Eurovision

Eurovision

söndag 13 maj 2018

Dagen efter ESC-finalen 2018 – min stora slutanalys

Så var det över – och nästa år får vi åka till Israel.
Eller nej förresten, inte jag, för jag har ju den lilla vanan att jag aldrig ser Eurovision eller ens Melodifestivalen på plats, och det lär inte bli av nästa år heller. Men bildligt talat får även jag åka till Israel.
Netta och låten ”Toy”, som faktiskt var stadig favorit större delen av tiden fram tills för ett par veckor sedan, visade sig nu vara det bidrag som höll ända fram. Fanklubben OGAE hade rätt i sin undersökning den här gången, medan oddsbolagen vimsade till det … startfältet i år framstod mot slutet som väldigt öppet och ovisst, men det kanske det inte hade varit om inte de där oddssättarna varit så extremt trendkänsliga och ändrat siffrorna hit och dit? I slutändan var ju den första intuitionen rätt.
(Själv tippade jag på Cypern som vinnare, och de blev tvåa.)

Om vinnaren och fyrverkerierna
Jag är både nöjd och inte nöjd med vinnaren, fast mest nöjd ändå. Rent låtmässigt har jag redan gjort klart att jag inte är något fan till ”Toy”, men att ett bidrag med tidsenligt och viktigt innehåll vinner är å andra sidan väldigt positivt. #Metoo är en viktig grej och det är bara rätt och riktigt att det återspeglas även i Eurovision, så att tävlingen inte bara blir en bubbla av ytlighet.
På sätt och vis hade det väl känts roligare om Cypern fått sin första vinst (jag har en tendens att uppskatta när länder som inte vunnit förut får göra det) men med tanke på Cyperns generiska sound och hela arbetssättet bakom det bidraget var det ändå helt klart bäst som skedde, även för Eurovision Song Contests bästa.
När det gäller det där med tvekampen mellan ”fyrverkeri” och ”musik med känsla”, som Salvador Sobral uttrycker det, så blev slutresultatet faktiskt nästan oavgjort kan man säga, på så sätt att vinnaren blev en låt som i och för sig är knasig och spektakulär, men som också har något att säga – i det här fallet ett budskap om kvinnors rätt att inte bli sedda som objekt och behöva anpassa sig och sitt utseende efter männens önskemål. Detta i en låt framförd av en artist som själv med sin visuella stil utmanar sådana schablonbilder. Jag tror nog att den gode Salvador borde vara rätt nöjd med det här, om han tänker efter lite. Och jag kan inte dra någon annan slutsats än att det i framtidens Eurovision kommer att finnas plats för såväl känslan som fyrverkerierna. Ungefär som det varit tidigare alltså. Jag drar en lättnadens suck.

Sceninvasionen
Nu över till något mer negativt som jag också bara måste nämna, nämligen det där förskräckliga scenintrånget som skedde under Storbritanniens bidrag igår. Det sabbade faktiskt stämningen för mig ganska markant … det tog minst en timme innan jag hade kommit på rätt humör igen efter den incidenten, inte minst för att jag satt och fruktade att ytterligare något otrevligt skulle inträffa under de andra låtarna.
Det är helt enkelt upprörande att säkerheten i ESC fortfarande inte fungerar bättre än att någon kan ta sig upp och storma scenen på det där sättet. Något måste verkligen göras åt det på allvar … för förr eller senare är det inte längre en knäppgök eller aktivist som lyckas ta sig fram, utan någon med betydligt ondare avsikter. Det vill vi inte vara med om. Jag tycker att man, även om det är tråkigt, nog faktiskt får utforma arenan på ett sådant sätt att det blir ett ganska stort gap mellan scenen/artisterna och publiken: ett gap där säkerhetsvakterna hinner reagera om någon kommer in. Som det nu är blir man ju direkt nervös när man ser artisterna promenera omkring på långa gångbroar som tar dem rätt ut i publikhavet, på farligt nära håll om det skulle finnas någon skum typ där i folkmassan. Nej, det är nödvändigt att offra närkontakten med publiken, det finns inget annat sätt.
Men det var strongt av brittiska SuRie att slutföra numret så proffsigt, och nöja sig med det och inte tacka ja till erbjudandet att sjunga om. Det är intressant att spekulera i om händelsen påverkade tittarnas poängutdelning i någon form; oddsbolagen reagerade i alla fall genast och sänkte dramatiskt Storbritanniens odds, på ett närmast patetiskt lättpåverkat sätt, för att de fick för sig att landet nu skulle få sympatiröster. Jag tror dock inte det hela påverkade så där jättemycket. De två länderna som följde efter SuRie – Serbien och Tyskland – borde i så fall ha fått stora nackdelar av det hela, då många tittare kan ha pratat om vad som hände och glömt bort att titta på TV:n, men en sjätteplats för Tyskland och en tolfteplats för Serbien i tittarröstningen tyder knappast på någon sådan negativ effekt heller.

Stora skillnader mellan tittare och jury – och Europa tröttnar på Sverige
Detta med placeringar för mig nu genast över till det poängmässiga resultatet, och allt som finns att säga om det. I vanlig ordning är det en hel del intressant.
Man kan ju säga som så att skillnaden mellan tittar- och juryröster inte bara var stora, utan nästan större än någonsin, både i finalen och i semifinalerna. Det var nog fler än jag som blev högst förbryllade när Österrike seglade upp och vann juryomröstningen … det hade jag knappast väntat mig (att Sverige skulle vara tvåa var mindre förvånande). Sedan anade jag förstås att det skulle bli betydligt mindre från tittarna till Österrike och Sverige, men att Sverige var så långt ner som fyra från slutet i tittaromröstningen var ändå en överraskning. Och det kanske var dramatiskt med den händelseutvecklingen, där de två ledande länderna snabbt blev nedtagna och borträknade från segern till förmån för någon annan oviss, men själv tyckte jag mest bara att det var snopet och att man blev blåst på konfekten på något sätt. Jag tror inte att man som tittare vill sitta sig igenom 43 stycken ”thank you for a wonderful show”, bara för att sedan i ett enda slag gå miste om hela den spänning som byggts upp under denna långvariga röstningsdel. Det var lite så det blev med Österrike och Sverige … känslan av att alltihop varit i onödan när väl publikrösterna kom.
För övrigt ska nog Sveriges dåliga tittarresultat ses som en mycket kraftig varningsklocka – Europa håller på att tröttna på oss! Att juryn älskar Sverige är uppenbart (och därför är Melodifestivalens internationella jurygrupper fortfarande i allra högsta grad pålitliga som indikator för vem som borde vinna Mellon) men tittarna, de har snart inget tålamod kvar för våra plastiga, beräknande bidrag. Nu är det dags att göra om Melodifestivalen ordentligt och börja tänka nytt. Ytterligare en tankeställare i detta avseende är att Danmark, med en låt som ratats i Melodifestivalen, var femma hos tittarna i finalen och till och med tittarnas etta i sin semifinal.

Semifinalresultat
En annan intressant skillnad mellan tittare och jury var det här med vinnaren Israel. I tisdagens semifinal var nämligen Israel bara fyra hos tittarna, men etta hos juryn. I finalen däremot var förhållandet plötsligt det omvända: där var Israel tittarnas etta, men bara trea hos juryn. Hur i hela friden kan det bli så? Jag har försökt fatta men inte lyckats ännu …
Annan statistik om semifinalerna är att Israel totalt sett vann semi 1, före Cypern (som var tittaretta), och att semi 2 vanns av Norge före Sverige men att det var Sverige och Danmark som var jury- respektive tittaretta där. Sverige låg även i semin en bit längre ner hos tittarna än hos juryn, men inte lika långt: Benjamin Ingrosso var tittarsexa, och hade alltså gått till final oavsett. Ett land som däremot inte hade gjort det är Ryssland – inte ens om det varit enbart telefonröster hade ryssarna mäktat med att gå till final i år.
Och för den som undrar: om bara tittarna hade fått bestämma hade Grekland gått vidare istället för Albanien från semi 1, och Polen istället för Nederländerna från semi 2. Om bara juryn hade fått bestämma hade Belgien och Schweiz gått vidare istället för Litauen och Finland från semi 1, och Malta, Lettland och Rumänien istället för Serbien, Danmark och Ungern från semi 2. Som vanligt tycker jag om detta facit (även om det finns ett par undantag) att jag hade trivts bättre med enväldiga tittare och utkastad jury än med det omvända!

Och så det vanliga ...
Jag vet att jag brukar säga detta varje år, men jag har för avsikt att upprepa det tills det verkligen händer: juryn måste bort. Jag uppfattar inte deras insats som något annat än rent parodisk. Juryerna är godtyckliga, ogenomtänkta och med största sannolikhet korrumperade på olika sätt (bland annat är säkert många av dem avlönade av svensk skivbransch), och de hyser patetiska, konstlade sympatier för länder som Sverige och Australien, som inte har någon motsvarighet i verkliga livet. När juryn lyfter upp Sverige och Österrike som toppduo, bara för att få detta omkullkastat av tittarnas markant annorlunda röster, så blir det bara sorgligt. Det måste finnas mer samstämmighet mellan jury och tittare på något sätt – inte identiska röster givetvis, det är ju det som är meningen att det inte ska vara – men så avgrundsdjupa åsiktsklyftor som i årets ESC tyder inte på trovärdighet utan är bara löjeväckande. Lösningen är att vi helt enkelt bara gör oss av med juryn. Då kan vi också återgå till en röstningsprocess där spänningen byggs upp på det naturliga sättet, istället för de där tvära kasten.

Några andra spridda resultatkommentarer
Värdlandet Portugal slutade sist, vilket inte är första gången för ett värdland … och näst sist kom Finland. Kan det vara så att Portugal och Finland, efter att ha fått varsin vinst, nu åter hamnar i sin vanliga traditionella roll som Eurovisions ständiga olycksbröder som bara får bottenresultat hela tiden?
Tjeckien fick som väntat sitt bästa resultat någonsin: en sjätteplats, som Mikolas Josef var oförskämt väl värd. Hade tittarna bestämt själva hade han rentav blivit fyra. Även Cypern slog personligt rekord med sin silverplats, Tyskland verkar ha hittat rätt igen, och Italien fördes upp av tittarna till en bra placering (det tyder också på en fortsatt efterfrågan på ”medvetna bidrag” bland folket). Däremot kom Norge, Frankrike, Irland och Litauen lite längre ner i finalresultatet än de kanske hade hoppats.
Själv röstade jag på inte mindre än tre länder igår kväll: jag gav Ungern och Frankrike två röster var, och en till Moldavien. Ungern blev i slutändan den låt jag tyckte bäst om spontant när jag väl befann mig framför TV:n; Frankrikes ”Mercy” blev en aning platt i sändning. Moldavien var ett lyckopiller som borde ha kunnat charma både öst och väst, och jag blev lite förvånad över att de inte kom bättre än tia, men det fanns ju gott om konkurrens förstås.

Statistiken säger inte allt
Det sista jag ska säga om 2018 är att det var året då många statistiska mönster bröts, med missad final för Azerbajdzjan, Ryssland och Rumänien, och så det där att ”halvorna” inte behöver spela särskilt stor roll, då majoriteten av finalister från semifinalerna i år startade tidigt. Jag är för min del mycket belåten med att det blir mindre sådan statistik som tipparna gör sig till slavar under, för det är så tråkigt när de resonerar att ”så där kan det inte bli för det har aldrig hänt”. Nu får de lägga av med det; det enda som återstår är snart att bevisa att startnummer 2 kan vinna också.
Och tittarnas slutvinnare (plus tvåan) kom nu åter igen från ett helt annat håll av det europeiska området än tidigare. Att resultaten skulle se ungefär likadana ut år efter år med bara telefonröstning är då inget man behöver oroa sig för. Vi kan också en gång för alla avvisa tanken på att Europa har någon sorts aversion mot Israel eller judar av politiska skäl – åtminstone finns det inga tecken på sådant i våra toleranta Eurovisionkretsar!
Israel är över huvud taget ett storartat Eurovisionland, och det känns inte helt fel att de nu vinner för fjärde gången, tjugo år efter Dana International med ”Diva” och fyrtio efter Izhar Cohen med ”A-ba-ni-bi” (och Milk & Honey med ”Hallelujah” instucken omedelbart därefter). Och dessutom sjuttio år efter att staten grundades.

Nästa år i ...

”Next year in Jerusalem”, sade Netta igår när hon hade vunnit. Det är klart att hon sade så, för de orden har ju ett enormt symbolvärde, men personligen hoppas jag att Israel inte förlägger 2019 års tävling till Jerusalem utan till Tel Aviv. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att hålla ESC just i huvudstaden, och Jerusalem har redan fått ha det två gånger, så om jag var israel skulle jag tycka att det var Tel Avivs tur nu. Inte minst för att Tel Aviv (förutom att det är en gayvänlig stad) är en stad med stort Eurovisionintresse, då den välbesökta förfesten ”Israel Calling” brukar hållas där varje år med medverkan av rätt många ESC-artister som värmer upp inför den riktiga tävlingen. Tel Aviv känns helt enkelt som ett bra ställe att ordna Eurovision på. ”Before I leave, let me show you Tel Aviv”, som det sjöngs i ett annat israeliskt bidrag häromåret.
En del tycker kanske inte att det är alldeles lämpligt med ett Eurovision i det politiskt kontroversiella Israel, och jag kan tänka mig att det bl.a. här i Sverige kommer att höjas vissa krav på bojkott av ESC nästa år, företrädesvis från sådana personer som vanligtvis inte brukar bry sig särskilt mycket om ESC. Själv har jag inga problem med det där, för även om man tycker att ESC hålls i en skurkstat (om Israel är en sådan låter jag vara osagt) så kan man alltid utnyttja det till något positivt, som när Loreen besökte människorättsgrupper i Azerbajdzjan. Värre blir det förstås med säkerheten … där måste EBU tänka till både en och två extra gånger, särskilt med tanke på vad Storbritannien drabbades av igår. Men det var kanske precis den väckarklocka som behövdes.
Förhoppningsvis blir det inga avhopp av länder till nästa år; åtminstone har jag än så länge inte sett någon uppgift om att något land håller på att surna till. Jag håller däremot tummarna för att vi får se Liechtenstein debutera 2019, det verkar vara på gång nu, även om det har ropats varg så många gånger på den fronten att jag inte tror det förrän jag ser dem i deltagarlistan. Och Andorra snackar tydligen om att komma tillbaka, det vore också trevligt.

Jag tittar kanske in en eller ett par gånger till här på bloggen med en och annan ytterligare efterhandsreflektion eller förslag inför framtiden. Men nu blir det nog undan för undan så att 2018 års ESC-säsong ebbar ut och lågsäsongen tar vid. Jag återkommer frampå senhösten när det börjar hända saker igen.
Nästa år i Tel Aviv (kanske)!

lördag 12 maj 2018

Inför Eurovision-finalen 2018 – en svårtippad kamp där fyrverkeri möter känsla

Kvällens Eurovision-final 2018 är en final med ovanligt stark tyngdpunkt åt väster.
Förutom att den går av stapeln på en plats som är nästan så långt västerut i Europa man kan komma, så är Europas östligare regioner inte alls så representerade som de brukar. Ryssland är ju inte med, och inget av länderna i Kaukasus heller (det är faktiskt första gången som de alla tre är utanför finalen), och flera andra tunga öststater har också fått ge sig. Även om det naturligtvis finns ett antal ”östländer” med, och ett par av favoriterna till och med återfinns i sydöstra Medelhavsområdet, så känns det som startfältet är vridet rätt långt västerut geografiskt.
Men detta är kanske inte så väsentligt … intressantare är det då att det är ett mycket svårtippat år, nästan i stil med 2011, då juryns och tittarnas poäng spretade åt alla håll och Azerbajdzjan till slut överraskande vann. Det kan mycket väl bli en liknande omröstning nu, med många häpnadsväckande poängutdelningar (inte minst för att diasporaröstandet kanske är på väg att avta), och flera av de länder som kan avgå med segern till slut är sådana som inte vunnit på länge eller inte alls; nästa års Eurovision kan mycket väl hamna i Prag, Vilnius, Chișinău, Limassol, Tel Aviv eller varför inte Dublin. Ovissheten är något som utmärker årets Eurovision-final, ända sedan bedömarna började inse att den klara förhandsfavoriten Israel inte var så klar trots allt. (Nu kvarstår Israel som en av favoriterna, men de har fått sällskap av åtskilliga.)

Salvador och snabbmaten

En känsla som jag dessutom har, och flera med mig, är att kvällens final inte bara är en drabbning mellan länder utan också en uppgörelse där det avgörs om det blir ”snabbmatsmusik” eller ”musik som betyder något” som kommer att ta överhanden i Eurovision. Orden är fjolårsvinnaren Salvador Sobrals: han väckte ju ont blod hos många i sitt tacktal i Kiev, när han uttryckte förhoppningen att hans seger skulle spela en roll för den bättre musiken, och förkunnade att ”musik är inte fyrverkerier, musik är känsla”.
Det där har kommit på tal igen nu på sistone, inte minst efter att samme Salvador nu har uttalat sig om årets ESC-bidrag och besviket konstaterat att det inte verkar ha blivit så som han hoppades. Framför allt har han gett en känga åt Israel, vilket är lite konstigt, för just #metoo-låten ”Toy” är ju ett av de bidrag i år som ”betyder något”, låt vara att den musikaliskt onekligen är ganska mycket fyrverkeri. Hur som helst, med tanke på att Salvador ska agera prisutdelare till årets vinnare kan det nog bli lite spänt om den vinnaren blir ett typiskt snabbmatsbidrag … och då blir det ju också så att hela situationen framstår som någon sorts vägval för hela tävlingen. Om t.ex. Cypern eller Sverige vinner har Salvador all anledning att se tjurig ut när han lämnar över prisbucklan – det skulle vara rätt ironiskt om han efter sin kritik mot fyrverkerier blev tvungen att belöna Cyperns eldsprakande ”Fuego” (= eld)! – däremot kan han le mer belåtet om det blir Frankrike eller Italien som får trofén.
Personligen förstår jag delvis hans kritik, för sådana fenomen som massproducerade svenskbidrag i ESC är naturligtvis – som alla vet att jag tycker – ett stort problem för tävlingens mångfald och trovärdighet. Samtidigt kunde han kanske vara något mindre kategorisk, för man kan inte dela upp i bra och dåligt utan vidare som Salvador verkar vilja göra. Som ABBA-fan vet jag att ABBA gjorde musik med stor glädje och kreativitet, samtidigt som 70-talets progressiva musikrörelse uppfattade dem som ”lika döda som sillkonserver”. På samma sätt kan det vara så att en del av årets ESC-låtar framstår som tramsiga och ytliga men ändå är gjorda med spontanitet och värme (t.ex. Moldavien) och/eller betyder något trots spektaklet (t.ex. Israel eller Ungern). Så det där är inte så enkelt. Salvador har rätt i att ”musik är känsla”, men man får inte glömma att det finns många känslor – inte minst glädje!
Men någon sorts polarisering håller det ändå på att bli mellan fyrverkeri och känsla, mellan snabbmat och äkthet, och det ska bli intressant att se åt vilket håll resultatet väger över.
Nu till lite spridda kommentarer om kvällens startfält och vad som kan tänkas hända.

Hur är kvaliteten på årets finalstartfält?
Utmärkt, tycker jag. Även om en del av länderna är mindre intressanta så finns här många trevliga bidrag, en del roliga, en del nyskapande, och ett antal som helt enkelt är bra i mina öron (och ögon). Variationen är också stor, och alltsammans är avgjort mycket intressantare än Melodifestivalen.
Sedan säger kanske inte detta så mycket … för hur man uppfattar kvaliteten på Eurovision-låtarna beror ju helt på eget tycke och inte minst vilken förhandsinställning man har när man sätter sig framför TV:n. Exempelvis såg jag häromdagen en Facebook-kommentar med orden ”skräpmusik … eländigt uselt … stängde av TV:n”, och om man ligger åt det hållet så tror man mig sannolikt inte när jag säger att finalstartfältet är utmärkt. Men en sak som rätt många nog ändå kan hålla med mig om är att det finns ett klart underhållningsvärde i programmet i kväll.

Vilka bidrag vill jag ska vinna?
Min främsta personliga favorit är egentligen fortfarande Frankrike, med deras vackra syntpoplåt om båtflyktingar. (Den tror jag att även Salvador Sobral har ett gott öra till, särskilt som han bar en tröja med texten S.O.S. REFUGEES förra året.) Så om jag bara får SMS-rösta på ett enda land så blir det Frankrike. Men samtidigt är jag oerhört förtjust i Ungerns hårdrocksnummer ”Viszlát nyár”, och har nog snackat mer om Ungern än om Frankrike de senaste dagarna … och det är nog fullt möjligt att jag slänger iväg en röst åt det hållet också. Både för att jag gillar låten i sig och för att jag alltid uppskattar när Eurovision ruskas om av hårdrock.
Sedan har jag några ytterligare favoriter, både långvariga sådana och vissa som seglat upp högre de senaste dagarna. Moldavien är riktigt härliga, både låten och showen – det är så underbart kitschigt som det bara kan bli i Eurovision. Litauens lågmälda kärlekslåt framförs med stil och rörande känsla, Estlands operanummer är storslaget, och jag har även ett gott öra till Nederländerna, Slovenien, Tjeckien, Italien och Danmark.

Vilka bidrag vill jag inte ska vinna?
Det finns framför allt tre länder där jag skruvar olustigt på mig vid tanken på att de vinner. En norsk seger skulle inte kännas kul, för Alexander Rybak har redan vunnit en gång, han behöver inte göra om det, och särskilt inte med en låt som tippar över så pass mycket åt tramshållet.
Emellertid har jag svårt att tro på allvar att han verkligen klarar bedriften. Då är det värre med Cypern, som ju är den främsta favoriten just nu; om de verkligen vinner så får fyrverkerierna och snabbmaten så att säga övertaget de närmaste åren. Cyperns låt är skriven mestadels av svenskar, sångerskan kommer inte heller från Cypern, och soundet är karbonkopierat från den samtida listpopen à la Zara Larsson … allt detta är för mig bara tråkigt. Det jag kan se som positivt om Cypern vinner är naturligtvis att jag unnar dem en första seger som sådan, plus att det kan bli en intressant tankeställare för Grekland. Sångerskan Eleni är ju grekiska men är av albanskt ursprung, något som gjort att hon utsatts för viss diskriminering i hemlandet, och hon har försökt få tävla för Grekland flera gånger utan att lyckas. Om hon nu vinner för Cypern istället (och viss anknytning har hon väl dit, hon är en populär artist där) så blir det någon sorts positiv revansch. Men själva bidragspaketet som sådant är inte min grej.
Vilket det tredje landet är som jag inte vill ska vinna? Jo, det är Sverige. Eller ja, jo, lite kul vore det väl. Men rent objektivt tycker jag att Sverige har vunnit för mycket, och vi förtjänar inte att vinna ytterligare en gång till med den rätt slätstrukna låt vi har nu i år.

Hur tror jag att det går?
Ja, du milde … det är som sagt ett mycket ovisst år. Det ser man inte minst på oddslistorna, där en del länder efter att ha legat långt ner och varit otippade många veckor i följd nu plötsligt har skuttat upp skyhögt (gäller t.ex. Cypern, Litauen och nu senast Irland). Spelbolagen har liksom inte alls kunnat förutsäga på något sätt vad som kommer att fungera, och nu kastar de närmast desperat om oddsen hit och dit och vet varken ut eller in. Precis som alla som försöker tippa. Här finns pengar att tjäna för den som ägnar sig åt betting och till äventyrs skulle råka pricka in rätt.
Som jag ser det kan minst hälften av de tävlande länderna vinna. Poängen kan som sagt spreta mycket hit och dit, och det som då behövs för seger är att något land sticker ut ytterligare en liten bit, med hjälp av någon avgörande faktor. Jag finner till exempel inte för omöjligt att Moldavien har en sådan faktor – det kan kanske inträffa en ”rysseffekt” där Moldavien tar många av de röster från Östeuropa som i vanliga fall brukar gå till Ryssland. (Deras bidrag är producerat av den legendariske ryske musikprofilen Philipp Kirkorov.) Men det skulle också teoretiskt kunna bli Ungern som har den avgörande faktorn, om Europas metalfans går ihop och massröstar som de gjorde på Lordi. (Jag har dock svårt att tro att det skulle kunna bli lika omfattande den här gången.)
Sedan kan man fundera på vart juryns respektive tittarnas röster kommer att gå, och om det kan göra skillnad, men det är egentligen inte lönt att fundera särskilt länge … för juryn brukar vara totalt oförutsägbar (och jag tror dessvärre också att den är korrumperad). Spontant känns det som juryn skulle kunna sätta länder som Estland eller Litauen väldigt högt, men det behöver ingalunda vara så.
Nej, det känns nästan omöjligt att tippa. Jag är inte ens säker på att poängen verkligen kommer att spreta, utan det kan lika gärna bli ett scenario där såväl jurygrupper som tittare oväntat blir överens om några stycken länder som hamnar i topp – ungefär som när Estland 2001 visade sig vara en klar favorit för hela Europa, utan att någon hade anat det i förväg. Och vilka länder som då skulle kunna slå an på det sättet nu går inte heller att säga.

Om jag går igenom några av länderna lite kort så säger jag så här:
Cypern – möjligt, men har detta listpopsound verkligen sådan genomslagskraft hos såväl jury som tittare?
Israel – nej, jag tror inte det, låten är alltför avstötande för alltför många.
Irland och Tyskland – har skjutit upp ordentligt de senaste dagarna, men kan det hålla ända fram? Inte omöjligt. Snygga ballader.
Estland – juryn gillar det nog, men förmodligen inte tittarna lika mycket.
Litauen – kan gillas av båda grupperna, men missgynnas av ett väldigt tidigt startnummer och kan få röster snodda av Spanien (bidragen liknar varandra, även om jag själv tycker att Litauens låt är vacker och känslosam medan Spaniens bara är smör och socker).
Tjeckien och Norge – smittande, roliga, men kan kanske inte locka så mycket röster att det leder ända till vinst.
Sverige – lite väl lagom för att engagera i längden.
Italien – går ut sist och blir ihågkomna, och om Europa är på allvarsamt humör kan en låt om terrorismen kanske bli det som alla samlas kring.
Frankrike – vädjar också till känslosträngar, men är kanske för svårbegripliga.

Som ni ser, det är inte lätt det här. Men mitt tips blir att Cypern ändå utgör någon sorts ”gemensam nämnare” för Europas smak i kväll, och avgår med segern. Jag kommer inte själv att ansluta till beundrarskaran, inte heller kommer Salvador Sobral att göra det, men någonting särskilt verkar det vara med Cyperns eld.
Sverige tror jag får en liknande placering som förra året, kanske något lägre. Sjua tippar jag att Benjamin Ingrosso blir.
Vi får se (och höra)! Oavsett hur det går lär det bli en härlig kväll.

fredag 11 maj 2018

Spontana reflektioner efter ESC-semifinal 2 2018

* Var det någon mer än jag som tyckte att det var ovanligt mycket glädje i sändningen igår? Som om att känslan av fest och gemenskap mellan Europas länder var ovanligt tydlig på något sätt. Det var så man till och med kunde ha överseende med de tramsiga green room-intervjuerna … bara för att det rådde allmän lycka i arenan. Ja, jag vet inte, men de flesta av de bidrag som gick vidare hade ju också stor glädje över sig – och för min del var det även glädje att få med just dem till final.

* Ja, jag var mycket nöjd med vilka som blev finalister, och även med vilka som inte blev det, ärligt talat. Rumänien var det enda land jag saknade att få med (jag gillade såväl låt som show, med alla maskerade skyltdockor), men det gjorde inte så mycket när andra på min önskelista tog sig in istället: både Ungern, Moldavien, Nederländerna, Danmark och Slovenien. Finalen hade känts tom utan ungersk hårdrock, ”tulpancountryn” är också en välkommen bonus, och Moldaviens show var faktiskt helt underbart kitschig. Vad mig anbelangar får moldaverna gärna vinna alltihop. Och Danmark är bra även om låten inte övertygar riktigt lika mycket live som i studioversion.

* Att Ryssland sedan fick stanna i semin var också till min belåtenhet – man ska förvisso inte glädjas åt andras olycka, men det hade känts riktigt surt om Ryssland med ett så otroligt mediokert bidrag hade tagit sig till final på någon annans bekostnad. Nu fick vi istället klart för oss att inte ens Ryssland är odödliga och att det finns rättvisa i Eurovision också. Jag tror väl inte heller att ryssarna ens själva är särskilt förvånade, för det kändes nästan som de ville missa finalen med flit i år. Att de nu internt kommer att framställa Västeuropa som intolerant mot funktionshindrade får man väl leva med.

* Ett annat glädjeämne igår var Slovenien. Fortfarande ligger inte ”Hvala, ne!” bland de allra översta på min rankinglista, men jag gillar ändå det där att Slovenien gör något modernt på sitt eget språk och kommer med ett egenartat uttryck. Det blev också något av en aha-upplevelse för mig när jag jämförde Slovenien med Polen: de båda bidragen är delvis likartade, men medan Slovenien hade något eget och lockande på sitt eget språk, hade Polen en betydligt mer ”generisk” uppvisning med inlånad svensk sångare som dessutom till skillnad från slovenska Lea Sirk inte sjöng speciellt bra. Jag ändrade till och med mitt tips med hänsyn till detta och bytte ut Polen mot Slovenien bland mina finalister, och jag är uppriktigt glad att det faktiskt blev så också, trots att Polen borde ha haft en fördel med alla diasporaröster de brukar få.

* Apropå diaspora så är 2018 ett år då sådant röstande verkligen inte har gjort sig påmint alls. Varken Polen eller Ryssland hade någon hjälp i den vägen i år, och det hade inte heller Grekland och Armenien i semi 1, som bekant. Det känns befriande att allting inte alltid behöver handla om vad man har för kompisar.
Och det där med att ”tänka i halvor” kan vi definitivt skippa. Sex bidrag till final från halva 1.

* Mitt tips här på bloggen slog som synes inte in så väl: bara 7 rätt. Privat blev det däremot 9, eftersom jag under sändningen som sagt korrekt bytte ut Polen mot Slovenien och dessutom Lettland mot Nederländerna. (Och Ryssland mot Rumänien, men där gjorde det ju ingen skillnad.) Även om det var rätt mycket önsketänkande från min sida i det tipset så slog det önsketänkandet in till stor del.
Det enda som riktigt förvånade mig var att Serbien också kom med till final – precis som Albanien också var ett utropstecken i semi 1 – men jag misstycker inte, för det var ju ytterligare ett bidrag på eget språk. I den här semin fanns ingen tendens till motgångar för de bidragen.

* Sverige då? Ja, jag blev naturligtvis glad även åt Benjamins avancemang, men det var egentligen bara för att det var Sverige. I övrigt säger vårt bidrag mig inte mycket. Jag stör mig tvärtom på att det nu tycks ganska uppenbart att Benjamin nästan inte alls sjunger själv i refrängen – det är körsångarna som gör det, och på studioinspelningen är det lead dub och sådana grejer givetvis. Finalplats var trevligt, men svensk vinst hyser jag verkligen ingen önskan om.
Inte norsk heller för den delen. Alexander Rybak må vara charmig, men det skulle kännas som ett rejält steg bakåt om han vann.

* Ja, jag ska försöka hinna återkomma med en ”inför finalen”-analys också före i morgon kväll, så det är nog läge att sluta här.

Jag har talat.

onsdag 9 maj 2018

Spontana reflektioner efter ESC-semifinal 1 2018

* Det blev en skrällarnas afton igår, fast samtidigt egentligen inte. Nästan alla de länder som framstod som favoriter tog sig ju faktiskt till final – det var mest bara Belgien som föll igenom av dem. Och för mig var inte detta någon överraskning, jag tippade ju emot Belgien hela tiden. Liksom Azerbajdzjan; nu har även det landet förlorat sitt stolta facit av att alltid kunna kvalificera sig, och det kanske gör en och annan förvånad, men jag för min del nickar bara bekräftande.
Bland de länder som missade igår befann sig också Grekland och Armenien, som båda gjorde sitt andra misslyckande, men inte heller detta var väl så där jätteomstörtande. (Väldigt synd att inte ha Grekland i final, då jag tycker att ”Oniro mou” är en mycket vacker låt, men den var väl lite för speciell.) De stora utropstecknen i resultatet anser jag istället utgörs av Albanien och Irland; visst, jag hade tippat på Irland här på bloggen, men jag ändrade mig under programmets gång och bytte ut dem mot Armenien, och höjde därför en aning på ögonbrynen när Irland ändå blev uppropat. Jag tyckte att Ryan O’Shaughnessy såg ganska sömnig och uttråkad ut på scen och att han och dansarna inte gick ihop alls, men tydligen uppfattade tittare och jury någonting där som jag inte såg. Vad gäller Albanien så medger jag att det blev en överraskning, om än en positiv sådan. Förmodligen var det Eugent Bushpepas uppenbara förmåga att sjunga bra som gjorde att det blev tillräckligt övertygande.

* Jag gläds åt Litauen, som jag har trott på hela tiden och som nu imponerade med ett starkt och känslosamt framträdande – dessutom snyggt med den mycket starka ekoeffekten som de har placerat ut här och var på sången. Finalplatsen sabbades inte ens av att de valde ett mycket underligt ställe i låten att klippa ut till snabbreprisen. Litauen har nu skuttat upp som en raket på oddslistan, och det förtjänar de. Det är lite ”vad var det jag sa” från mitt håll på den punkten.
Estland och Tjeckien är två andra personliga favoriter för mig som klarade sig vidare – båda imponerade stort, inte minst estniska Elina med sina väldiga röstresurser. Att sedan Tjeckien kommer att få sitt bästa resultat i finalen på år och dag är nu höjt över varje tvivel.
Och det är trevligt även med Finland förstås, även om ”Monsters” inte hör till mina favoriter. Saara Aaltos show är lite rörig men gör uppenbarligen ett visst intryck ändå.

* Som statistikbitare kan man konstatera, apropå det där med ”halvor”, att det var färre som gick vidare från halva två än från halva ett – så nu har vi det också bekräftat, det är fullt möjligt, nu behöver vi inte hänga upp oss på det något mer. (Gäller även mig själv.)
Sedan är det intressant att det svaga tecknet på trend som synts de senaste två åren, nämligen att det går bra för länder som sjunger på sina egna språk, delvis ebbade ut igår. Både Grekland och Armenien blev ju avfärdade. Samtidigt gick det bra för Albanien som sjöng på albanska, så det verkar gå lite åt båda hållen. Vi får se hur sådana som Ungern och Slovenien lyckas på torsdag innan vi kan uttala oss vidare i den frågan.

* Jag fick åtta rätt på mitt bloggtips, vilket jag får anse mig vara fullt nöjd med när det nu var ett så favorittyngt och späckat startfält. (Mina sista minuten-ändringar bestod i att jag som sagt bytte ut Irland mot Armenien, och Vitryssland mot Finland – det stämde inte i det ena fallet men i det andra, och då blev min poäng oförändrad.)

* Det var en hel del skämskudde på programledarkvartetten, men samtidigt har jag (precis som förra året i Kiev) en viss förståelse för att det verkligen inte är lätt att åstadkomma humor som hela Europa ska kunna hänga med på. Humor kan onekligen se mycket olika ut i olika delar av Europa, och det blir ju inte lättare av att man försöker ta efter Sveriges grepp, som Portugal uppenbarligen gjorde. Jag tyckte ändå det var lite lustigt med det där inslaget med ”David Attenburger” som undersökte portugisernas beteende, även om inspirationen från Lynda Wooddruff framgår tydligt. Och innan man som svensk kritiserar Portugals programledarskap kan man ju för den delen tänka på Fab Freddie eller Filippa Bark och fundera på om vi är särskilt mycket bättre egentligen.
Något som jag däremot känner mer och mer är att green room-intervjuerna borde avskaffas, precis som de borde i Melodifestivalen också. Det blir aldrig, aldrig något annat än tramsigt, pinsamt och konstlat. Går det verkligen inte att hitta på något annat att fördriva tiden med? Eller åtminstone fixa fram någon form av manus inför intervjuerna så att de blir mer konstruktiva.

* Slutligen: Vad är det som så många ser hos Cypern? Ett flammande framförande till trots tycker jag alltjämt inte att det är något speciellt med den låten, men nu har Cypern blivit den största favoriten och kan ha vunnit hela den här semifinalen. Jag kommer inte att gilla om de vinner på lördag … och det kommer nog inte Salvador Sobral att gilla heller, då han blir tvungen att dela ut Eurovision-trofén till ett av de bidrag som allra mest utmärker sig som ”fast food music” och ”fireworks”. Det ser ut som årets Eurovision kan bli någon sorts motreaktion på det djupa allvar som rått i tävlingen på sistone – men även i det fallet får jag nog återkomma.

Jag har talat.

måndag 7 maj 2018

Mitt tips – så tror jag det går i semi 1 och 2

På senare år när jag har försökt tippa utgången av semifinal 1 och 2, så har jag varit väldigt hämmad av att jag ”tänker i halvor”.
Alltså att jag ser till ”halva ett” och ”halva två” i startfältet, och utgår från att det bara kan bli ett visst antal låtar som går vidare från respektive halva – i synnerhet från halva ett, där antalet finalister aldrig har varit högre än fem. Jag är inte ensam om att tänka så: det är många statistikbitare som helt seriöst begränsar sitt tips med hänsyn till den faktorn. Och jag borde ju egentligen inte vara så insnöad på det där, för jag vill inte vara slav under statistiken, och inte svälja några myter som bygger på att ”det där har inte hänt, alltså kan det inte hända”. (Sådana resonemang blir förr eller senare alltid motbevisade.)
Likväl står jag här nu och ska tippa årets två semifinaler och kan inte låta bli att tänka att det bara får vara fem finalister från halva ett. Det ger mig problem, för i såväl semi 1 som semi 2 finns det betydligt fler tänkbara finalister i halva ett än vad som får plats i finalen, om man nu envisas med att det bara blir fem stycken.
Överlag känns det svårtippat i år, inte bara i respektive semifinal utan också vem som vinner alltihop. Där har det sagts att vi egentligen skulle kunna hamna var som helst nästa år utom möjligen i Reykjavik. Men finalen återkommer jag till på fredag, nu håller vi oss till semifinalerna.
(Se mina personliga omdömen/betyg på bidragen i semifinal 1 och 2 här och här.)
Bara en parentes till innan jag börjar: det har varit en del snack på förhand om att det inte är några LED-skärmar på scen i år, då Portugal har skippat det (det sägs att detta är ett initiativ av Salvador Sobral, som vill uppmuntra till ”riktig musik” …) och vissa ser det som en faktor att ta i beaktande. Mitt intryck är emellertid att det där med de uteblivna LED:arna inte gör så stor skillnad, för de flesta länder kommer med diverse gimmickar och tekniska finesser till sina nummer i vilket fall (inte minst Sverige). Så det tänker jag inte ta så stor hänsyn till.

Vi börjar väl med semi 1. Här hittar vi många av de länder som har legat högt på oddslistorna och nämnts i förhandsspekulationerna, och de flesta av dem går ut i den första halvan: Israel, Tjeckien, Belgien, Bulgarien och Estland. I samma halva återfinns även Azerbajdzjan som aldrig missat finalen tidigare, och Vitryssland och Litauen som är outsiders som kan skrälla. Egentligen är det bara Island och Albanien som jag är beredd att utesluta redan från början i den halvan (de är för anonyma, särskilt Island).
Semins andra halva är på papperet svagare, men innehåller ändå potentiella finalister så det räcker. Cypern startar sist, har stor slagkraft och lär kunna känna sig ganska säkra – de har seglat högt upp i tipsen under repetitionerna. Grekland och Armenien är vana vid att gå till final för det mesta, men de sjunger båda på sina egna språk i år och har låtar som kanske är mindre omedelbara för publiken – kan det påverka? Finland är ytterst svårbedömt, kan bli flipp eller flopp, det är omöjligt att ens gissa förrän på tisdag kväll. Schweiz och Irland kan vara outsiders, Österrike verkar vara tillräckligt populära för att gå vidare men man vet aldrig. De enda som börjar kännas ganska så ”doomed” från denna halva är Makedonien och deras märkliga låt med alla stilbyten, och så Kroatien, även om de tydligen har blivit mer tippade nu under repen.
Jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja … jag kan kanske inleda med att plocka ut de länder som känns säkra från semin som helhet. Det är i nuläget Israel, Tjeckien och Cypern. Estland får nog räknas dit också, för deras operanummer med enorm svallande klänning har verkat väldigt stabilt. Sedan vill jag nog trots allt ändå ha med Grekland – de har en så kraftig diaspora som röstar på dem att de kan räkna med final såvida de inte verkligen gör bort sig, och jag tycker inte att de gör det i år. Egentligen gäller samma sak för Armenien, men dem avvaktar jag med ett tag, de är mer anonyma än Grekland.
Det var fem. Om vi sedan tar itu med det där getingboet till första halva lite närmare, så vill jag sticka ut hakan lite där och påstå dels att Azerbajdzjan missar för första gången detta år (eftersom låten är så bagatellartad att den skrämmer bort juryn som har hjälpt Azerbajdzjan tidigare), dels att Belgien inte pallar trycket utan sjunker undan i anonymitet. Jag utesluter alltså de länderna som finalister. Istället vill jag uppmärksamma Vitryssland, som har en känd artist med en spektakulär show där han ”blöder rosor”, och Litauen som är känslosamma och kan fylla en kvot för ”stillsamt och långsamt inslag”. Jag tror att de två länderna skräller. Om man sedan till detta lägger att Bulgarien nog borde kunna ha tillräckligt genomslag, så är jag nu uppe i sex finalister från halva ett, och det är ju strängt förbjudet – men jag klarar mig ur denna statistiska knipa genom att påpeka att Bulgarien med startnummer 10 av 19 matematiskt sett inte är i halva ett utan precis mittemellan halvorna. Se där, då kom jag på ett sätt att bryta mot den där kutymen med halvorna och samtidigt inte göra det. :)
Jag har nu två finalplatser kvar att dela ut, till halva två – och där har jag att välja mellan Österrikes gospel, Finlands monsterplastpop, Schweiz rock, Armeniens inhemska nedtempo och Irlands lugna ballad. Svårt … men Finland tror jag sjunger bort sig, och det finns inte plats för både Armenien och Irland i det lugna facket, så där väljer jag bara en av dem båda och just nu känns det mer troligt med Irland. Sista platsen får då antingen Österrike eller Schweiz, och då blir det nog Österrike, även om jag själv tycker bättre om Schweiz.
Mitt tips av finalister från semi 1 blir alltså Tjeckien, Litauen, Israel, Vitryssland, Estland, Bulgarien, Österrike, Grekland, Irland och Cypern.

Så tar vi semi 2, och inte heller där kan jag låta bli att tänka att jag bara har fem finalplatser att dela ut åt den första halvan. Jobbigt eftersom både de ständiga finalisterna Ryssland och Rumänien, glädjepillret Moldavien, vikinganumret från Danmark, Nederländernas respektabla countryrock, juryns stora fjäskobjekt Australien samt Norge med Alexander Rybak finns i denna halva … det är faktiskt väldigt mycket mer som händer där än längre fram i startfältet. Det är bara San Marino som känns väldigt uteslutna härifrån, och i praktiken Serbien också.
I andra halvan finns det några länder som kommer att sticka ut, därför att de kommer in med fart och fläkt på olika sätt i ett smågrötigt startfält: Polen med DJ-housestuk, Ungern med hårdrock och Sverige med käck modern rytmisk pop (eller vad man nu ska kalla det, jag tycker det är slätstruket, men Europa diggar det nog). Ukraina ligger också bra till eftersom de går ut sist med ett rejält upptemponummer, men övriga länder i den här halvan kan nog få det svårt, även om man inte ska utesluta att någon av dem överraskar. Det är nog i så fall Lettland och Slovenien som har chans att göra det: Georgien, Malta och Montenegro känns rökta.
Är det möjligt att det blir fler finalister från halva ett än halva två i den här semin då? Svår balansgång … ingenting är omöjligt och halva ett är som sagt intressantare, men samtidigt är det ett faktum att de som startar senare blir lättare ihågkomna, så hur gör man? Jag får väl även här börja med att plocka ut dem som känns helt säkra från hela startfältet: det är för mig Norge och Moldavien i halva ett, och nämnda kvartetten Polen, Ungern, Sverige och Ukraina i halva två. I Ungerns fall kan det vara önsketänkande från min sida, men jag tror faktiskt att de kommer att göra intryck, och Moldavien känns numera säkra för att de den senaste veckan fått Eurovision-kretsarna att gå i taket av lycka med sin klämkäcka balkanpop.
Några aspekter att ta hänsyn till är att Nederländerna tydligen inte alls har imponerat på repen utan för närvarande sjunker som en sten på listorna; att det har blivit besvikna reaktioner även på Australien; samt att alla hoppfullt verkar längta efter att Ryssland inte ska bli uppropade på torsdag och sätter sina odds därefter. När jag funderar närmare på saken så tror jag att Australien nog kommer att krångla sig vidare trots motgångarna (jag misstänker korrumperade jurygrupper som får betalt för att uppmuntra gästen från ”down under”), men att det kanske blir värre för Nederländerna, inte minst för att jag redan har fyllt rockkvoten med Ungern. Vågar jag sedan tippa på allvar att Ryssland ska missa? Eller att Rumänien ska göra det? Och så har vi Danmark … där påstår jag faktiskt med en dåres envishet att vikingamusiken kommer att gå hem, Danmark blir ytterligare en finalist.
Ursäkta om mitt försök till diskussion här blir lite hoppigt, men jag är nästan klar. Jag tror faktiskt i slutändan att Ryssland kommer med (tyvärr, jag hade helst sett att de fått respass), men Rumänien får jag offra, det är nog bara min egen partiskhet som gör att jag vill hålla fast vid dem och det får jag lägga av med. Den sista platsen får jag istället ge till någon i den andra halvan. Inte Slovenien, för enligt rapporterna håller de på att sabba hela sitt bidrag med någon sorts manöver där de pausar musiken i flera sekunder och töntigt ropar åt publiken att sjunga med … kanske Lettland då? Den låten är ju faktiskt lite ”classy”. Kan vara i juryns smak.
Så får det bli. De finalister jag tippar från semi 2 är därmed Norge, Danmark, Ryssland, Moldavien, Australien, Polen, Ungern, Lettland, Sverige och Ukraina.

Den som är vän med mig på Facebook kommer att få se ytterligare tips av mig, som jag lägger in under semifinalkvällarnas gång, när jag sett hur det ser ut i TV. Så brukar jag göra och för det mesta har denna ”sista minuten-justering” gett mig ytterligare en poäng eller två. Men här på bloggen är det nu det här tipset som gäller och det jag står för i efterhand.
Väl mött vid TV:n!
(Obs! Jag tar inget ansvar för pengar som går förlorade genom att folk läser mitt tipsförslag och satsar en massa kosing med utgångspunkt från det …)

lördag 5 maj 2018

De sex direktkvalificerade i ESC 2018: omdömen

Förutom alla de länder som är med i semifinalerna har vi, i vanlig ordning, också några stycken privilegierade länder som är större, bättre, finare och mer värda än alla de andra … ja, åtminstone betalar de en större andel av ESC-kalaset, och därför behöver de inte kvala.
Det där är en regel som jag helst skulle slopa (och förr eller senare kommer den nog att slopas tror jag, även om det inte blir i den närmaste framtiden), men faktum kvarstår att Big 5 är direktkvalificerade tillsammans med värdlandet Portugal, och därför får jag avhandla deras låtar här i ett särskilt avsnitt. Det är för övrigt värst för dem själva att de är direkt i final, för det brukar för det mesta vara en nackdel snarare än en fördel att inte gå via semifinalerna (undantagen är 2005 och 2010).
Nåväl, jag kan konstatera att åtminstone ett av de direktkvalificerade länderna i år förtjänar sin gräddfil, för det är det bidraget som är min allra största favorit så här långt i år. Men låt oss titta närmare på vad Big 5 + Portugal har att komma med.

ITALIEN – ”Non mi avete fatto niente”, Ermal Meta & Fabrizio Moro.
En av de låtar i år som tar upp ett ”allvarligt ämne”; här är det terrorism som är på tapeten, med ett antal av de senaste årens attacker omnämnda i den mycket snabbt framrabblade italienska texten vars titel betyder ”ni har inte gjort mig något” (alltså att terroristerna inte kan rubba oss). Att det är en sådan väldig textmassa i verserna, som tar fokus från musiken, är det enda som stör mig en aning med låten. För i övrigt är den verkligen inte dum alls – en lätt countryaktig poprocklåt med ett skönt plingande elgitarrkomp och den rätta vemodiga känslan bakom orden. Italien tar numera seriöst på sitt tävlande i musik och det gillar jag.
Mitt betyg: 8.
Toppkandidat? Ja.

TYSKLAND ” ”You Let Me Walk Alone”, Michael Schulte.
Jag får väl medge att det här åtminstone är en liten uppryckning jämfört med det olidligt trista material Tyskland har skickat de senaste åren – men de är ändå inte framme ännu. Det här är kort och gott en pianodominerad ballad med en svulstig sångare, ganska smörig, och även om det är en bra refrängmelodi och ett rörande tema (han sjunger om sin egen bortgångne pappa) så känns det ju verkligen som något man hört förut alltför många gånger.
Mitt betyg: 3.
Toppkandidat? Nej.

SPANIEN – ”Tu canción”, Amaia & Alfred.
Apropå ”smörig”, som jag nyss sade att Tyskland var, så ger Spanien det ordet en ny innebörd i år, och det är inte bara smör heller utan också en rejält tilltagen mängd socker och sirap. Den unga duon Amaia och Alfred framför en stillsam romantisk kärleksduett som är så gullig att man storknar: de båda har en superintensiv personkemi där de tittar förälskat på varandra, sjunger ljuvt och inställsamt och utstrålar ett slags kärlek som inte bara innefattar den tvåsamma kärleken mellan dem båda utan i förlängningen en gudomlig kärlek till alla levande ting, kärlek i allt och i alla … Ja, alltså, nu går jag bananas med min beskrivning, men det är verkligen en helt sanslös uppvisning i romantik från Spanien i år, mest då i framförandet men även i själva låten. Man kan undra hur reaktionerna blir från tittarna; det är fullt möjligt att andra upplever en äkta och innerlig Salvador Sobral-känsla, men själv blir jag bara fullkomligt matt av denna sliskiga kolasås.
Betyg: 2.
Toppkandidat? Kanske.

STORBRITANNIEN – ”Storm”, SuRie.
”Hey brother”, inleder brittiska sångerskan SuRie sin låt, och om jag inte visste bättre skulle jag tro att bidraget var en hyllning till framlidne Avicii (som ju har gjort en låt med den titeln). Särskilt som det faktiskt fortsätter med att bli en liten aning Avicii-inspirerat i resten av låten också, så att man frestas att beskylla Storbritannien för efterapning. Nåväl, vid närmare eftertanke är det kanske inte så uppenbart … för man kan lika gärna se det som att SuRie både försöker se ut och låta som Annie Lennox. Oavsett vem som egentligen är förebild så är den här låten i slutändan bara ytterligare ett exempel på att britterna i ESC visar upp en skugga av vad de i själva verket kan.
Betyg: 3.
Toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Mercy”, Madame Monsieur.
Här har vi nu äntligen det enda bidraget i årets Eurovision där jag faktiskt tänker slå till med en tia. För Frankrike är bäst 2018, jag har insett det mer och mer. Som jag redan har skrivit om i ett tidigare blogginlägg så handlar låten ”Mercy” om båtflyktingar, ett ämne som skildras i en poetiskt vacker text där ordet ”mercy” kan tolkas på minst fyra olika sätt: ”merci”, ”mercy”, ”mer-sea” och ”mère sea”. För att inte tala om andra gripande rader som ”je suis tous ces enfants que la mer a pris” (jag är alla de barn som havet har tagit). Till detta kommer att låten är utmärkt musikaliskt: en ganska lågmäld men taktfast poplåt kryddad med smakfull gitarr och ett förträffligt blippande syntljud i refrängen, plus utmärkt sång. Sedan är jag förvisso något orolig för att fransmännen kanske sjabblar bort hela konceptet på scen och blir smaklösa istället (har läst att duon ska ha kläder designade av Jean-Paul Gaultier, och det rimmar väl egentligen rätt illa med ambitionen att skildra människor i misär på havet). Men än så länge är det här för mig helgjutet och riktigt bra.
Betyg: 10.
Toppkandidat? Ja.

PORTUGAL – ”O jardim”, Cláudia Pascoal.
Sist av alla kommentar jag värdlandet Portugal, som även i år aktar sig för att balla ur och istället ser till att bidra med något smakfullt. Vi har här en till stillsam låt, med en sångerska som i kombination med den lätt luftiga produktionen får till en smått säregen stämning. Jag gillar det egentligen skapligt, men det stora problemet är att det känns som låten bara bygger på tre fallande ackord som upprepas om och om igen i det oändliga, och då blir det ganska tjatigt efter ett tag. Men precis som i fjolårets låt är det ändå klart bättre kvalitet än man är van vid från Portugal.
Betyg: 7.
Toppkandidat? Nej.

Ja, det här var min betygsättning av alla Eurovisionbidrag. Jag återkommer naturligtvis med mer genomtänkta tips när det drar ihop sig till tävlan, och efterhandskommentarer allt eftersom. Men just nu är Frankrike alltså min största favorit, följt av ett knippe andra länder som t.ex. Ungern, Rumänien, Grekland och Litauen. Värst i år är Island, Ryssland och Spanien.
Om det nu inte visar sig att länderna rycker upp sig (eller går ner sig) markant när man väl ser dem i TV!

Omdömen om bidragen i semifinal 1
Omdömen om bidragen i semifinal 2

torsdag 3 maj 2018

Semifinal 2 i ESC 2018: omdömen

Jag fortsätter min genomgång av årets Eurovision-startfält med att idag ta en närmare titt på semifinal 2. Här är Sverige med, och man kan väl säga som så att jag blir ganska förvånad om Benjamin Ingrosso inte tar sig vidare – även om ingenting är omöjligt. Personligen tycker jag det finns åtskilliga andra länder som är bättre, men sett till generell slagkraft och ”momentum” har Benjamin inte jättemycket till konkurrens i sin semifinalhalva, så han lär nog märkas tillräckligt mycket för att få röster så det räcker.
Semi 2 är en låt kortare än semi 1 och anses som tidigare nämnts vara den svagare av de två (vilket ju då är till Sveriges fördel), men jag tycker inte att skillnaden är jättestor – jag har hittat några personliga guldkorn i det här startfältet. Tyvärr löper de guldkornen en viss risk att stanna här i semin, medan det finns andra låtar som mycket väl kan ta sig till final fast jag hade föredragit att slippa det. Vid sidan av Sverige är nog Australien och Norge de länder som anses ha de bästa chanserna här, Danmark är en oförutsägbar outsider, och den ständiga finalisten Ryssland är också med, om än mer nederlagstippade än på mycket länge (ska bli intressant att se hur det slutar).
Nu följer mina betyg. Som vanligt: de bygger på min egen smak, inget annat.

1. NORGE – ”That’s How You Write A Song”, Alexander Rybak.
Semifinalen rivstartar med en stor comeback av 2009 års vinnare, men detta är något helt annat än ”Fairytale”. Alexander har fiolen med sig, men det är också allt … i övrigt är detta snarast en 70-talspastisch, där han på ett småtramsigt sätt tipsar om attityd när man skriver en låt, precis som titeln antyder. En del tycker att han bara skämmer ut sig och sabbar sin karriär på detta sätt, andra tror på hans utstrålning och räknar med en bra placering. Själv tycker jag inte det är omedelbar skämskudde på låten, rent musikaliskt är den rätt käck, men så där jättefantastisk är den ju inte heller.
Mitt betyg: 5.
Till final? Ja.

2. RUMÄNIEN – ”Goodbye”, The Humans.
Det är Rumänien som tilldelats det ödesdigra startnummer två av Christer Björkman i denna semifinal, och jag är nästan lika irriterad över det som jag är över hans positiva särbehandling av Cypern i semi 1. För inte är väl det här en ”tråkig lugn utfyllnadslåt som ingen kommer att rösta på” …? Rumäniens bidrag inleds lugnt (men väldigt snyggt) och övergår sedan i mer dundrande arenarock à la Coldplay, och det är producerat på ett sätt som jag alltid uppskattar: ekande, klangfullt, luftigt. Möjligen är väl nackdelen att tempobytet dröjer så länge att många kanske hinner somna innan dess. Men jag hoppas att fler än jag ska inse att det här är bra och se till att Rumänien inte bryter sin tradition att alltid klara semin.
Mitt betyg: 9.
Till final? Kanske.

3. SERBIEN – ”Nova deca”, Sanja Ilić & Balkanika.

Serbien återgår till sin gamla vana att skicka balkanmusik på det egna språket. Det här ger rentav intryck av att vara extra innerlig folkton, åtminstone i början med skäggig farbror på flöjt och sångerska som wailar och ylar obegränsat … sedan kommer det in mer taktfasta moderna rytmer. Kombinationen får mig nästan att tro att gruppen måste ha lyssnat lite på sitt grannland Bulgariens ”Water” från 2007: min största Eurovision-favorit någonsin. Tyvärr kommer de inte i närheten av den låten utan fastnar någonstans på vägen, när man som lyssnare börjar tröttna på de vokala uppvisningarna.
Mitt betyg: 4.
Till final? Kanske.

4. SAN MARINO – ”Who We Are”, Jessika feat. Jenifer Brening.
För ovanlighetens skull hade San Marino en uttagning i år: en tillställning där man storstilat bjöd in hela världen att i ett internationellt forum tävla om äran att representera miniatyrlandet. I slutändan blev det inget vidare artistuppbåd, och vinnare i tävlingen (som hölls i Bratislava i Slovakien, av alla ställen) blev den okända förmågan Jessika från Malta, flankerad av den lika okända rapparen Jenifer från Tyskland som försöker låta som Nicki Minaj. Alltsammans känns lite B … och låten påminner i refrängen väldigt mycket om Måns Zelmerlöws ”Heroes”, inte ton för ton men sett till strukturen. Det finns till och med robotar på scenen som tycks vara en efterapning av Måns streckgubbe. Men: trots att alltsammans framstår som rent ut sagt amatörmässigt, och trots att San Marino förmodligen kommer bland de sista igen, så tycker jag att det ändå är charmigt på något sätt. Refrängen är trots allt rätt sångbar och jag gillar de där klumpiga små robotarna. Så man får ändå berömma San Marinos tappra försök.
Mitt betyg: 6.
Till final? Nej.

5. DANMARK – ”Higher Ground”, Rasmussen.
I år kan man inte säga att danskarna kommer med något slätstruket (som de annars ofta gör) utan här har de ett bidrag som verkligen delar åsikterna. Artisten Rasmussen ser ut som en vikingasnubbe från ”Game of Thrones” eller kanske ”Draktränaren”, och han sjunger en låt som också känns som det arketypiska soundtracket till en film om vikingar (om än med ett icke-våldsbudskap). Till detta kommer att låten i fråga ratades i Melodifestivalen innan den hamnade i Danmark. Vissa anser att det var helt rätt beslut av Mellojuryn, därför att låten är en hopplöst löjlig och omodern parodi utan känsla, medan andra tvärtom tycker att paketet är strålande och att Sverige klantade sig som lät danskarna få det. Jag hör nog faktiskt till den senare kategorin … trots stereotyperna tycker jag det här har en härlig stämning och låter läckert, särskilt den där dova manskören. Danmark är bäst av de nordiska länderna i år!
Mitt betyg: 8.
Till final? Ja.

6. RYSSLAND – ”I Won’t Break”, Julia Samojlova.
Ja, visst är det samma rullstolsburna Julia som inte fick vara med i Ukraina förra året … rysk TV låter henne åka nu istället, och i Portugal lär hon väl bli insläppt i alla fall. Men precis som i fjol är ryssarnas agerande ganska cyniskt; det känns liksom inte som de skickar Julia för att hon är bra, utan för att de vill visa upp en martyr och galjonsfigur i rullstol och se hur mycket sympatiröster (alternativt buanden) det kan bli. Själva låten är förfärligt slätstruken, med en produktion som bara är till för att släta över Julias ganska mediokra sånginsats, och om det över huvud taget är möjligt för Ryssland att missa en ESC-final så blir det nog nu det händer. Problemet är ju att då kan ryssarna ta hem propagandapoänger och visa upp hur otäcka och intoleranta västvärlden är som röstar bort en handikappad tjej … Det är slugt uträknat alltihop, nästan så man blir illamående.
Mitt betyg: 2.
Till final? Kanske.

7. MOLDAVIEN – ”My Lucky Day”, DoReDos.
Så fort det kommer in ett rejält stycke balkanbrass i Eurovision blir jag glad, och följaktligen får Moldavien mig att dra på smilbanden ordentligt när de drar igång introt med hela ”Svart katt vit katt”-orkestern. Nu fortsätter det inte så i hela låten, utan det övergår i mer disco, men brasset hänger med i bakgrunden och känslan av östeuropeisk sprallighet finns där hela tiden. Det är ett lite grann svenskskrivet bidrag, men det märks faktiskt inte, utan det man får är framför allt det typiska glada humör som Moldavien ofta har i den här tävlingen. Trevligt.
Mitt betyg: 7.
Till final? Ja.

8. NEDERLÄNDERNA – ”Outlaw In ’Em”, Waylon.
Nederländerna har gjort det till sin egen nisch att skicka countrylåtar – man kanske kan börja kalla det för ”tulpancountry”? :) Jag brukar tycka lite si och så om bidragen i fråga, men just den här tulpancountryn tycker jag är alldeles utmärkt. Sångaren Waylon kom tvåa i Eurovision 2014 då han var den ena halvan i duon The Common Linnets, och här kör han solo och gör det med lite mer energi än sist. Det är stundtals ganska rivig country-bluesrock, och både själva musiken och Waylons sång för mina tankar till Creedence Clearwater Revival. Inte för att den gruppen hör till mina favoriter, men här i Eurovision känns genren som ett mycket välkommet inslag.
Mitt betyg: 8.
Till final? Ja.

9. AUSTRALIEN – ”We Got Love”, Jessica Mauboy.

Det är nog lika bra att inse att Australiens plats i ESC är permanent, vad man än tycker om det. På ett sätt sluter de också cirkeln i år, då sångerskan Jessica Mauboy var med som pausinslag i Eurovision 2014 (året innan Australien fick börja tävla) och nu deltar på riktigt. Hon gör det med en låt som på samma sätt som Azerbajdzjan i semi 1 känns som något av en typisk ”official Eurovision anthem” som den samlade publiken ska kunna skråla med i. Glatt, poppigt och välgjort. Likväl är det för mig något som fattas i det hela … jag tycker faktiskt bättre om Azerbajdzjans variant.
Mitt betyg: 6.
Till final? Ja.

10. GEORGIEN – ”For You”, Iriao.
Den ständiga udda fågeln Georgien är i år mer udda än någonsin, för här kommer de med en grupp bestående av ett gäng herrar som kallar sig för ett ”ethno jazz band” och som till råga på allt sjunger helt på georgiska (första gången Georgien gör det) trots att titeln är på engelska. Jag är inte mer omusikalisk än att jag inser att herrarna faktiskt är skickliga – de sjunger inte bara i stämmor, utan det är en avancerad polyfon komposition och de framför den proffsigt. Och jag ska inte heller påstå att de ”inte passar in i det här sammanhanget”, för i ESC måste allt få passa in enligt min åsikt. Men folk-jazz-stuket känns tyvärr ändå mest obegripligt och sömngångaraktigt, och jag tror bidraget är totalt chanslöst.
Mitt betyg: 2.
Till final? Nej.

11. POLEN – ”Light Me Up”, Gromee feat. Lukas Meijer.
Efter seriösa och långsamt lunkande Georgien kommer Polen in med något helt annat, nämligen ett stycke tämligen lättsmält dansant EMD. En genre som givetvis också ska uppmuntras i tävlingen, förvisso. Själve DJ:n Gromee är polack, men featuring-sångaren Lukas Meijer är svensk (en helt okänd förmåga härifrån, ärligt talat) liksom låtskrivarna, och resultatet av deras arbete har blivit något av ett lyckopiller: refrängen sätter sig som klister och låten är allmänt medryckande. Lättsinnigt så det förslår visserligen, men ändå.
Mitt betyg: 7.
Till final? Ja.

12. MALTA – ”Taboo”, Christabelle.
Det tabu som borde brytas i den här låtens text är, för att vara exakt, tabuet kring psykisk ohälsa; sångerskan har egen erfarenhet av det och budskapet är att man måste våga prata om sådant. Och det är ju för all del något att ta med sig från Maltas bidrag. Musikaliskt är den mindre märkvärdig; en ordinär poplåt (om än rätt mörk) som väntar ända bortåt slutet innan den kommer igång med en mer taktfast rytm. Thomas G:son har skrivit den (ja, ett svenskbidrag till) och han har väl haft mer inspirerade stunder om man säger så.
Mitt betyg: 4.
Till final? Kanske.

13. UNGERN – ”Viszlát nyár”, AWS.
Härligt när det för en gångs skull kommer hårdrock, och till och med riktig sådan! Det har vi nästan inte hört sedan Lordi 2006. Och det är lite otippat Ungern som står för det, med en grupp som dessutom är djärva nog att sjunga på ungerska. Det är då inte till någon nackdel, och jag har faktiskt rentav den här bland mina allra främsta favoriter i år … jämfört med flera andra länder som inte precis tar ut svängarna så känns ”Viszlát nyár” väldigt befriande. Bakgrundssoundet är tjusigt ödesmättat också på något sätt, och låten är melodiös trots den våldsamma sången. Ja, jag gillar det här, men bland fansen och oddssättarna är det få som räknar med att den ska ha en chans. Kan inte Europas metalfans gå samman i en kupp (som de lär ha gjort för Finland 2006) och tokrösta Ungern till final? För dit vill jag så innerligt gärna ha dem.
Mitt betyg: 9.
Till final? Kanske.

14. LETTLAND – ”Funny Girl”, Laura Rizzotto.
Jag vill väldigt gärna att den här låten ska lyfta för mig någon gång, för rent objektivt är den egentligen inte så dum: det är en soulaktig sak i tretakt vars refräng inte är så pjåkig och som har en filmisk stil, med en bra sånginsats. Känslan är densamma som med Kroatien och Belgien i semi 1. Men precis som med de två länderna så lossnar det liksom inte, utan jag kan lyssna många gånger om utan att få in känslan eller ens komma ihåg melodin ordentligt. Det är inget gott tecken och Lettland kan få det svårt i år.
Mitt betyg: 4.
Till final? Nej.

15. SVERIGE – ”Dance You Off”, Benjamin Ingrosso.
Och så var det dags för Sverige … och jag är ledsen, Benjamin, men för mig drunknar du faktiskt lika mycket i mängden som de andra mer anonyma bidragen i år. Det här är kanske en skickligt gjord modern danslåt som en del kan gå igång på, och det blir säkert fortsatt snyggt med framträdandet mot en flimrande bakgrund, men låten känns i mina öron märkvärdigt tam: en rytm och lite falsettliknande sång och det är nästan allt. När det gäller scenkonceptet är jag också över huvud taget skeptisk till idén att få det att se ut som man sjunger i en förinspelad video fast man står på en scen … var finns livekänslan? Och hur kommer egentligen sången att låta utan lead dub? Nej, det bara skriker ”plast” om det här bidraget, och jag är ännu mer likgiltig till detta än till Robin Bengtsson i fjol. Likväl är jag säker på att Sverige inte missar finalen i första taget, för än så länge har Europa inte genomskådat oss.
Mitt betyg: 3.
Till final? Ja.

16. MONTENEGRO – ”Inje”, Vanja Radovanović.
Då var det balkanballad från Montenegro igen (det brukar ju vara det landets specialitet), framförd av en artist som trots det kvinnligt klingande namnet Vanja är en han. Och visst sjunger han skört och känsligt med vackra tongångar i moll, men upp till tidigare klassiska ESC-balkanbidrag som ”Lane moje” eller ”Bistra voda” når det ju verkligen inte. Montenegro går liksom bara på tomgång med sin formel, och låten funkar inte som något annat än bakgrundsmusik på ett café i Kotor.
Mitt betyg: 2.
Till final? Nej.

17. SLOVENIEN – ”Hvala, ne!”, Lea Sirk.
Årets låt från Slovenien låter ganska modern, och sätter sig lätt med sitt refrängparti (även om det egentligen inte är någon riktig refräng) där titeln ”hvala, ne!”, som betyder ”nej tack!”, följs av en monoton men snygg rad med synttoner (”bip-bip-bip-bip”) som präglar låten. Även om det inte hör till årets bästa bidrag tycker jag det är helt okej, trots att jag inte förstår slovenska – faktum är att jag nästan tycker att språket gör det hela intressantare. Här håller inte tyckarna med mig, utan det är många som påpekar att Slovenien borde sjunga på engelska i en poplåt som denna och att slovenskan inte är motiverad. Ett mycket besynnerligt resonemang … finns det alltså genrer där det inte skulle vara okej att sjunga på vilket språk som helst? Säg det till dem som sjunger blues på svenska, jazz på svenska, rock på svenska … nej, det är nästan rasistvarning på det där tycker jag. Heja Slovenien som gör modern pop på slovenska! Ett av årets mest underskattade bidrag.
Mitt betyg: 7.
Till final? Kanske.

18. UKRAINA – ”Under The Ladder”, Mélovin.
Ukraina får nog gå ut sist för att de trots allt ändå har en utpräglad upptempolåt: en ganska snabb sådan dessutom, i stadig discotakt. Det är inte så dåligt och lär nog ta hem en del poäng och nå finalen också, men det är ändå inte riktigt den standard man är van vid från det förträffliga Eurovisionlandet Ukraina. Trots att sångaren är aningen spektakulär med sin Draculablick.
Mitt betyg: 6.
Till final? Ja.

Omdömen om bidragen i semifinal 1
Omdömen om de direktkvalificerade bidragen