en näst sista plats känns som en framgång … Tyskland behöver, liksom jumbon Spanien, se över sin nationella uttagning ordentligt och över huvud taget fundera på vad de vill med tävlingen. Samma behov finns i ett antal andra länder, och inte minst bland de som missade finalen: mest Finland, San Marino, Litauen, Irland, Makedonien och en del andra.

Semifinalresultaten
När jag nu råkade nämna semifinalerna så får jag ju kommentera de fullständiga resultaten i dessa. För min del brukar jag vara väldigt nyfiken på skillnaderna mellan tittare och jury i semin, och hur det skulle gått om de båda grupperna fått bestämma själva. I år ligger det till så att om bara tittarna fått bestämma hade Finland gått till final istället för Australien från semi 1, och Estland och Schweiz istället för Österrike och Danmark från semi 2. Och om bara juryn fått bestämma hade Tjeckien och Georgien gått till final istället för Belgien och Polen från semi 1, och Serbien och Malta istället för Rumänien och Kroatien från semi 2.
Det är information som verkligen får mig att undra vad juryn håller på med, och önska (än en gång) att tittarna hade all makt själva som förr i världen. Jag har fortfarande svårt att smälta att Finlands vackra ”Blackbird” inte nådde final, och det känns fortsatt försmädligt när jag konstaterar att det var juryn som hindrade dem från det. (Jag har intrycket att jurygrupper verkligen har något emot Finland och alltid har haft det.) Att sedan juryn ville stoppa Belgien och Rumänien, och peta in länder som Tjeckien, Georgien och Serbien … vad sysslar de med? Och varför detta ständiga fjäsk från juryn gentemot Australien, när tittarna uppenbarligen har tröttnat på ”gästen” nu?
Jag återkommer till mitt missnöje med juryn i slutet av denna artikel.

Framtiden
Nästa år kommer alltså Eurovision Song Contest att gå av stapeln i Portugal – med största sannolikhet i Lissabon. För den geografiskt intresserade kan jag avslöja att det ser ut att bli västligt rekord för tävlingen, då Lissabon ligger en liten aning längre västerut än irländska Millstreet som än så länge är den västligaste punkt där ESC arrangerats.
Jag skulle tro att EBU nu är ganska lättade över arrangörslandet, för det lär ju bli betydligt mindre problem att ordna tävlingen i Portugal jämfört med Ukraina. Även om Portugals TV-bolag RTP inte har någon erfarenhet av att ordna ESC så ska det säkert gå finfint.
Innan förberedelserna för nästa års Eurovision kan ta sin början ska emellertid det trista bråket mellan Ryssland och Ukraina tidigare under våren få sitt efterspel, då EBU ska ta upp den saken i början av juni. Det har påståtts från vissa håll att Ukraina kan räkna med ett fett straff för att de inte släppte in ryska Julia Samojlova i landet – tre års avstängning har nämnts, men det tror jag knappast blir fallet. Det skulle vara otroligt dålig stil av EBU att tacka Ukraina för deras arrangemang nu i år med att stänga av dem efteråt. Över huvud taget kan det bli svårt att utdöma något straff, då varken Ukrainas eller Rysslands TV-bolag egentligen rent formellt bröt mot några regler i samband med det där bråket. Däremot kommer EBU säkerligen att göra upp någon sorts strategi och tydligare regler för att slippa situationer som dessa i framtiden. Något kommer att göras, var så säker.

Ett problem i framtiden – juryn!
En sak som jag definitivt tycker borde göras något åt är det här med juryn. Det blev som sagt alldeles uppenbart i år att Europas jurygrupper är fullkomligt ute och cyklar. Juryerna återinfördes för att motverka grannröstning och garantera att den musikaliska kvaliteten uppmärksammades, men det syntes ju lång väg i omröstningen igår att kompisröstandet alltjämt finns kvar på juryhåll (”12 points from Cyprus to Greece – 12 points from Greece to Cyprus”) och när det gäller den musikaliska kvaliteten så verkar juryerna inte alls kunna enas konsekvent om någon sådan, utan deras bedömning bygger uppenbarligen helt på oförutsägbart godtycke och i vissa fall misstänkt taktikröstning. Dessutom – och det här är nästan det allra viktigaste – så är den mycket tråkiga tendensen att juryerna inte släpper fram det som är mer djärvt och uppseendeväckande, det som dels livar upp och dels förnyar tävlingen, utan de premierar bara det som är försiktigt, konventionellt, likriktat och ”lagom”. Visst, de belönade Portugal, men i övrigt är situationen besynnerlig. Bara en sådan grej som att glädjepillret Rumänien inte hade släppts fram till final om juryn fått bestämma själv … det funkar verkligen inte.
Detta är något jag tycker man borde tänka på även här hemma i Sverige, i Melodifestivalen. De internationella jurygrupperna i MF har nu visat sig effektiva ännu en gång: de utsåg Robin Bengtsson åt oss, och Robin kom mycket riktigt femma i ESC-finalen och till och med trea i juryns del av omröstningen. Så visst är internationella MF-juryn bra på att pejla in vad som funkar i Europa. Problemet är bara att det blir ju så tråkigt. Just det där med försiktigt, konventionellt, likriktat och lagom. Bidrag som folket gillar, men som kanske samtidigt är mer av chansningar och risktagningar i Eurovision, släpps inte fram i Sverige längre och kommer inte att göra det så länge vi har internationell jury – vi kommer att fortsätta representeras av ”mellanmjölk” och aldrig våga släppa tyglarna som många andra länder gör. Så länge vi vill vara säkra på en plats i finalen varje år (och har inställningen att tjura ofantligt om vi missar) är kanske detta rimligt, men för min del tycker jag att det är viktigare att vi är modiga och skickar det vi faktiskt känner för, oavsett hur det går.
Därför anser jag att de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen borde fråntas en stor del av sin makt och ges en rådgivande roll, snarare än en medbestämmande. Hur detta ska ordnas i tävlingen får jag återkomma till en annan gång, men på något sätt måste systemet med jury i Sverige justeras.
Liksom alltså även i Eurovision. Juryn funkar inte där, den gör inte vad den ska utan framstår snarare som vimsig och korrupt. Det kan kanske bli svårt att ta bort den helt, nu när röstningsproceduren har ändrats till det där dramatiska upplägget som höjer spänningen enormt, men juryarbetet borde verkligen ändå ses över på något markant sätt. Om det medför att Ryssland vinner då och då tack vare allt kompisröstande på dem på telefon så må det väl vara hänt. Tittarna har ändå faktiskt ett visst mått av omdöme och är inte förutsägbara varje år, det syns i årets resultatlista.

Slutkläm
Den som fruktar att nästa års Eurovision-startfält kommer att fyllas av 50-talspastischer på grund av Portugals vinst behöver nog inte oroa sig. Det blev väl inte mängder av politiska statements nu i Kiev efter Jamala …? Däremot kan det ju mycket väl bli så att länderna fortsätter med det där med ”enkla uttryck” med en person ensam på scen i en ballad, då det var ett sådant bidrag som vann nu. Och det skulle kanske kännas småtråkigt eftersom det var så mycket av den varan i år. Men med lite tur så slipper vi det, då länderna kanske fattar att det inte var det stillsamma utan det ovanliga och originella som var poängen med årets vinnare.
Vi ses i Lissabon nästa år!
(”Det dom har, det har dom i Lissabon ...”)

P.S. Det var visst en del upprörda känslor över den där snubben som moonade under Jamalas framträdande igår, men med tanke på att det finns betydligt värre saker som skulle kunna drabba ESC så kan man nog ta det lugnt ändå. :)

lördag 13 maj 2017

Inför ESC-finalen 2017 – Carl-Henriks guide till spektaklet

I kväll blir det en drabbning mellan Italien och Portugal. Och nej, jag pratar inte om fotbolls-EM utan om Eurovision.

Det känns smått underligt faktiskt, att just Italien och Portugal för närvarande framstår som de två största favoriterna att vinna ESC 2017. Men det är just så det ligger till enligt oddsmakare och experter, och jag instämmer fullkomligt. Jag tycker också det är glädjande att det ser ut att bli en kamp mellan dessa två. De representerar båda ett hörn av Europa – den sydvästra delen – som inte vunnit Eurovision på mycket länge, och bara det är ju ovanligt och kul i sig. Sedan är det ännu mer intressant att såväl Italien som Portugal sjunger på sina egna språk istället för engelska, och att inget av länderna har svenskskrivna bidrag. Ser vi månne en tendens till trendbrott här …?
Men det där med språkval och svenskbidrag kan jag nog få anledning att återkomma till när finalen väl är klar. För närvarande ska jag hålla mig till vad som gäller för stunden – hur ser det egentligen ut inför finalkvällen och hur går det?
Jag ska utforma mitt inför-snack som en guide punkt för punkt, med viss anpassning till läsare som inte vet så mycket sedan tidigare.

Är det ett bra Eurovisionår? Hur är kvaliteten?
Helt okej tycker jag. Det har funnits bättre Eurovisionår, men även sämre – det är en dryg femtedel av årets alla bidrag som jag uppfattat som så pass bra att de tagit sig in på mitt Spotify och anslutit sig till den musik ”jag vanligen lyssnar på”.
Sedan har många kritiker menat att det är oproportionerligt många ballader i år, men rätt många av dem har nu försvunnit i semifinalerna och finalstartfältet är därför mer jämnt fördelat. Dock är fortfarande en kraftig tendens bland länderna i år att de låter sin artist stå ensam på scenen utan andra effekter än stora skärmbakgrundsbilder – avskalat helt enkelt. Men om man inte är någon vän av sensationella svulstiga shower så är ju detta enbart positivt.

Vilka länder ska man framför allt hålla ögonen på i kväll?

Ja, det är ju då framför allt Italien och Portugal som jag nämnde. Italien har hela tiden varit storfavorit med artisten Francesco Gabbani och hans dansande gorilla i låten ”Occidentali’s Karma”. Det är inte bara ett plojnummer utan ett väl genomtänkt bidrag, som Francesco vill säga något med: en kommentar till den fördummade samtiden. (Han har själv sagt att det finns två grupper av människor: de som förstår hans låt, och de som låten handlar om.)
Vad gäller Portugal så har de en mycket vacker låt som låter som hämtad direkt från 50-talet, men i positiv bemärkelse: ”Amar pelos dois” är som ett äkta gammalt romantiskt örhänge. Den framförs på portugisiska av den originelle Salvador Sobral, som har ett väldigt egensinnigt manér på scenen (delvis beroende på problem med hälsan) men samtidigt ett oerhört innerligt uttryck.
Förutom dessa anser jag personligen att det är särskilt värt att uppmärksamma Armenien, Belgien, Rumänien, Moldavien och Ungern. Och Sverige om man så vill. Och Bulgarien för att de också är en favorit vid sidan av Italien och Portugal. Och kanske även Storbritannien – själv gäspar jag kraftigt åt den låten, men faktum är att den har haussats upp rätt ordentligt den senaste veckan och tros kunna komma högt, så någon annan kanske gillar den.

Vilket startnummer har Sverige? Hur kommer det att gå för Robin Bengtsson?
Robin går ut med startnummer 24 (av 26) och det är onekligen gynnsamt. Jag tror det kan gå riktigt bra för Sverige, fast inte ända fram.

Är det några andra svenskbidrag med som man kan hålla på? Eller grannländer?
Varför ska ni hålla speciellt på just svenskbidragen? Och varför ska ni grannrösta? :) Ja ja, om ni nu tycker det är viktigt så kan jag upplysa om att Polen, Storbritannien, Cypern, Azerbajdzjan, Kroatien och Bulgarien har låtar som är delvis skrivna av svenskar. Ytterligare ett par länder har fått svensk hjälp med koreografin. Jag tycker det är tråkigt men ni kanske är av en annan mening. Vad gäller grannländer så är Danmark och Norge med, det är bara att ringa på!

Vilka länder har de knasigaste numren/mest minnesvärda showerna?
Rumänien och Kroatien är helt klart knasigast. Rumänien har joddling i kombination med rap och det blir man riktigt glad av. Kroatiske Jacques har också ett mycket märkligt nummer där han sjunger duett med sig själv, även om själva låten inte är komisk på det sättet.
Moldavien ska också nämnas: de är inte lika knasiga som grannlandet Rumänien men de livar upp med sin spralliga låt och sin saxofonist Epic Sax Guy. Och så har vi Azerbajdzjan, som har en minst sagt ovanlig dekor i sitt nummer och i likhet med Italien ett inslag från djurriket. Mer säger jag inte.

Finns det några ”meningsfulla” bidrag? Sådana som är ”bra på riktigt”?
Att Italien definitivt har något att säga i år har jag redan nämnt, men även Ungern har något viktigt att förmedla. Deras sångare är av romskt ursprung och sjunger refrängen på romani (men rappar på ungerska) och låten handlar över huvud taget om situationen för romer. Att sådant kommer fram i Eurovision tycker jag för min del är utmärkt.
”Bra på riktigt” är ett uttryck som jag avskyr (se gammalt blogginlägg om detta) men om ni nu envisas med att använda det så skulle jag tro att Belgien är ett sådant bidrag som ni skulle kunna uppfatta så. Otroligt snygg och ambitiös låt. Och kanske hör Portugal också hit? De är onekligen annorlunda mot resten.

Är det någon hårdrock med i år?
Tyvärr … det enda land som har ett bidrag som över huvud taget liknar rock är Ukraina, och de kommer inte riktigt in på hårdrocksområdet de heller, även om gruppen O.Torvald öser på en del. Jag är den förste att beklaga detta, och är rätt säker på att den nutida bristen på rock i Eurovision beror på 2009 års återinförande av juryn. (Jag skulle gärna avskaffa juryn igen, då de inte premierar djärva och originella bidrag utan bara det konventionella, men detta får jag väl debattera någon annan gång.)

Under vilken låt ska man passa på att gå på toa?
Ingen alls, skulle jag vilja säga spontant. Samtliga förtjänar att man stannar och bildar sig en uppfattning om dem. Men om ni insisterar så skulle jag framför allt föreslå Polen, Nederländerna, Grekland, Storbritannien eller Tyskland. Dessa tycker jag personligen är rätt trista.

Carl-Henrik, vem tycker du har den bästa låten? Vem vill du ska vinna?
Det här är inte alldeles enkelt att svara på. Om frågan bara gäller vilken av kvällens 26 låtar som är bäst, kort och gott (när man lyssnar på studioinspelningarna) så blir mitt svar Belgien – jag tycker onekligen att ”City Lights” med Blanche är den bästa låten i finalen, följd av Armenien och Italien. Men om man ska ta med även artisternas insatser på scen i beräkningen, och showen som helhet, så blir det genast mycket mer komplicerat, och om jag dessutom tar hänsyn även till sådant som ”vilket resultat som är bäst för tävlingen”, ”vad som borde uppmuntras och inte” eller ”vad som skulle kännas roligast”, så blir det ännu värre att avgöra vem som ska få min tolva.
Ser jag till låt + framförande + show så ligger Armenien bra till för att vara min favorit, men även Italien och i viss mån Portugal … ja, Belgien är inte alldeles uteslutna heller för den delen. Det är svårt att avgöra innan jag sett alltihop på TV, men det är nog ändå dessa länder som ligger högst. Frågar man mig sedan vad jag tycker om man lägger till faktorn ”lämplighet som vinnare”, så håller jag nog på Belgien men mest Italien. Jag tror att Francesco är en lämplig vinnare ur ganska många aspekter: en seriös låt med budskap, en låt med show, en låt med hitkvaliteter, en låt som ej är på engelska, ett icke-svenskbidrag, med mera. Sedan medger jag att jag skulle tycka det var väldigt roligt om Portugal fick vinna efter 49 års väntetid, men det finns några nackdelar med Portugals bidrag: framför allt att det rent stilmässigt känns som ett kliv väldigt långt bakåt i tiden (låten är i och för sig snarare tidlös än daterad, men det fattar ju inte alla), samt att det blir ytterligare en balladvinnare med en person ensam på scenen. Det har blivit lite för mycket av det nu i år, även om Portugal förvisso är bland de länder som gjort det bäst.
Jag hoppas i alla fall inte på tredjehandstippade Bulgarien. Artisten är duktig och Bulgarien har inte vunnit tidigare, men låten är tråkig och så är det ett svenskskrivet bidrag som ej bör premieras.

Carl-Henrik, vem tror du vinner?
Ja, det här är ju förstås den intressantaste frågan. Som sagt så ser det ut att bli en uppgörelse mellan Italien och Portugal. Italien har nästan hela tiden varit skyhög favorit, men Portugal har glidit allt närmare och nu igår kväll så bytte länderna faktiskt plats på den övergripande oddslistan så att Portugal blev etta. Det kan hända att Salvador Sobral förmedlar äkthet och innerlighet på ett sätt som går genom rutan över hela Europa och som ger honom segern. I synnerhet om Francesco Gabbani spelar över på scenen och framstår som divig i överkant, vilket han har en tendens att göra. Men normalt sett borde fortfarande Francesco och hans gorilla ha det mest minnesvärda paketet och vinna, då Portugal har emot sig att de är en vattendelare i högre grad.
Förutom de här två finns det en farlig outsider, nämligen Kristian Kostov från Bulgarien. Jag är personligen inte alls särskilt trakterad av hans låt, den är en svenskskriven modern radiovänlig ballad som inte riktigt berör mig även om den är snygg. Däremot har många andra tagit till sig den och inte minst tagit till sig Kristian själv, som imponerar på scen. Vi får inte heller glömma att Bulgarien har ett gynnsamt sent startnummer och även kan få många röster från länderna i öst – väldigt många till och med, med tanke på att Ryssland inte är med och merparten av Balkanländerna inte tog sig till final.
Ytterligare en dark horse utgörs (tror jag) av Armenien, som har en övertygande och spännande låt i ett säkert framförande och som kan få många öströster om inte Bulgarien får det. Övriga länder tror jag inte kommer att ha med den absoluta toppstriden att göra, även om sådana som Sverige, Belgien och Rumänien kan ligga och skugga i fältet närmast under de här fyra. (Sverige kan säkert hänga med bra i toppen ett tag under juryröstningen, men vi faller tillbaka när det blir dags för tittarrösterna.)
Mitt tips får i slutändan bli att Italien trots allt vinner, med Portugal som tvåa, i en hyfsat jämn kamp men ändå med en aning marginal till slut. Även om Bulgarien är farliga tror jag ärligt talat att betydelsen av deras ”ryssröster” är överdriven … de blir nog bara trea och det blir Italien och Portugal som gör upp i första hand. Vad gäller Sverige så tippar jag på en femteplats, precis som Frans fick förra året.

Det ser onekligen ut som det blir killarnas år i år, med både Italien, Portugal och Bulgarien så långt framme. Men det är ingen fara för jämställdheten, för historiskt sett så har de kvinnliga sångerskorna dominerat kraftigt i Eurovision.

Väl mött vid TV:n i kväll!

(Fotot av Christian Hofer, Expressen.)

fredag 12 maj 2017

Vem är inte med, vem får vara med, vem får inte vara med och varför? – en genomgång

Varje år i samband med Eurovision Song Contest brukar det vara folk som frågar och kommenterar varför det och det landet, som inte ligger i Europa, får vara med. Oftast Israel naturligtvis. Men det kan frågas om annat också. ”Har aldrig de varit med någon gång?” ”Varför kommer aldrig de tillbaka?” ”Skulle de kunna få vara med om de ville?” ”Vad är regeln för att få vara med egentligen?”
Inte ens de insatta har alltid 100 % koll på när ett land får vara med i ESC. Även jag brukar få tänka efter ibland, för kriterierna är delvis snärjiga.
Så nu tänkte jag ta och reda ut detta i ett inlägg. Naturligtvis blir detta då mer en uppsats än ett vanligt blogginlägg, men det här är min blogg och jag gör vad jag vill med den. :)
Alltså. Så här är det.

Grundregel: Ett land som vill vara med i Eurovision Song Contest måste först och främst ha ett TV-bolag som är aktiv medlem i EBU.
(EBU är alltså, för den som inte vet, European Broadcasting Union, den stora organisationen för europeiskt TV-samarbete som ordnar ESC och en hel del annat.)
Det är alltså egentligen inte ett land som är medlem i EBU, utan landets TV-bolag. Flera länder har också mer än ett bolag med i EBU, t.ex. Sverige, som representeras av både SVT och TV4. På den här punkten fick Liechtenstein problem år 1976. Det lilla landet ville gärna vara med i ESC det året, och utsåg till och med ett bidrag de ville skicka, men det föll på att Liechtenstein inte hade något inhemskt TV-bolag som bidraget officiellt kunde representera.

För att ett TV-bolag ska kunna bli aktiv medlem i EBU, och därmed delta i ESC, måste det uppfylla tre kriterier.
1. Först ett geografiskt kriterium: Landet där TV-bolaget finns måste ligga inom EBU:s sändningsområde. Detta sändningsområde utgörs huvudsakligen av världsdelen Europa, men det sträcker sig dessutom lite längre än så, i synnerhet åt syd och sydöst. Sändningsområdet når till Nordafrikas kust och en bra bit av Mellanöstern, och därför omfattar det vid sidan av Europa också de icke-europeiska länderna Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel, Palestina, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Irak. Alla dessa är också aktiva medlemmar i EBU, utom de tre sistnämnda, som inte ansökt om medlemskap än så länge, samt Palestina som inte kan vara med av andra skäl (se längre fram).
Sändningsområdet omfattar även den gränstrakt mellan Europa och Asien där Armenien, Georgien och Azerbajdzjan ligger. Däremot når det inte så långt österut som till Kazakstan, trots att världsdelen Europa enligt flera definitioner gör det. Just i det fallet är sändningsområdet alltså inte lika utbrett som världsdelen.
Om ett land inte ligger inom sändningsområdet kan det få bli aktiv EBU-medlem ändå, om det är med i Europarådet och alltså europeiskt på det sättet. Men eftersom bara länder i Europa får bli medlemmar i detta råd, och de redan är inom sändningsområdet, så spelar det villkoret ingen större roll. Egentligen gäller det bara för nämnda Kazakstan, som skulle kunna få bli EBU-medlem om de blev medlem i Europarådet – vilket de också kan vara på väg att bli för närvarande.
2. Förutom det där med sändningsområdet-alternativt-Europarådet så finns det ytterligare ett krav, nämligen att landet där TV-bolaget finns måste vara medlem i FN:s telekommunikationsorgan ITU. Och det kan det i sin tur bara bli om det är en suverän FN-stat. Det vill säga, en riktig, självständig stat som är medlem i FN eller åtminstone fullständigt erkänd av FN. Det är på den här punkten som många ”halv-erkända” stater får problem. Kosovo och Palestina är de två främsta exemplen – det är sant att Sverige och många andra länder har erkänt dem som suveräna stater, men alla har inte gjort det och i FN räknas de därför fortfarande inte riktigt (Palestina har observatörsstatus i FN men ändå inte fullständigt erkännande).
Andra områden i Europa som inte kan vara med i EBU av denna anledning är utbrytarrepublikerna Transnistrien, Sydossetien, Abchasien, Nagorno-Karabach och Nordcypern. Och likadant är det för halvt självständiga nationer som Färöarna och Åland, eller för den delen delvis autonoma regioner inom vissa länder: Skottland och Wales, Katalonien med flera. Kravet på att vara en fullt erkänd suverän stat, vilket i sin tur ger medlemskap i ITU, sätter stopp för alla dessa.
3. Det sista kriteriet är att TV-bolaget som är medlem i EBU måste betala sin medlemsavgift. En självklarhet kan man kanske tycka, men inte för alla – Rumänien gjorde inte detta på flera år och blev därför abrupt utkastade ur ESC 2016. I år är de tillbaka, vilket väl innebär att de har betalat nu.

Även om ett TV-bolag i ett land inte är aktiv medlem i EBU kan det bli associerad medlem eller observatör.
Just det – länder utanför sändningsområdet kan bli associerade EBU-medlemmar, och det finns en hel del utanför Europa som är det, bland andra USA, Kanada och Australien. Fortfarande gäller dock att landet måste vara en suverän FN-stat.
Det går också att få observatörsstatus i EBU, även som icke-suverän FN-stat; det har Kosovo fått, men hittills inga andra vad jag vet.

Undantag – inbjudna länder som inte är aktiva medlemsstater
Det är alltså länder med TV-bolag som är aktiva medlemmar i EBU som får delta i Eurovision Song Contest. Men det har hänt några gånger att EBU har tillåtit länder som inte är aktiva medlemsstater att vara med i deras tävlingar. Bästa exemplet är Australien, som är associerad medlem och bjöds in att vara med som gäst i Eurovision Song Contest både 2015, 2016 och 2017 (och även i Junior ESC). Men redan 1987 och 1989 fick Kanada (också associerad medlem) vara med i ett annat av EBU:s evenemang, Eurovision Young Dancers. Samma tävling har också Kosovo tillfälligt varit med i en gång, år 2011, och det är mig veterligt det enda tillfället då ett land som över huvud taget inte på något sätt varit medlem i EBU har släppts in som tävlande i ett EBU-evenemang. Helt konsekventa med reglerna verkar EBU alltså inte vara, men orsaken till Kosovos medverkan är förmodligen att de har observatörsstatus i EBU och att Eurovision Young Dancers är ett betydligt mer anspråkslöst evenemang att släppa in dem i som kompromiss. När det gäller den stora draken Eurovision Song Contest så är EBU mer restriktiva, även om de förvisso specialinbjudit den associerade medlemmen Australien.

Hur är det då med alla de här länderna som för närvarande inte är med i ESC?
Ja, vi kan ju göra en liten lista och gå igenom alla länder som man kanske kan undra över.
Ryssland, Turkiet, Bosnien-Hercegovina, Slovakien, Luxemburg, Andorra och Monaco är de länder i Europa som varit med i ESC tidigare men inte i år; de är alla aktiva EBU-medlemmar och får fortfarande delta om de vill. Att de uteblir nu, och i vissa fall har varit borta länge, har olika orsaker: ointresse (SK, LU, AD, MC), ekonomiska hänsyn (BH, AD), missnöje med reglerna (TU), konflikt med årets värdland (RU).
Liechtenstein har tidigare saknat ett eget TV-bolag, och därför inte kunnat vara med i EBU. Numera har de ett TV-bolag, som har ansökt om EBU-medlemskap och säkert kommer att bli medlem förr eller senare, men än så länge är deras ansökan ”pending”, mest för att liechtensteinsk TV inte har fått anslag beviljade från landets regering för att kunna betala medlemsavgiften. (De är ekonomiska av sig i Liechtenstein har man ju hört ...)
Vatikanstaten är aktiv EBU-medlem och får alltså vara med i ESC! Det är dock inte så troligt, eftersom Eurovision Song Contest knappast är sådant som Vatikanstatens TV har lust att delta i eller sända. :)
Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Jordanien och Libanon är aktiva EBU-medlemmar utanför Europa, men inom sändningsområdet, som får delta i ESC om de vill precis som Israel gör. De brukar för det mesta inte vilja, oftast för att de har problem med att behöva tävla mot just Israel och visa Israels bidrag. Marocko har varit med i ESC en gång (1980) och Tunisien och Libanon har varit inne på det men ångrat sig – det är allt.

Aline Lahoud skulle ha tävlat i ESC för Libanon 2005 med låten ”Quand tout s’enfuit”, men landet drog sig ur. (Bild från listenarabic.com)

Syrien, Saudiarabien och Irak nås av sändningsområdet och skulle kunna bli aktiva EBU-medlemmar om de var intresserade, men de har alltså inte ansökt om medlemskap än. Syrien och Irak har väl dessutom annat att tänka på just nu om man säger så.
Kazakstan kan som jag nämnde bli aktiv EBU-medlem om de någon gång blir medlem i Europarådet och alltså uppfyller kriterierna den vägen. När detta inträffar är ännu osäkert. För närvarande har Kazakstan associerat medlemskap.
Qatar har ansökt om aktivt medlemskap i EBU men lär inte kunna få det, eftersom de ofrånkomligen är utanför såväl sändningsområdet som Europarådet.
Kosovo och Palestina har båda ansökt om EBU-medlemskap, men kan som sagt inte bli medlemmar med nuvarande kriterier, även om i synnerhet Kosovo har tiggt och bett om att få bli det (Palestina har inte drivit frågan lika ihärdigt). Kosovo har hittills fått nöja sig med observatörsstatus och en tillfällig medverkan i Eurovision Young Dancers som tröst. Men om Kosovos och Palestinas internationella erkännandestatus förbättras kan det naturligtvis bli aktuellt med EBU-medlemskap och ESC-deltagande (om nu inte Palestina i likhet med övriga arabländer är obenägna att tävla mot Israel …). För närvarande får länderna i fråga, liksom alla andra områden med omtvistad status, hoppas på att kanske bli specialinbjudna till ESC någon gång. Men det känns föga troligt eftersom Serbien respektive Israel (och även fler länder) skulle motsätta sig detta kraftigt, för att inte tala om vilken kedjereaktion det kan ge upphov till i form av en rad andra hoppfulla utbrytarregioner och autonoma områden som också gärna vill vara med. (Färöarna och Skottland har till exempel uttryckt intresse då och då.)

Det är klart att man kan diskutera de här reglerna, kriterierna och gränserna och argumentera för att vissa stater, länder och områden kanske ändå borde släppas in, eller kastas ut om man så vill. Särskilt som EBU själva alltså inte alltid uppträder helt konsekvent. Fältet är fritt för debatt – bara man kommer ihåg att själv vara konsekvent i sin åsikt om vilka som borde få vara med! (Kan kanske vara nog så svårt … och det är ju det där att det kanske inte borde vara för många deltagare på en gång heller.)
Vilka länder skulle du vilja, eller absolut inte vilja, se i tävlingen?

torsdag 11 maj 2017

Spontana reflektioner efter ESC-semifinal 2 2017

* Det första jag kommer att tänka på är ju naturligtvis att det var lite tråkigt att inte Makedonien kom med. Mest för att jag faktiskt gillade såväl låt som framträdande – enligt vad jag har läst så har det inte varit så bra på repetitionerna, men nu tyckte jag det satt överraskande bra och jag var faktiskt i slutändan ganska säker på att det skulle bli rödgult i final. Vilket det då ändå inte blev (kanske var det juryn som ställde till det, om nu Jana inte sjöng lika bra igår kväll?).
Men det var också tråkigt med Makedonien därför att det hade suttit fint med en finalplats åt Jana ovanpå det där frieriet i green room strax innan. Å andra sidan har hon väl något att trösta sig med nu då … Det var ett snyggt ögonblick det där – jag tror inte det har varit något frieri i Eurovisionhistorien tidigare (om man inte räknar med Finlands låt ”Marry Me” 2013, och det gör man ju inte). Sedan är jag ju egentligen lite skeptisk till sådana där offentliga överraskningsfrierier där den utvalda i praktiken inte kan bestämma själv … tänk om Jana hade velat säga nej? Men för all del. Det var ändå kul. Och kul att hon genast bjöd in allesammans till bröllopet i Makedonien!

* Ja ja, nu har jag kommenterat Makedonien färdigt och kan övergå till min övriga tippning. Min förutsägelse här på bloggen ledde till 7 rätt till slut – privat blev det 8 eftersom jag under kvällen bytte ut Malta mot Vitryssland. I vilket fall så får det väl anses vara godkänt med tanke på att det har varit ganska svårt att avgöra vilka länder som var starka nog i den här semin.
De två länder jag inte fick med var Nederländerna (som har en tendens att alltid gå till final just när jag inte tror att de ska göra det) samt Österrike (se där vad en halvmåne kan göra för att nå framgång). Och de två jag tippade på som inte klarade sig var nämnda Makedonien samt Estland. De sistnämnda var en riktig överraskning, jag trodde på schlagern ”Verona”. Men jag kanske borde ha anat hur det skulle gå. Koits och Lauras framträdande var faktiskt lite tafatt och platt.

* Rumänien var inte mycket att snacka om, den där joddlarbiten är ett glädjepiller, det bara är så. Att Kroatiens ”duett” skulle göra intryck framgick också ganska tydligt när man väl såg det i TV:n. Även Vitryssland stack ut på ett härligt sätt, som fick mig att till och med ha överseende med den falsksång som förekom här och var och tippa dem till final. Vad gäller Bulgarien så är Kristian Kostov alldeles uppenbart mycket duktig, men jag vidhåller att själva låten aldrig riktigt lyfter på allvar för mig, och det skulle kännas ganska tråkigt om den vann uppriktigt sagt. (Vilket den nog inte heller gör, men Bulgarien kan möjligen nosa Italien och Portugal i bakhasorna en aning på lördag.)

* Om man ska analysera lite geografiska tendenser så kan vi nu konstatera att det blir ett okej år för Norden i alla fall, då Norge och Danmark båda gör Sverige sällskap i finalen. Tur att Norge gjorde det tyckte jag. Värre är det med Baltikum, där samtliga tre länder gick bet, och f.d. Jugoslavien har inte heller något bra år då de nu endast representeras av Kroatien. Hur detta kommer att påverka röstningssiffrorna och grannröstandet kan man spekulera vidare i de närmaste dagarna.

* Stackars Irland (som en gång var så lysande stjärnor) har nu missat finalen fyra år i rad … vad ska de hitta på härnäst månntro? Schweiz är också inne i en synnerligen negativ trend, liksom San Marino, men i det sistnämnda fallet var ju det inte så oväntat. Nederländerna, Österrike och Israel fortsätter däremot på positiva inslagna spår (någon politisk aversion mot Israel märks då inte i Eurovision), och Danmark och Norge bröt sina negativa mönster.

* Något som jag ser som mycket positivt är att samtliga de bidrag som framfördes helt eller delvis på ett annat språk än engelska nu har tagit sig till final. Heja det egna språket! Även om jag inte hoppas att alla ska sjunga på sina egna språk hela tiden, så uppskattar jag länder som är modiga nog att göra det. I Ungerns fall medför detta nu dessutom att vi har romani i finalen (är inte det första gången? får kolla upp det) och över huvud taget romsk representation där. Härligt. Eurovision får gärna vara ett forum för minoriteter.

* Utmärkt gjort program av Ukraina igen: inte så avancerat, men sympatiskt och fullt godkänt. Jag ser ingen anledning att klaga. Däremot var det nu tredje gången som Edward yttrade sitt skämt ”varför ändra på ett förlorande koncept” om San Marino … Och så undrar jag varför Edward och Måns hela tiden måste påminna om att det inte gick att rösta från Sverige i denna semifinal. Kommer det så många kommentarer hela tiden från sura svenska tittare som undrar varför de inte kan rösta …?

* Och nu under de närmaste timmarna så kommer finalens startordning att sättas snabbt som ögat. Jag hoppas fortfarande på att någon av favoriterna ska hamna på startnummer två, så att förbannelsen utmanas. Vid närmare eftertanke känns det faktiskt inte helt omöjligt att Portugal skulle kunna placeras där med flit. Nåja, det får vi se när vi vaknar i morgon bitti.

Jag har talat.

tisdag 9 maj 2017

Spontana reflektioner efter ESC-semifinal 1 2017

* Nähäpp, det blev alltså som jag var rädd för – Finland gick inte vidare. Typiskt. Det hade de gjort vilket annat år som helst, men nu stack de inte ut tillräckligt mycket bland de andra balladerna och det kändes också som sångerskan Leena bitvis tog i lite för mycket nu i kväll så att det trolska intrycket i viss mån avtog. Nåja, jag har redan fått en ny låt att mysa till i ett mörkt rum. Det är inte fy skam.
Kommer även att sakna Island, men i det fallet räknade jag aldrig med att bli bönhörd.

* Bland dem som gick till final fanns det väl vissa som jag bemötte med en suck (t.ex. Grekland, där det klingade så illa falskt i refrängen att de knappast hade klarat sig om det inte råkat vara en upptempolåt). Men samtidigt är jag mycket nöjd med i synnerhet Armenien, Belgien, Moldavien och Portugal. De två förstnämnda hörde ju till mina största favoriter, och när det gällde belgiska Blanche och allt snack om hennes nervositet så konstaterade jag under denna kväll att även om hon såg lite rädd ut, så satte hon låten snyggt ändå – och i kombination med att låten i sig faktiskt är ett mästerverk blev det tillräckligt starkt för att nå ända fram. Mycket glädjande, även om det samtidigt innebar ridå för Finland.
Moldavien ska det också bli kul att återse i finalen … inte minst för att jag har två grabbar på 13 och 10 år här hemma som är väldigt förtjusta i Epic Sax Guy. Och låten och hela framträdandet livar upp riktigt ordentligt. Även Portugal var glädjande – jag är nu säker på att om Italiens Francesco får någon konkurrent så blir det Salvador, och det ska bli oerhört spännande att se om han verkligen kan ta upp kampen om poängen på allvar. (Men måtte han bara orka, med sjukdomen och så …)

* Robin Bengtsson såg som väntat till att Sverige inte behövde skämmas, även om det faktiskt märktes att man inte får ha förinspelad sång i Eurovision – just sången blev tam på något sätt i Robins nummer. Men det lät i alla fall inte falskt.
Att jag sedan drog en suck av lättnad när Sverige gick till final beror enbart på att det hade blivit så jobbigt med den storm av ”lägg ner skiten”-kommentarer som kommit igång om vi inte klarat det. För mig personligen kvittar det egentligen helt och hållet hur Sverige klarar sig. Ursäkta om jag är en landsförrädare.

* Programmet från Ukraina var väl småtrevligt. Det ligger säkert nära till hands för svenska tittare att såga ukrainarnas insats, efter vårt eget ”fantastiska” arrangemang förra året, men olika länder ordnar Eurovision på olika sätt (och skrattar åt olika saker) och det får man inte utan vidare förakta. Green room-inslagen kändes i och för sig pinsamma, men kom igen … det gör de i Melodifestivalen också, inte minst när det är Filippa Bark som håller låda.

* För övrigt anser jag att Jamala är en beundransvärd artist med ett unikt och minnesvärt uttryck. Hon imponerade stort på mig även när hon inte sjöng ”1944” utan sin andra låt ”Zamanyly” längre fram i programmet.

* Men var inte ljudet i sändningen lite dåligt, eller var det bara vår TV …? Jag tyckte att bakgrunderna allt som oftast inte kom fram så mycket som de skulle, vilket i vissa fall påverkade låtarna rätt så negativt. Men som sagt, det kanske bara var ett ytterst lokalt fenomen på vår TV.

* Vad gäller mitt tips här på bloggen så blev det 9 rätt, och felet berodde på Finland, som jag optimistiskt tippade som finalist för en vecka sedan. Privat på Facebook under programmets gång nu i kväll gjorde jag justeringen att ta bort Finland och ersätta dem med Cypern, vilket ju visade sig rätt, men å andra sidan tog jag också bort Polen till förmån för Slovenien och det visade sig ju vara fel. Så det blev helt enkelt 9 rätt i båda fallen.

* Fem av kvällens finalister kom från halva ett och fem från halva två – trenden att det aldrig kommer en majoritet finalister från den första halvan stämmer alltså fortfarande. Andra statistiska detaljer är att östra Europa fick med fyra bidrag, väst fem (plus Australien), och att Azerbajdzjan fortsätter sin oavbrutna rad av finalplatser. (Jag är säker på att de också kan missa finalen någon gång, men det var rätt uppenbart att det inte skulle bli i år.)

* Förresten, Christer Björkman: om du läser det här ;) så lyd ett gott råd och sätt Italien på startnummer två i finalen på lördag! Varför inte ta chansen och experimentera lite för att eventuellt kunna ”bryta förbannelsen” med detta startnummer, när nu Italien verkar vara en så klar favorit? Jag tror mycket väl de kan vinna oavsett startposition, så passa på nu!

Jag har talat.

måndag 8 maj 2017

Till dig som är kritisk mot Eurovision – mina svar på några vanliga myter och synpunkter

Hör du till dem som brukar ha kritik mot Eurovision Song Contest? Har du bestämda åsikter om tävlingens olämplighet och tramsighet, och annat som är negativt med den? Har du vissa förutfattade meningar om hur det brukar gå till i ESC?
I så fall – ta och läs, för nu ska jag göra en sådan där grej som ibland är rätt populär, nämligen att köra en sorts ”mythbusters”-uppställning där jag bemöter vanliga kritiska synpunkter mot ESC. Ja, i ett och annat fall får jag väl medge att du har rätt, det är möjligt. Men det är också fullt möjligt att du får ompröva dina åsikter.
Nu börjar vi.

Eurovision Song Contest är en fullkomligt oviktig tillställning. Den spelar ingen som helst roll för världen eller samhället eller någonting, det är bara ett spektakel som man inte behöver bry sig om ett dugg.
Mja. Nog är det en ganska stor tillställning … det är enligt flera källor världens största underhållningsprogram, och lockar hundratals miljoner tittare varje år, inte bara i Europa utan även utanför. Många länder tar också tävlingen på så pass stort allvar att arbetet med den och resultaten av den ger genklang ända upp på politisk nivå. Eurovisionfenomenet och dess betydelse och följdverkningar och ländernas beteenden engagerar och intresserar många, även forskare inom såväl musikvetenskap som statsvetenskap (det finns särskilda ”Eurovisionforskare” på vissa universitet). Och man ska inte glömma att hela tävlingen (i likhet med EU) skapades som ett sätt att ena Europa, fast genom musik – det är i mitt tycke ett hedervärt ändamål som inte utan vidare ska avfärdas som ”spektakel”.
Alltså: du kan mycket väl tycka att tävlingen är oviktig för dig, men du kan inte påstå att den saknar betydelse för massor med andra människor. (Det är lite samma sak som med sport, som man också kan fnysa åt, men man kan inte neka till att det spelar roll för många.)

Musiken i Eurovision Song Contest är dålig, ytlig och menlös. Bara kommersiell pop utan något som helst budskap, allvar eller ambition.
Kanske var det så förr i tiden, att det bara var ytlig ”schlager”. Men nej, det var faktiskt inte så då heller. Bidrag med budskap och allvar har funnits hela tiden i tävlingens historia, och även nu. Sedan innehåller Eurovision förvisso alltid ett mått av ”smaklöshet” om man kan kalla det så, galna påfund som är lite typiska för tävlingen, men kan inte detta vara lite skönt befriande ...? Och när det gäller ”dålig musik”, se en annan punkt längre ner där jag gör upp lite noggrannare med den beteckningen.

Eurovision Song Contest ska vara en tävling för låtar, men när TV-tittarna ringer och röstar blir det ju bara den som har den häftigaste showen som vinner. Allt bygger bara på show. Det är tröttsamt och förljuget.
Faktum är att ESC faktiskt numera ska handla om både låt och show! Jurygrupperna bedömer låt och framträdande i kombination nu för tiden, vilket de inte gjorde innan. Så om showen har betydelse för resultatet så går det ändå inte emot reglerna. Om någon sedan tycker att detta är fel, eller att showerna fortfarande har alltför stort inflytande jämfört med låtarna, så finns det gott om exempel på att avskalade och enkla framträdanden lyckas bra än idag. Ta bara Italiens ”Grande amore” från 2015, som trots avsaknad av spektakulär show blev etta hos TV-tittarna och kom trea totalt (det var inte främst tittarna utan juryn som föll för Måns Zelmerlöw och hans specialeffekter samma år). Eller vår egen Frans från förra året, som kom femma med ett synnerligen enkelt uttryck på scenen. I årets upplaga av ESC är det för övrigt ganska många länder som satsar på att ha sin artist ensam på scen och låta bli de urballade showerna.

Eurovision Song Contest handlar bara om politik, inte om den bästa låten. Det grannröstas en massa så att det blir ungefär samma länder som lyckas bra varje gång.
Visst, det grannröstas och kompisröstas mycket i Eurovision, och politiska vänskaper och fiendskaper märks ibland i tävlingen. Men det betyder inte att resultatet alltid blir liknande. Trots att vissa röstningstendenser är återkommande, t.ex. att Grekland och Cypern byter tolvor, länderna i Norden röstar på varandra och tittarna i de f.d. Sovjetstaterna ringer som galningar på Ryssland, så finns det variation varje år och ibland bryts mönstren. Och det varierar ännu mer när det gäller vilka länderna röstar på förutom sina kompisar. I det stora hela så kan det vara stora skillnader från år till år, och för det mesta brukar vinnaren bli ett sådant bidrag som det visar sig att hela Europa är ganska markant överens om även om grannrösterna räknas bort.

Resultatet i Eurovision Song Contest är förutsägbart.
Inte alls! Det har ofta hänt att en del länder placerat sig dåligt gång efter gång, för att sedan plötsligt glimta till och få en jättebra placering och kanske rentav vinna. Eller tvärtom för den delen.
Tänk också på att i de 20 senaste ESC-tävlingarna som hållits så har det varit inte mindre än 16 olika länder som har vunnit, från olika delar av Europa, och det är 17 olika länder som varit tittarnas favorit under dessa år. Skulle detta vara möjligt om tävlingen styrdes av förutsägbar grannröstning?

I Eurovision Song Contest tillåts diktaturer och skurkstater att vara med, och om de vinner får de rentav arrangera hela tävlingen. Hur vettigt är det egentligen?
Visst kan det sticka i ögonen att länder som Ryssland, Vitryssland och Azerbajdzjan får delta (och Israel, om man nu anser det vara en skurkstat), men i de allra flesta tävlingar brukar ju faktiskt alla suveräna stater få vara med, oavsett statsskick och sådant. Bojkotter av politiska skäl brukar inte höra hemma i vänskapliga turneringar länder emellan, såvida det inte rör sig om ett land som är utsatt för direkta sanktioner från FN eller så.
Att de här länderna sedan får arrangera om de vinner ger förvisso också en sur eftersmak, men det är väl en risk man får ta, ser jag det som. Man kan ju också se det som ett tillfälle att uppmärksamma bristande mänskliga rättigheter i landet och göra en insats, som Loreen gjorde när hon åkte till Azerbajdzjan. Det är i alla fall mer vettigt att skurkstaterna kanske vinner och får arrangera, än att man faktiskt tilldelar dem evenemangen fullt frivilligt, vilket är fallet med VM i fotboll, ishockey och friidrott samt OS.

Eurovision Song Contest är rasistiskt och främlingsfientligt och diskriminerar minoriteter. Folk ute i Europa röstar inte på det som de tycker är för främmande, och förra året släpptes romer inte in på festområdet i Kungsträdgården i Stockholm.
Jag skulle snarare vilja påstå att det brukar vara ovanligt många minoritetsgrupper, både språkliga och andra, som får tillfälle att synas i Eurovision (och får röster). HBTQ-rörelsen är kanske det mest uppenbara exemplet, men det finns fler. Många av dessa har också nått bra resultat i tävlingen, till exempel förra året då Jamala från Ukraina vann med en låt på krimtatariska om krimtatarernas situation. Så jag upplever verkligen inte Eurovision som någon främlingsfientlig kontext. Jag tycker personligen att det är ett mer oroväckande beteende att som vissa svenska tittare och recensenter sitta vid TV:n och ägna sig åt att utan eftertanke håna och häckla andra länders artister och framträdanden.
Vad gäller händelserna i Kungsträdgården så var det mycket ledsamt och beklagligt att romer avvisades vid det tillfället, det blev jag också bedrövad över. Men det är inget man kan lasta ESC för – det var ordningsmakten från Stockholms stad som låg bakom det. ESC och organisationen EBU står inte för diskriminering på något sätt.

Det finns en massa korruption i Eurovision Song Contest. Röstbyte, korrumperade jurymedlemmar och fiffel med telefonröstningen.
Ja, jag kan hålla med om att det har funnits korruption i tävlingen tidigare. I synnerhet förr i tiden när det bara var jurygrupper som röstade så förekom det tidvis ganska ymnigt att en del av dessa jurymedlemmar var mutade och att länder gjorde upp om att byta poäng med varandra. Det finns det många exempel på. Vidare så har det flera gånger misstänkts att vissa deltagande länder i ESC (tänker inte nämna några namn här) har ägnat sig åt systematiskt taktikröstande per telefon enligt raffinerade system. Jag påstår inte att ESC är fritt från sådana problem. Det jag dock vet är att EBU för närvarande jobbar hårt med att undvika sådant här och göra tävlingen öppnare och mer ”transparent”. Bland annat brukar de numera helt offentligt redovisa hur varje enskild jurymedlem har röstat, så har man åtminstone själv chansen att granska hur allting har gått till. Och telefonröstningen har de också infört strängare kontroller av. Jag kan inte det där i detalj, men tävlingsledningens sätt att jobba med saken känns för mig betryggande just nu.

Eurovision Song Contest handlar bara om pengar och vinstintresse. Det är pengarna som styr helt och hållet. Man kan inte titta på ett sådant program.
En motfråga – brukar du titta på fotboll? I så fall: håll tyst. :)
Om du inte brukar titta på fotboll så är det mer befogat för dig att komma med denna kritik, och visst kan jag hålla med om att pengar och förtjänst finns med i bilden i Eurovisionsammanhangen. Men om man ska leta efter sammanhang där pengar inte alls spelar någon roll så får man leta länge … det kan liksom inte undvikas, och när det gäller Eurovision skulle jag nog vilja påstå att det kunde vara värre. Man får tänka på att det inte är någon vinst utan snarare en ekonomisk belastning för ett land att delta i tävlingen; vartenda år är det ett eller flera länder som ”inte har råd” att vara med, och att arrangera den kan också gå på en hel del. Det är ju faktiskt till och med så att det inte ens skulle gå att ordna Eurovision om inte de fem största TV-bolagen själva bidrog med en stor del av pengarna (som tack för detta får dessa fem länder alltid vara med direkt i ESC-finalen).
Om det är någon som faktiskt tjänar gott om pengar på tävlingen så är det väl skivbolagen … där kan man ju möjligen ha synpunkter på dem och deras råkommersiella vinstintresse och att de ser Eurovision som en chans till marknadsföring av artister och producenter som de har i sina stall. Men inte kan det vara någon jättelukrativ apparat för dem ändå. Ifall det var det så skulle större skivbolag och i synnerhet större artister engagera sig i ESC i mycket högre grad, vilket de ju inte gör. Jag vet att det egentligen är ett argumentationsfel att ”peka på någon annan som är värre”, men mitt intryck är faktiskt att Eurovision med tanke på sin storlek är en mindre penningfixerad apparat än många andra.

Det är bara den sämsta musiken som är med i Eurovision Song Contest, och de sämsta artisterna. De kan inte ens sjunga och är mest bara ”menlösa får” som ”visas upp vartenda år”, som Magnus Uggla sjöng i ”Jag mår illa”. Skillnaden är skyhög mellan dem och riktiga, stora artister, alternativt seriösa/trovärdiga musiker i mer specialiserade kretsar och små subkulturer.
Hallå, vänta nu här lite – hur avgör man egentligen vilken som är den sämsta musiken, för det första? Är inte musiksmak något väldigt subjektivt? Vad finns det för metoder för att avgöra när musik är bra och när den är dålig? Den frågan vill jag väldigt gärna ha svar på först och främst.
Men du kanske menar att det är den mest menlösa, ljumma, oinspirerade, tråkiga och plastiga musiken, ”musiken utan själ”, som skickas till Eurovision? Ja, jag skulle i så fall vilja ha någon sorts vetenskaplig bevisning även på hur man uppfattar musikens ”själ”, innan jag accepterar det som ett faktum. Jag vidhåller att det är svårare än man tror att höra skillnad på musik som man tycker har kvalitet och är autentisk, och musik som inte anses vara det. Vi tänker oss att en Eurovisionkritiker får göra ett blindtest och lyssna på ett stort antal låtar från olika länder i Europa, och försöka avgöra med ledning av den uppfattade kvaliteten vilka låtar som har varit Eurovisionbidrag och vilka som inte har det. Jag är för min del alldeles övertygad om att kritikern inte skulle gå iland med detta utan tvärtom bli ganska överraskad.
Det finns folk som kan totalsåga ett ESC-bidrag från Kroatien, men sedan inte är främmande för att sitta på ett kafé i Dubrovnik och tycka att det är jättemysigt och stämningsfullt att höra samma låt i högtalarna där. Och en person som hånskrattar åt ett garagerockband från Vitryssland som framträder i ESC kan samtidigt ha full respekt för ett vitryskt band som uppträder på en rockfestival och lirar i ungefär samma stil. Jag vill nog kort och gott påstå att många Eurovisionkritiker lider en hel del av förutfattade meningar och bara dömer utifrån sammanhanget, som de anser är dåligt per definition.
Om vi försöker se saken lite mer faktamässigt så är det onekligen så att många artister som tävlat i Eurovision har varit ganska (och i en hel del fall till och med väldigt) populära i sina hemländer. Det har också funnits åtskilliga deltagare från mer ”alternativa” kretsar, och massor av stilar och subkulturer har varit representerade. Vidare är de låtar som skickas inspelade på ett professionellt sätt av professionella musiker och producenter, och artisterna som framför låtarna har genomgående sysslat med musik tidigare och är verkligen inte plockade ”direkt från gatan”. Med tanke på detta framstår det som orimligt att det uteslutande är den mest menlösa och kassa musiken som är med i Eurovision, eller att det mest är amatörmässiga musiker som ställer upp. Så är det helt enkelt inte. Sedan kan du självfallet fortfarande med din egen subjektiva smak uppfatta merparten av Eurovisionbidragen som dåliga, men det är inte möjligt att påstå det objektivt.
(Förresten har Magnus Uggla trots sina textrader om ”menlösa får” själv deltagit i Melodifestivalen två gånger.)

Man ska inte tävla i musik – det är omoraliskt. Musik uppfattar ju var och en subjektivt, det går inte att säga att den är ”bra” eller ”dålig” och rangordna den i ett tävlingsresultat.

Precis, alla uppfattar musik subjektivt, det var ju precis det jag försökte säga i föregående punkt, där jag bemötte tesen att Eurovisionmusiken är den sämsta. Då kanske du i så fall håller med mig om att den inte är det? :)
Nej men uppriktigt sagt, visst är det subjektivt vilken musik som är bra och dålig, men det är ändå inget hinder för att tävla i det. Eurovision Song Contest handlar egentligen inte heller om att få tillfälle att ge vinnaren beteckningen Bra och jumbon Dålig, utan resultatet är bara ett mått på vilka låtar och artister som lyckas tilltala flest personer från olika länder. Vad som skulle vara omoraliskt med detta kan jag inte riktigt förstå. Tävlar gör man i många sammanhang, så varför inte i musik, så länge det sker vänskapligt? Är man så anti att tävla i musik får man även bojkotta tillställningar som Grammisgalan, som också är en sorts tävling, och även Guldbaggegalan och Oscarsgalan och liknande (går det att tävla i film?!?). Tävling präglar hela samhället, tävling är spännande och engagerar folk, och som jag ser det är det fullt normalt och inget konstigt alls att vilja tävla och konkurrera i allt som går att tävla och konkurrera i. (På många språk är tävling och konkurrens för övrigt samma sak.) Faktum är att inslag av tävling kan göra folk intresserade av saker som de kanske inte skulle intressera sig för annars, och det är väl inte fel att fler blir intresserade av musik?

Men jag gillar ju helt enkelt inte låtarna i Eurovision! Jag har tittat flera gånger men sällan hört en bra låt där. Det är inte min kopp te.
Ja, om du verkligen är helt säker på detta och har gett tillställningen flera chanser, så visst! Du slipper titta och du slipper gilla det. Jag gillar inte heller alla låtar i Eurovision, långt ifrån. ESC är ungefär som ett smörgåsbord där man kan hitta vissa låtar man gillar och andra man inte gillar, på samma sätt som besökare på rockfestivaler inte heller gillar alla medverkande band lika mycket. Så om du för din del verkligen inte gillar någon låt i Eurovision, på samma sätt som en del inte trivs på rockfestival över huvud taget, så är jag helt okej med det. Bara du vet att du är ärlig och uppriktig.
Dock så är jag för min del väldigt säker på att det finns många människor som är styrda av sina fördomar, och uppfattar musiken i Eurovision på ett visst sätt bara för att de tror att den är dålig (kanske bara för att den framförs i just Eurovisionsammanhanget). Sådana fördomar skadar det inte att försöka göra sig av med, och ett sätt är just att titta en gång till och då kanske även intressera sig lite för vad som ligger bakom artisterna och låtarna. Det finns en historia bakom dem alla, och det är inget man bara borde rynka på näsan åt.
Jag vet inte om du hör till de fördomsfulla eller om du helt ärligt ogillar all Eurovisionmusik, men oavsett vilket så tycker jag gott du kan titta en gång till, om inte annat så för att få lite avkoppling framför TV:n och knastra i dig chips. Men framför allt önskar jag en sak – att du låter bli att direkt hacka på Eurovision och tävlingens intresserade fans. Det blir jobbigt i längden. Och då ska jag försöka låta bli att hacka på dig och din värld också för den delen (jag kan säkert vara plump och nedlåtande ibland). Kan vi komma överens om detta åtminstone? :)

P.S. Om du kommer på någon kritisk punkt mot Eurovision som du märker att jag inte tagit upp ovan, så framför gärna den i en kommentar! Så ska jag försöka bemöta den också.

lördag 6 maj 2017

De sex direktkvalificerade i ESC 2017: omdömen

Dags att recensera även de sex bidrag som är direktkvalificerade till final, det vill säga värdlandet samt Big 5 – även dem måste jag ju vid något tillfälle ta upp, och det får bli nu. Bland dessa hittar vi årets stora favorit Italien, men det är också bara den låten och möjligen Frankrike som kan räkna med mer framskjutna placeringar; de övriga fyra håller en låg profil och värdlandet Ukraina lär för en gångs skull inte ha med toppstriden att göra.
Vi ger oss väl direkt in i omdömena. (Något tips är inte aktuellt på det här stadiet.)

FRANKRIKE – ”Requiem”, Alma.
Det jag vänder mig mot med den här låten är att den sjungs på både franska och engelska, i en ganska rörig blandning dessutom – enbart franska hade varit mycket bättre och upplyftande för paketet. Med detta sagt så är det ändå en av de bättre låtarna i år: här finns en vemodig känsla av fransk chanson med lätt orientaliskt snitt, och samtidigt popkvalitet. Frankrike brukar varva totalt intetsägande bidrag med riktigt skapliga diton, och det här hör nog snarast till den senare kategorin.
Betyg: 8/10.

ITALIEN – ”Occidentali’s Karma”, Francesco Gabbani.
Jag har redan kommenterat italienaren Francesco Gabbanis egensinniga bidrag i tidigare inlägg … det är ett utsökt konstnärligt nummer vars italienska text – med österländska metaforer – handlar om ”den nutida västvärldens fördumning”, vilket illustreras av en dansande gorilla (eftersom aporna håller på att gå om människorna i intelligens). Bara detta gör att jag skulle bli höggradigt förtjust om Italien vann. Men nu är det så att själva låten är alldeles utmärkt den också, som låt betraktad; den är trallvänlig och oerhört medryckande med sitt ”allez!” och svår att få ur huvudet. Kan så att säga tilltala såväl kultursnobbar som treåringar. Att den sedan framförs på italienska och trots det funkar internationellt i allra högsta grad är för mig ytterligare ett plus i kanten. Enda nackdelen är att låten har fått förkortas jämfört med när den vann Sanremofestivalen på hemmaplan, med följden att en del fyndiga textrader har gått förlorade, men förhoppningsvis gör det ingen stor skillnad för publiken. Italien har inte riktigt årets bästa låt rent tekniskt sett, men däremot det bästa paketet.
Betyg: 9/10.

SPANIEN – ”Do It for Your Lover”, Manel Navarro.
Det var så många sura miner när det här bidraget valdes (i den spanska uttagningen körde en tremannajury över tittarna och ordnade så Manel Navarro vann) att jag var beredd på en smärre katastrof när jag först lyssnade. Så illa är det nu inte, för detta är en ganska sympatisk, typisk latino-medelhavshit med spansk gitarr och reggaerytm, och det blir man väl alltid i viss mån glad av. Dock blir det ganska snart väldigt tjatigt med det där ”do it for your lover” om och om igen.
Betyg: 6/10.

STORBRITANNIEN – ”Never Give Up on You”, Lucie Jones.
Ballad. Sångerska. Engelsk lovesong. Snark. Ärligt talat, detta engagerar mig inte ett dugg, inte ens när jag prövar att lyssna om. För mig är det här helt enkelt bara märkligt anonymt, trots att 2013 års vinnare Emmelie de Forest varit med och skrivit låten, och trots att Lucie försöker sjunga sorgset och innerligt. Storbritannien borde kanske återgå till internval istället för den lilla B-uttagning de haft på sistone – då kan de kanske åtminstone få med en mer känd artist nästa gång.
Betyg: 2/10.

TYSKLAND – ”Perfect Life”, Levina.
David Guettas och Sias ”Titanium” är alldeles uppenbart en låt som många har försökt och försöker ta efter. Tysklands bidrag i år bygger på en slinga som känns väldigt lånad därifrån, och det är rätt typiskt att den slingan också är det enda som är bra med låten. I övrigt är den mest intetsägande i mina öron. Efter sin vinst 2010 har Tyskland radat upp misslyckanden och sistaplatser, utan att lära sig något mellan varven, och så lär det fortsätta. Jag ser fram emot den dag då de övertalar Rammstein att ställa upp istället ... snackar vi.
Betyg: 3/10.

UKRAINA – ”Time”, O.Torvald.
Det är mycket beklagligt att värdlandet Ukraina faktiskt är det enda av 42 länder som skickar en rocklåt i år. Och att även denna rocklåt i sin tur ligger rätt långt från riktig hårdrock … kunde Lordi verkligen inte sätta större spår än så? Förmodligen beror det på återinförandet av juryn. Nåja, eftersom detta band från Ukraina ändå representerar någon sorts rock så ligger det nära till hands att uppfatta bidraget positivt – jag tycker det är en rätt trevlig låt (om än lite vemodig), och jag hoppas att bandmedlemmarna tänker ha sina tröjor med digitalur på i ESC också. Men det lär nog bli en placering betydligt längre ner än vad Ukraina är vana vid.
Betyg: 7/10.

Nu har jag alltså satt betyg på samtliga 42 Eurovisionbidrag i år, och även försökt tippa. Som vanligt är ingen av dessa två uppgifter särskilt lätt ... allt eftersom tävlingen närmar sig brukar jag ha för vana att ändra (ibland radikalt) såväl min uppfattning om vissa bidrag som mina teorier om hur det ska gå för dem.
Men just därför kommer jag att återkomma med kommentarer under och efter Eurovision också. Fattas bara annat, för då får man ju massor med nytt att säga som inte fallit en in tidigare.
Nu ser vi fram emot tisdagen och semifinal 1. På återseende!