Eurovision

Eurovision

söndag 10 mars 2024

Norsk-svensk union och kanske en längtan till något annat – reflektioner efter MF-finalen 2024

För några dagar sedan gav Sverige en gång för alla upp sin alliansfrihet, då vi kom med i Nato under norrmannen Jens Stoltenbergs ledning. Norge kommer från och med nu att så att säga försvara Sverige.
I samma anda av samarbete och union med grannlandet låter vi nu också följdriktigt Norge försvara de svenska färgerna i Eurovision – på vår egen hemmaplan i Malmö. Marcus & Martinus har vunnit Melodifestivalen 2024, och världen känns en aning upp och ner.

Mig veterligt har det inte alls hänt tidigare att en icke-svensk grupp/artist har representerat Sverige i ESC – eller jo, som experten QX-Ronny upplyste om i sändning igår var tydligen Elisabeth Andreassen norsk redan 1982 när hon tävlade för Sverige med Chips, men det räknas väl ändå inte riktigt (hon är ju trots allt svensk från början). Så det här med Marcus & Martinus är något helt nytt.
Det är väl dock knappast någon nyhet att jag rent principiellt har lite svårt för en sådan grej. Jag tycker att artister som tävlar i Eurovision ska vara medborgare i eller åtminstone ha anknytning till landet de tävlar för, och det gäller Sverige också. Det är givetvis inte diskriminering efter nationalitet utan en ren ordnings- och principfråga, precis som i sportvärlden – det blir ju liksom i grunden irrelevant att länder tävlar mot varandra om de inte gör det med egna spelare. Jag är också nästan lite förvånad över att svenska folket inte brydde sig om den saken i det här fallet, för de kan minsann vara väldigt noga med svenskheten i andra sammanhang (inte minst i sin inställning till internationella juryer, där de tycker att ”det är vår Mello!!!!!”). Men med tanke på hur många gånger vi själva har överöst Eurovision med ”svenskbidrag” där svenska artister och låtskrivare representerat andra länder, är det väl förstås på ett sätt rättvist att vi själva utsätter oss för lite utländskt inflytande nu. Det kan kanske rentav ge vissa en tankeställare. (Och vill man vinkla det åt ett annat håll kan man se det som att Sveriges bidrag förvisso fortfarande är ett ”svenskbidrag” i den rikliga mängden av sådana, för även om Marcus & Martinus är norrmän är låtskrivarna naturligtvis svenskar.)
Sett till symbolvärde och signaler och sådant begriper jag sedan inte riktigt varför Marcus & Martinus de två senaste åren har ratat det egna hemlandet för att tävla i Sverige istället – så dåligt är väl inte Norsk MGP att de inte skulle kunna vara med där? Vad tycker egentligen deras landsmän hemma i Norge om detta svek? Även detta känns lite beklämmande.

Men när jag nu nämnt det ska jag lägga av med den negativa inställningen och se det positiva istället. Som att vi, om man nu är vidskeplig, kanske har lyckats utnyttja en statistisk trollformel. 50 % av de gånger Eurovision hållits i Sverige har nämligen ett grannland till Sverige vunnit (Norge eller Danmark), följaktligen torde det vara en fördel att vara norsk i Malmö i maj, och då kanske detta blev ett knep för Sverige att vinna en gång till, även om vi som värdland normalt sett inte borde kunna göra det? 😊
Mer seriöst betraktat är det också så att Marcus & Martinus kommer med en helt okej låt som vi i Sverige inte behöver skämmas för i Malmö (även om förra årets ”Air” i mitt tycke var bättre), och att de vann på ett övertygande, hederligt och snyggt sätt, med högsta poäng inte bara från juryerna utan även från tittarna – någon ilsken tittarstorm borde det nu följaktligen inte bli.

Som jag redan sagt känns det överraskande att M & M-duon vann så stort som de gjorde, för även om jag var medveten om att de var favoriter så såg jag ändå startfältet som ganska jämnt och svårtippat. Att tvillingarna skulle dra iväg så pass mycket, och till och med få större poängmarginal till tvåan än vad Loreen fick förra året, förutsåg jag inte.
Jag hade inte heller väntat mig att tvåan, trean och fyran skulle bli de som de blev. Ingen av dem som tippats mest att utmana Marcus & Martinus om segern återfanns där uppe i toppen, utan de kom längre ner än väntat – det gällde till exempel Danny, Liamoo och inte minst Dotter (som kom sist!) – och inte heller dark horses som Annika Wickihalder och Jacqline nådde särskilt högt i slutändan. Men däremot kom Medina otippat på andra plats, efter att ha blivit tvåa hos tittarna och trea hos juryn, och jag tyckte också det var något av en skräll att Smash Into Pieces upprepade sin tredjeplats från förra året och att Cazzi Opeia knep fjärdeplatsen (ett tag såg det rentav ut som att både hon och Medina skulle kunna ge norrmännen en match). Jag gläder mig på sätt och vis åt alla de placeringarna, för Cazzi Opeia var ju det bidrag som jag personligen tyckte bäst om igår, och att ett rockbidrag som Smash Into Pieces och ett svenskspråkigt partybidrag som Medina kunde nå så högt är på flera sätt uppmuntrande.
Kanske skulle man rentav kunna se detta resultat som att såväl tittare som juryer i Melodifestivalen har börjat få en omedveten längtan till något annat i tävlingen? Att de (precis som jag) vill komma ur det gamla uttjatade mönstret och få lite omväxling? Det skulle man kunna tänka sig, och Marcus & Martinus kan för den delen också vara ett tecken på det – ett mer konventionellt bidrag i deras fall förvisso, men att de är icke-svenskar och ändå vinner är ju ändå något av ett paradigmskifte. Det kan bli intressant att se hur det ser ut nästa år, om man orkar igenom en omgång till med deltävlingar 2025 alltså.

Ja, det där med deltävlingar är tröttsamt, och det märker jag nu att det inte heller bara är jag som tycker. När man väl är framme vid finalen brukar det för all del vara en okej uppsättning låtar som bjuds – det intrycket hade jag inför sändningen igår och det förstärktes ännu mer när man väl började titta, för då framstod det onekligen som bra TV-underhållning och fullt njutbar musik. Men att det ska behövas en så stor och långvarig mangling för att nå fram dit, med ett besvärligt Andra chansen-moment som låg krona på verket, det känns mer och mer onödigt. Att omedelbart banta ner Melodifestivalen till bara en final vore kanske lite väl drastiskt, men en kortare turné kanske ändå är värd att överväga. Sedan låter det kanske paradoxalt att jag samtidigt vurmar för fler bidrag i varje deltävling, men det gör jag, för jag tycker att om det nu ska vara deltävlingar i arenor så ska det åtminstone vara ett ordentligt startfält i varje så att programledarna inte behöver fylla ut de nittio minuterna med en massa annat dösnack och trams. Man kan då passa på att istället bredda, fördjupa och diversifiera låtutbudet både sett till genrer, artister och låtskrivare. För en bidragande orsak till den tröttsamma långa turnén är ju att det är så likriktat och inspirationslöst hela tiden.

Nu kom jag ifrån ämnet lite – kan jag säga något mer utöver det jag redan sagt om lördagskvällens final och allt som hände där?
Tja, egentligen var det inte så mycket att orda om, men en sak jag kan konstatera är att deltävling fem måste ha haft betydligt bättre låtar än de tidigare fyra, om man ser till resultaten från igår. Både vinnarna Marcus & Martinus och tvåorna Medina kom från deltävling fem, och därifrån kom ju också kvalomgångens båda segrare Jay Smith och Annika Wickihalder, som nu placerade sig lite längre ner men ändå inte gjorde bort sig – kanske var det ändå inte riktigt bara att tittarna just hört deras låtar som gjorde att de gick vidare förra lördagen?
Tittarnas smak verkar annars inte ha förändrats så drastiskt eller ologiskt nu i finalen jämfört med deltävlingarna; visst förekom det omkastningar (med Dotter som bästa exemplet, framröstad som direktfinalist i sin deltävling och nu komplett bortglömd av folket) men i det stora hela får det nog sägas vara ganska normala förändringar, orsakade av att urvalet av låtar att rösta på var ett annat nu och folks rangordningar då blev delvis annorlunda.
En anmärkningsvärd sak jag kan upptäcka i resultatlistan är förresten att gårdagens startfält bestod av två duor, en grupp och nio soloartister – och det var de två duorna och gruppen som hamnade på topp tre och de nio soloartisterna som kom därefter. Intressant faktiskt, även om jag inte vet vad jag ska dra för slutsatser av det i längden.

Björn Gustafsson och hans pojkbandsnummer var förstås ett roligt inslag (även om det nu kan få räcka med alla hans anspelningar på den där gamla Carina Berg-låten 2008) och självklart är det just nu många som anser att ”bidrag nummer tretton borde ha vunnit istället”, men så brukar det alltid vara, att ett lyckat pausnummer anses bättre än alla de riktiga bidragen. (Tänker folk efter lite så inser de att så inte är fallet egentligen.)
Och nu ska vi alltså representeras av Marcus & Martinus i Malmö. Jag säger grattis till dem och konstaterar att det absolut inte är första gången som artister som är tvillingar ställer upp i Eurovision – det har hänt ett antal gånger förut och det har väl gått både bra och dåligt. De Eurovision-tvillingar som de flesta nog kommer ihåg bäst är väl de irländska Jedward med sina penntrollfrisyrer 2011 … de kom på åttonde plats, kan Marcus och Martinus toppa det? Kanske, men jag tror ärligt talat inte de vinner, och det är kanske lika så gott.
Nu väntar i alla fall förberedelsesäsongen då jag ska lyssna in mig på alla de andra ländernas bidrag – och fortsätta våndas över Israel-affären (jag funderar på att trots min princip att inte ge mig in i debatter i Mellanösternfrågan återkomma med ett nytt inlägg om min syn på Israels vara eller inte vara i ESC) och se om Island gör allvar av sina funderingar på att bojkotta och vad som i så fall händer. Riktigt samma stämning som andra år är det fortfarande inte, men jag gör mitt bästa för att följa det hela på det sätt jag alltid gör.
På återseende inom kort!

torsdag 7 mars 2024

Inför Sveriges uttagning 2024: som vanligt kompetent men jämntjockt

Då var det dags för Sverige att välja bidrag, och detta efter det sedvanliga Melodifestival-maratonloppet som man fått stå ut med ett tag.
Eller inte riktigt det vanliga maratonloppet förresten, för i år var det ju en aning ovanligt så till vida att det var fem deltävlingar istället för fyra, och den kvalomgång som förut var känd som Andra Chansen hölls i miniformat omedelbart efter deltävling fem. Något som inte blev särdeles lyckat, för det var uppenbart att de två bidrag som tittarna precis fått höra i själva deltävlingen en stund innan hade en fördel när kvalet drog igång – det var just dessa två som tog hem det. Över huvud taget var kvalet mest bara ett förvirrande inslag, och jag misstänker kraftigt att det upplägget har försvunnit igen till nästa år. Kan inte SVT passa på att ta sitt förnuft till fånga och göra Andra Chansen till en vanlig deltävling, utan dueller eller andra krångelpåfund, bara att de två bästa rättvist går vidare därifrån också?
SVT kan dessutom gärna öka antalet bidrag per deltävling till sju igen, eller ännu hellre åtta som det var förr, för nu när det varit sex (i fem deltävlingar, alltså trettio totalt) så har hela årets Melodifestival-turné präglats av att Carina Berg och hennes olika sidekicks desperat fått fylla ut den alltför långa tiden mellan låtarna med idel tramsiga och onödiga presentationssketcher och mellansnack. Det har varit hemskt tröttsamt, och även om Björn Gustafsson stundtals har varit rolig så har inte ens hans insatser räckt till för att rädda programmen – och det har inte heller inslag som den där kommentatorspanelen där Ronny från QX (som ändå är underhållande i den tidningens Inför Eurovision-poddar) mellan varven helt i onödan rabblar betydelselös statistik. Jag är ärligt talat ganska trött på det där evinnerliga ”Mello” som aldrig vill förnya sig (åtminstone inte till det bättre) och går på tomgång i både arrangemang och låtuppbåd och försöker liva upp den halvdöda elefanten med konstlad omröstningsdramatik och Hall of Fame-inflation. Om det inte vore för att det är en familje-TV-kväll (och även det blir det i allt lägre grad här hemma, då ungdomarna allt som oftast uteblir) så hade jag helt sonika låtit bli att titta, det menar jag faktiskt allvarligt.

Hårda ord från mig här förvisso (och det har det varit på senare år), men ja, nu är det i alla fall dags för final och Sveriges Eurovision-bidrag ska väljas, och det får man ju helt klart titta på. En ljus sida är att vi i finalen slipper artister som Fröken Snusk och Gunilla Persson (om nu den sistnämnda kan kallas artist), och ändå har fått fram något slags ”grädda” med ett finalstartfält som ändå framstår som rätt kompetent – även om de alla säkerligen har försetts med lead-dub i produktionen för att dölja eventuell sur sång. Tolv bidrag är det, ett av dem ska få representera oss på hemmaplan i Malmö. Inte särskilt långt att åka förvisso.
Man kan konstatera att nio av tolv artister är sådana som varit med förr (och de tre som inte har det har varit med i Idol, som ju Melodifestivalen lever i en inte helt sund symbios med). Fyra av dem har dessutom varit med två gånger eller mer – för att inte tala om låtskrivarna, där är det för det mesta samma namn som alltid. Suck. Symptomatiskt är också att det bara är ett av de tolv numren som är på svenska – jag minns inte om det varit ett så lågt antal tidigare, det är möjligt att det har det någon gång, men det är hur som helst en klen andel och det vittnar naturligtvis även det om en viss likriktning. Inte för att det nu spelar så stor roll, för svenskspråkiga bidrag har numera aldrig någon chans att vinna, det får man nog inse efter att det inte hänt på 18 år.
Det finns åtminstone någorlunda variation i startfältet/gräddan så till vida att vi har några lugnare låtar som agerar filbunke mellan varven, och inslag av lätt rock som kontrasterar mot mellanmjölkspopen – låt vara att rocken i fråga snarare är något slags ljummen yoghurt. Så allt är inte bara en enda enhetlig kyldisk, så att säga. Även om man så här året efter Sveriges senaste vinst tydligt kan urskilja vissa Loreen-inspirerade och ”drömska” tendenser bland mejerivarorna.
Jag ska göra som jag gjorde i Finlands UMK-final och gå igenom de tolv låtarna en och en med korta omdömen.

1. ”When I’m Gone” – Maria Sur. Ukrainskan från förra året är med nu också, men med en snabbare låt än powerballaden hon sjöng sist. Trots tempobytet och dunkadunket har dock Maria samma lite vemodiga känsla i låten och framförandet; något glatt är det inte tal om utan snarare är det samma fack som Loreen. Det är rätt vackert, men det hade behövt någon extra gimmick för att gripa tag.
2. ”Back To My Roots” – Jay Smith. Här blir det rockartat, gitarrbaserat och manlig skrovlig stämma – en aning countrykänsla också, jag får associationer till hur det låter när Nederländerna kommer med countryrock i Eurovision. På något sätt känns det genast mer ”äkta” bara för genrens skull, men någon minnesvärd låt är det ändå inte. Jag tror inte att Jay gått till final om han inte halkat in i kvalomgången direkt efter sin deltävling så att han fick momentum; nu har detta momentum försvunnit, startnumret har blivit två och någon hög placering tror jag inte på.
3. ”Awful Liar” – Lisa Ajax. En tjej som tyvärr vid det här laget har blivit en av Melodifestivalens evighetsmaskiner – hon ställer upp med jämna mellanrum men vinner aldrig, och det gör hon inte nu heller. Hon kan förvisso sjunga, men låten är bara en formstöpt lågtempopoplåt och gör inte mycket intryck.
4. ”Heroes Are Calling” – Smash Into Pieces. Ännu mer beklagligt är det att den här gruppen, som var med förra året, kommer igen redan nu och därmed en gång för alla tar steget från den riktiga rockvärlden som är deras ursprung, in i den Mello-bubbla som dessvärre blir mer och mer av en realitet, och som de från och med nu aldrig kommer att krångla sig ut ur igen. Låten är mest bara en sämre variant av den de hade förra året, och jag får känslan att de bara är med för att fylla en rockkvot … jag kan trots soundet inte känna någonting för detta.
5. ”Give My Heart A Break” – Cazzi Opeia. Här blir det däremot lite munter omväxling, och jag får nog säga att detta är en av mina favoriter för kvällen. Cazzi Opeia var överraskande bra förra gången hon var med för två år sedan, och hon är överraskande bra nu också: inte bara musikaliskt, med den käcka ”4-chords”-refrängen som späckad med studsiga bakgrundstråkar sätter sig som klister, utan också med scennumrets visuella intryck av rosa-gult dockhus. (Färgerna matchar den här bloggen …) Jag gillar alltsammans rätt ordentligt men tvivlar på att det räcker till för att vinna – i så fall hade Cazzi vunnit sin deltävling först, vilket hon ju faktiskt inte gjorde.
6. ”Light” – Annika Wickihalder. Det här är inte heller så dumt (och en av få debutanter i den här finalen). Tjejen sjunger verkligen riktigt bra, refrängen är stark och det dundrar på i en energisk powerpopballad med snygga körer: det som t.ex. Lisa Ajax försöker nå men som blir fulländat här. Budskapet i låten är också bra … det är ju annars så lätt hänt att texterna i den här tävlingen antingen blir klyschiga eller totalt nollställda, men här blir det en bra grej av alltsammans.
7. ”Unforgettable” – Marcus & Martinus. De norska tvillingarna ställde upp med den utmärkta låten ”Air” förra året och det enda som hindrade dem från att vinna den gången var en viss Loreen. Kan de ta hem det detta år istället? Ja, det är då verkligen inte omöjligt, konkurrensen är inte lika hård, men låten är sämre nu. Den lever i viss mån upp till sin titel, man får den på hjärnan, och den har ett ödsligt och atmosfäriskt sound som verkar vara lite inne i Mello just nu (både ”Air”, Loreens ”Tattoo” och Maria Surs ”When I’m Gone” har samma känsla). Elektroniskt-rytmiskt är det också så det förslår. Men inte heller denna har det lilla extra.
8. ”It’s Not Easy To Write A Love Song” – Dotter. En onekligen mycket proffsig artist, som ligger och kråmar sig konstnärligt och får till ett nummer med en hel del innerlighet i. Kanske skulle det också vara smart av Sverige om Dotter fick vinna nu på fjärde försöket, för det är inte jättegott om lågtempolåtar i årets Eurovision har jag förstått. Tyvärr är jag ändå ganska likgiltig inför själva låten (förutom att det är en snygg ackordvändning före refrängerna). Dotter var som bäst med sitt första bidrag 2018, den mycket mer avancerat konstnärliga ”Cry”.
9. ”Que será” – Medina. Årets enda finalbidrag på svenska (om än med en spansk titel, som ska stavas med accenttecken på A:et, märk väl!). Det är exotiskt influerad partypop igen, precis som med duons ”In i dimman” häromåret, men även om det i viss mån spritter i benen nu också känns den här låten känns ärligt talat som en ganska blek kopia. Det hjälper inte att de försöker krydda texten med en massa allsångsskrålvänliga spanska och franska fraser.
10. ”Dragon” – Liamoo. Det här är däremot en artist som ryckt upp sig sedan förra gången han var med. Då hade han en riktigt tråkig låt (jag minns inte ens vad den hette eller vilket år det var) men den här är ändå en aning originell och spännande. Ödesmättat klingande sound i verserna, sedan visserligen mer typiskt lead-dubbat dundrande i refrängen, men som helhet är det ändå tjusigt. Inte minst för att låten går i valstakt, vilket inte är alldeles vanligt här i tävlingen.
11. ”Effortless” – Jacqline. Midnatts-disco-klubb-pop, nästan lite åt schlagerhållet, som lämnade mig helt likgiltig när jag först såg det i deltävlingen men som växer lite efter fler lyssningar. Showen är snygg och proffsig får man ju medge, och Jacqline har en viss utstrålning och kan säkerligen ha fler hits att vänta. Men skulle det vara något speciellt minnesvärt med det? Nej.
12. ”Happy That You Found Me” – Danny Saucedo. Det jag uppskattar med Dannys bidrag denna gång (förutom den snygga dekoren med något slags romerska triumfbågar som övergår i blixtrande molnlandskap) är att låtskrivarteamet är ett annat än de vanliga uttjatade namnen. Men själva låten är bakom de David Guetta-liknande houseinfluenserna förvånansvärt blek och det känns som artisten har tappat stinget på senare år, trots ett medryckande ”oh-oh-oh-oooh” i refrängen.

Det var alla. Medan jag nu har lyssnat/tittat igenom dem på Youtube för att repetera har jag för övrigt konstaterat att så gott som alla låtarna är skrivna av ”den och den och den och artisten själv!” – det låter så i vart och vartannat klipp, och lite nyfiken blir jag på hur det egentligen går till när låtarna arbetas fram av herr Deb och fru Deb och herr Wrethov och de andra bekantingarna. Vad är det egentligen artisterna själva bidrar med som gör att de får låtskrivarcred?
Annars behöver jag kanske inte längre kommentera det där med den dåliga variationen och det faktum att låtarna i Melodifestivalen på något sätt påminner om varandra allihop fast de är olika i smådetaljerna. Jag har tjatat tillräckligt mycket om mitt missnöje på den punkten. Istället får jag försöka mig på att tippa vem som vinner av de här tolv.

Inte för att det nu är speciellt lätt. Jurygrupperna utifrån Europa är totalt oförutsägbara och det finns ingen chans att försöka gissa vilka de kommer att ge poäng till, det vet jag sedan tidigare. När det gäller tittarna är problemet att deras poäng ofta brukar fördela sig ganska jämnt – inte alltid, men i år gör de nog det, för det är nämligen ett svårtippat år utan någon klar favorit och då hamnar nog merparten av bidragen inom samma tajta poängintervall.
Och det är klart att det då också kan bli en spännande kväll när rösterna presenteras – här ska vi inte hugga något i sten. Marcus & Martinus verkar nämnas oftast i favorittipsen och som jag ser det kan de båda grabbarna mycket väl vinna, men det kan även Dotter göra, och Liamoo, och Danny Saucedo, och kanske Jacqline och kanske rentav Annika Wickihalder. Sedan hoppas jag ju personligen på Cazzi Opeia, men tror som sagt inte att hon håller ända fram … jag får nog ha Liamoo att hålla på i reserv. Några som definitivt känns uteslutna är Medina (jag tror som sagt inte längre att bidrag på svenska har någon chans) samt Lisa Ajax och Jay Smith, men i övrigt kan nog vem som helst skrälla.
I slutändan tror jag faktiskt att det blir de norska tvillingarna som tar hem det. Det skulle i så fall vara ett uppseendeväckande resultat, då det verkligen inte är vanligt att Sverige representeras i Eurovision av någon som inte är svensk medborgare – men det kan hända, för en av medlemmarna i The Mamas 2020 (som visserligen aldrig fick åka och tävla) var ju amerikanska. Så det är möjligt att de svenska tittarna inte hålls tillbaka av nationalitetskänslan, i alla fall inte så mycket att det på allvar sätter käppar i hjulen för Marcus & Martinus. Och jurygrupperna för sin del tror jag då rakt inte tvekar att rösta på dem.
Sammanfattningsvis så är Cazzi Opeia och Liamoo är de två jag själv tycker bäst om i MF i år efter egen smak. Rent taktiskt hade Dotter, Annika eller nämnde Liamoo funkat bäst i Eurovision tror jag, och när det gäller aspekten att ”visa upp något kul och mer annorlunda från Sverige” hade förstås Medina varit mest att rekommendera (övriga bidrag skulle inte sticka ut nämnvärt i ESC alls). Men jag saknar ”In i dimman” så pass mycket att jag inte bryr mig om Medina nämnvärt den här gången ändå.
Mitt tips går alltså till Marcus & Martinus, vars popularitet inte ska underskattas, som inte har någon Loreen att klara av i år och som glimtar till i ett ganska jämntjockt startfält. Det blir norskt från Sverige i år helt enkelt. Och följaktligen har vi genast hämtat hem två tolvor från Norges tittare respektive jury i Eurovision ... fast vinner i Malmö gör vi inte, varken med M & M eller någon annan.

Väl mött vid TV:n på lördag kväll! Melodifestivalfinalen kommer jag alltid garanterat att titta på, även om jag skulle få för mig att uttråkat börja prioritera bort deltävlingarna.

måndag 5 februari 2024

Inför Finlands uttagning 2024: En rad Käärijä-efterapningar och någon enstaka bra låt

Då var det dags igen.
Egentligen har jag i nuläget inte mycket ork eller lust att börja kommentera Eurovision, för inte nog med att Melodifestivalen började hopplöst dåligt nu igen i lördags – läget i omvärlden är ju dessutom så dystert att man mest bara blir matt, och den där affären med Israels vara eller inte vara i årets Eurovision är synnerligen beklämmande och lägger sordin på hela stämningen nu under ”försäsongen”. Hur jag ser på den frågan (både om själva Mellanösternkonflikten och om Israels ESC-medverkan) ska jag lämna därhän, men oavsett åsikt så känns det nästan som det förnuftigaste vore att lägga hela Eurovision Song Contest på is i några år tills Europa har lugnat ner sig och man kan njuta ordentligt igen, utan besvär och komplikationer.
Nåväl, men ja, när det nu faktiskt blir en tävling så ska jag ändå göra ett försök att sätta igång säsongen här på bloggen och hoppas att kunna jobba fram den rätta känslan. Och då börjar jag som vanligt med att ta en liten titt på vad som händer i Finland just nu. För där vankas det i helgen UMK-final och jag har som vanligt lyssnat/tittat på de sju bidragen.

Hur det gick för Finland i Eurovision förra året vet vi ju alla. De kom tvåa med Käärijä och den fantastiska ”Cha Cha Cha”, de hade till och med vunnit om tittarna fått bestämma själva, och borde i mitt tycke ha vunnit också (det anser jag med bestämdhet, så svensk jag är).
Med tanke på att Finland var ”så nära men ändå så långt borta”, har de då lyckats bita ihop och gå vidare och ladda för revansch med ett vasst nytt försök i år? Eller har luften istället gått ur dem?
Ja, när jag går igenom årets UMK-bidrag så är det inte utan att det lutar åt det senare. Det är inte så att Finland och Yle inte försöker, det gör de visst, men det vill sig inte riktigt. Snarare är det så att de försöker alldeles för mycket – med att upprepa det som nästan funkade förra året, i tron att det ska gå vägen nu istället. Det gör det inte.
En stor del av 2024 års startfält i UMK utgörs helt enkelt av nummer som känns inspirerade av ”Cha Cha Cha” och präglas av en viss galenskap, men som saknar det som gjorde Käärijäs låt speciell. Den var sprallig och tokig på rätt sätt, de nya låtarna nu är tokiga på fel sätt. Det är inte lätt med en sådan balansgång – och med tanke på att det dessutom växlar från år till år vad ESC-publiken vill ha (de kommer säkert inte att vara inne på crazy-spåret i år), så hade det nog varit klokare av Yle att utforska helt andra idéer istället.
Som det nu är så är det ganska få av kandidaterna som går andra vägar, och inte heller de som gör det når sådana höjder att Finland skulle kunna vinna ESC med dem. Tyvärr, men det är vad jag spontant tycker.
Men jag ska väl ta och rada upp de sju deltagarna så får vi se. (Klicka på bidragets namn så kommer videon upp.)

Cyan Kicks – ”Dancing With Demons”. Den minnesgode kommer kanske ihåg att den här gruppen var med i UMK även för två år sedan. Då var de bland de bästa i startfältet enligt mig, och det är de egentligen nu också (allt beror ju på vad man jämför med) med sin stil som känns som en kombo av Linkin Park, Saara Aalto och Nightwish … men det hindrar inte att låten är ganska ”meh”. Elektroinfluerad rock med en nu ännu mer lättklädd sångerska, och ett mörkt, svart och flimrigt bildspråk som bara känns som ren påklistrad image och inget annat. Inspirationslöst.
Sexmane – ”Mania”. Kille i dreadlocks som sjunger rätt så ordinär pop, i en låt dominerad av ordet ”hullu” (galen), och en video som går i kraftigt orange, inspelad i en källarlokal full med tvättmaskiner (eller vad det är). Att låten är på finska är en fördel, men när det finns betydligt mer att säga om videon än om låten så bådar det inte riktigt gott.
Sini Sabotage – ”Kuori mua”. Om det var orange i föregående låt så blir det istället illblått här, vilket också artistens namn antyder (”sininen/sini” betyder ju blå). Framför allt är det en låt och ett nummer som, efter att först ha lurats med ett klassiskt piano i introt, radar upp en massa sexanspelningar både i text och mimik. ”Kuori mua” betyder ”skala mig” (jag uppfattar att hon sjunger om både en banan och en lök 😊) och eventuellt är det inte så ytligt som det verkar, men jag uppfattar mest bara den sensuella betydelsen och det hela hinner bli ganska tröttande innan de tre minuterna har gått. Synd på Sini Sabotage som annars verkar vara en rätt kompetent modern hiphoptjej med rap på finska.
”Glow” – Jesse Markin. Här känns själva låten mer seriös än flera av de andra, och är på det hela taget mer angenäm – det är hiphop/RNB-aktigt och när Jesse väl har rabblat sig fram till refrängen visar den sig vara ganska catchig. Inte dåligt, men de entoniga partierna tar tyvärr ändå för stor plats och jag blir inte såld på låten som helhet.
”No Rules” – Windows95man. Okej, här är min första fråga om Finland verkligen skulle tillåtas att tävla med denna låt i Eurovision där reklambudskap inte är tillåtna? Att nämna Windows känns ju som en ganska uppenbar produktplacering, även om det rör sig om den gamla 95:an. Men om vi antar att det släpps igenom så får jag fortsätta med att säga att hela låten är något slags parodisk återblick till 1995, inte bara till dess Windows-version: musikstilen är den typiska eurodiscon som var på modet på 90-talet, bara marginellt anpassad till vår tid. Jag får ge det att det är snabbt och medryckande, men det är ändå till största delen pinsamt och knappast möjligt att ta på något som helst allvar. Särskilt inte när sångaren ser ut som en finsk Eddie Meduza.
”Vox Populi” – Mikael Gabriel & Nublu. Ganska mycket samma stil som föregående låt, mycket snabbt och dansvänligt, fast nu har det blivit rymdtema istället. (Varje låt och video i årets UMK har verkligen ett Mycket Tydligt Visuellt Tema!) Språket är dessutom finska i det här fallet, och även estniska tydligen fast det urskiljer inte jag. Vad sedan den latinska titeln har med det hela att göra framgår inte riktigt … jag blev lurad först och trodde att det skulle vara någon läcker new age-munksång à la Enigma eller så. Istället är det alltså ytterligare ett stycke skämtdisco.
”Paskana” – Sara Siipola. Jag sparar det bästa till sist! För jämfört med mycket av det andra tramset är detta riktigt njutbart – äntligen kommer det in lite smak. Och detta trots att titeln egentligen är ett rätt saftigt kraftuttryck (”mä oon paskana” betyder så vitt jag förstår ungefär ”jag mår skit”). En duktig sångerska som sjunger en vacker och känslosam syntspäckad midtempoballad, fullständigt modern och samtidigt på finska – det är den kombination som ofta har lyfts fram i UMK på senare år men som detta år bara förekommer i det här bidraget. Jag gillar refrängmelodin och det vemodiga, desperata uttrycket i Saras röst och stil, och som sagt, finskan gör låten mer speciell (hade den hamnat i Melodifestivalen så hade den sjungits mycket mer opersonligt på engelska av Hanna Ferm eller någon dylik). Sedan är det ju naturligtvis fullt möjligt att jag uppfattar detta som bättre än det är, bara för att det höjer sig så mycket över resten, men ändå. Det här är det bästa UMK kan erbjuda i år.

Det var alla bidragen, och då kan man för det första fråga sig om Finland har någon chans att vinna hela Eurovision med något av dem och få den seger man borde fått i fjol?
Nej, det tror jag inte – sorry Finland, samtliga sju bidrag är något för bleka för att göra det riktigt stora avtrycket. Faktum är att de flesta av dem skulle få en osäker tillvaro redan i semifinalen; de kan nog alla klara av den, men de kan alla misslyckas också. Förutom Sara Siipola och ”Paskana”. Hon skulle nog kunna känna sig rätt säker på en finalbiljett tror jag.
I mina ögon och öron framstår det över huvud taget som att Sara Siipola är det smartaste valet för Finland i år. Som jag var inne på tidigare så är det sällan en bra idé att upprepa sig från ett år till ett annat, utan Finland borde detta år gå på ett annat spår än att vara plojig som med ”Cha Cha Cha”. Då kan det funka bra att istället komma med en vacker uppvisning som ”Paskana” och visa att finska språket passar även för en sådan låt. Möjligen att Jesse Markin med ”Glow” skulle fungera också – även den känns som en seriös låt och inte bara ett iögonfallande nummer. Men Sara skulle kännas intressantare.

Nu medger jag ju att Sara är min egen överlägsna favorit av dem som finns att tillgå, och då borde jag kanske försöka tänka mer objektivt istället, men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte tycka annat än att hon borde vinna och att det är henne som Finland har den bästa chansen med. Jag är för den delen inte ensam om den uppfattningen; att döma av de kommentarer jag sett så verkar det vara många ute i Europa som är på samma linje och håller henne högt.
När det väl är dags för Finlands TV-tittare och UMK:s internationella jury att säga sitt så tror jag också att det slutar med seger för Sara Siipola. Det har mycket med startfältet som helhet att göra – hon sticker ut så pass mycket ur det (och de andra bidragen tar ut varandra i så pass stor omfattning) att hon verkligen gör intryck och får såväl tittare som jury att rösta på henne.
Väl på plats i Malmö tror jag alltså inte att hon vinner, men en topp 10-placering kan det kanske bli som bäst. Och då har Finland åtminstone fortsatt den positiva trend man haft i Eurovision de senaste åren, och kan behålla motivationen och komma igen 2025 med något ännu mer klockrent.
Bara man nu ser till att rensa bort alla dessa skämtpopförsök som är ämnade att gå i Käärijäs fotspår men som mest bara framstår som pinsamma.

söndag 14 maj 2023

Dagen efter ESC-finalen 2023 – min stora slutanalys

Så gick det till slut som de flesta trodde – inklusive jag själv. Sverige vann. Loreen blev Eurovision-historisk genom att bli den första kvinnan och den andra artisten över huvud taget att vinna tävlingen två gånger. Och Sveriges vinst var vår sjunde, vilket betyder att vi nu är uppe på lika många segrar som Irland. Det finns fog för att säga att Sverige är hela Eurovisions mästare och härskare.
(Dessutom stämmer statistiken. Det är fortfarande så att Sverige inte kan vinna Eurovision under en borgerlig regering … såvida vi inte skickar Loreen! 😊)

Åter till det normala
Ovanstående saker är på sitt sätt glädjande, särskilt det där med den dubbla kvinnliga vinsten, och jag säger naturligtvis grattis till Loreen och Sverige. Jag kan inte dölja att även jag tycker att ”Tattoo” är en väldigt bra låt, och att Loreen med sitt framträdande gjorde den ännu bättre. Kvällens näst bästa (i den mån man nu kan rangordna bidragen, det är faktiskt inte särskilt lätt att göra det när de är så olika och så många faktorer påverkar ens åsikt). Någon oförtjänt seger var det inte alls.
Likväl reagerade jag igår med att det kändes surt i munnen. Jag trodde att jag trots mina reservationer ändå skulle kunna jubla när Sverige vann, därför att Sverige ändå är mitt land och familjen jublade runt omkring, men det visade sig att det kunde jag faktiskt inte. Istället satt jag och grämde mig över att Finland var så nära men ändå inte nådde ända fram, till stor del på grund av de där mossiga jurygrupperna, och därmed gick miste om en segerchans som kanske inte kommer igen på många år. Den känslan har jag i viss mån kvar även idag, även om jag har sansat mig en aning efter några timmars sömn.
Det känns som att det nu överlag blev lite av en ”återgång till det normala”, och då menar jag inte bara att mitt eget midjemått (efter alla snacks jag åt igår kväll) återställdes till tråkiga 88 efter att ha varit nere på 86 för bara några dagar sedan. 😊 Det blev en återgång till det normala även genom att Sverige vann på nytt efter att ha fått vänta några år (så att svenskarna blir fortsatt stöddiga), att länder som Storbritannien på nytt hamnade nästan allra längst ner i resultatlistan efter sitt rejäla uppsving förra året, och att de svenska låtskrivarna fick en ny boost.

Moralisk vinnare och motreaktion
Apropå det sista så skrev jag ju i min inför-analys igår att jag hyste vissa farhågor för att en svensk seger skulle motverka utvecklingen att länderna i Eurovision vågar gå sina egna ”inhemska vägar”, och istället göra att de anlitar svenska låtskrivare i högre grad igen och blir mer mainstream. De farhågorna kvarstår från min sida. Nu är det ju visserligen så att om något land ska vinna med låtar från den svenska hitfabriken så är det ju att föredra att det landet är Sverige självt 😊, men man bekymrar sig ändå lite för vilka signaler detta skickar. För även Sveriges egen uttagning Melodifestivalen skulle onekligen må bra av att bli mindre dominerad av G:son & co, och det lär väl inte bli fallet i det närmaste nu då, utan den där låtskrivarmaffian kommer att fortsätta ”beskydda” Eurovision-kretsen i Sverige och i värsta fall hela Europa.
Emellertid vet man aldrig riktigt vad som händer … det kan också bli så att följden av detta blir en ännu kraftigare motreaktion mot svenska fasoner. Vi fick ju väldigt klart för oss igår att även om Sverige vann ESC 2023 rent formellt, så är det Finland som är tävlingens moraliska vinnare. Finland fick ett skyhögt stöd från tittarna, och det märktes i sändningen att de också hade större delen av publiken i Liverpool på sin sida – folkmassan skanderade ju ”cha cha cha” under omröstningen så att programledarna generat fick tysta dem. Jag har också uppfattat att det genast blivit en hel del protester mot resultatet bland fans och andra på sociala medier, och även på mer officiellt håll från delegationerna (t.ex. har Norge redan kommit med kritik och föreslagit att juryerna i högre grad borde bestå av fans). Juryerna och deras oproportionerligt stora makt ifrågasätts, arrangörerna beskylls för favorisering och orättvisa, och förändringar efterfrågas högljutt. Det ska bli intressant att se vad det leder till. Själv gör jag ju ingen hemlighet av att jag önskar avskaffa juryn inte bara i Eurovisions semifinaler utan även i finalen, och kanske blir det så det slutar också? I så fall kan man kanske unna oss i Sverige en seger till och ett svenskt ESC-arrangemang till på vägen, innan maktförhållandena svänger. Jag hoppas i alla fall under alla omständigheter att Europas länder fortsätter skicka bidrag med karaktär till Eurovision, även om de efter igår kanske inte tycker att det verkar lönt.
Apropå detta så var trenden med eget språk något mindre tydlig nu i finalen, då topp 10 bara innehöll två länder utöver Finland som sjöng på annat språk än engelska (Italien och Tjeckien). Å andra sidan var andelen större om man bara ser till tittarrösterna: där var det fem sådana länder i topp 10 (Finland, Italien, Kroatien, Moldavien, Albanien). Och Finlands stora popularitet sade ganska mycket om hur vinden blåser. Jag tycker att den icke-anglosaxiska tendensen sammantaget fanns även i år, och årets humörtrend var åtminstone bland folket att få sig något energiskt och uppeggande i krigets och inflationens dysterhet.

Mer om finalresultatet
Nu ska jag kika lite närmare på resultatlistorna och hur det gick för diverse länder igår och under veckan.
Vill man se positivt på resultatet så kan man, som sagt, hävda att Finland var den riktiga vinnaren igår och att deras andraplats visar på en rolig utveckling. Och en stor framgång blev det ju för Finland, även om de missade segern. Käärijäs andraplats är som bekant landets näst bästa placering genom tiderna, och att de klarade av detta med en finskspråkig låt känns både fantastiskt, uppmuntrande, spännande, kul och fräscht. Att ett antal jurygrupper var på gement humör mot dem ska inte få solka den känslan (trots allt var det inte så oväntat, då Finland sällan lyckats charma Eurovision-juryer utan är ett sådant land som i huvudsak får sina poäng från tittarna).
Två andra länder som resultatmässigt ska känna sig nöjda med gårdagskvällen är Israel och Italien. De visade sig bli de som kom närmast efter Loreen i jurydelen av omröstningen, och det var jag inte helt beredd på – jag hade snarare väntat mig att det skulle bli Frankrike som stack upp där. Men de två I-länderna plockade hem rejält mycket poäng och fick sedan en hyfsad utdelning från tittarna också, så att de blev trea och fyra sammantaget.
I övrigt utgjordes topp 10 av Norge, Ukraina, Belgien, Estland, Australien och Tjeckien, som samtliga borde känna sig uppmuntrade. Att Belgien återfinns här förvånar kanske en och annan, men inte mig – kom ihåg att jag faktiskt varnade för dem igår i mitt tips. Låtar med gospelinslag (som Belgien hade) brukar ju ofta få mycket jurypoäng, och så gick det nu också. Estland var ett mer överraskande land av juryn att lyfta högt upp, och det visar på hur oförutsägbara jurygrupper ofta kan vara. Norge fick för sin del oväntat lite från juryn men roffade åt sig massor av tittarna – så pass mycket att tittarnas topp 3 faktiskt blev en helt nordisk historia, och tillsammans med Ukraina kan nog Norge sägas ha en del av skulden för att Finland inte fick ännu mer tittarpoäng än de faktiskt fick och gick om Sverige.
Förutom dessa tror jag att Kroatien är relativt nöjda med sin trettondeplats. Galningarna i gruppen Let 3 fick visserligen inte många poäng av juryn, men desto mer från tittarna, och efter några dåliga år kanske kroaterna nu har blivit övertygade om att det ibland kan gå bättre också.
Däremot tror jag det är surare miner i de flesta andra länder, och det är ju inte så konstigt heller, för med den poängfördelning det blev igår med väldigt höga tittarpoäng till några få bidrag så blev det ju inte så mycket kvar för de andra att dela på. Klart det känns snopet när det blir väldigt låga siffror som ropas upp. Österrike t.ex. kan knappast ha känt sig alltför glada över slutresultatet när de på förhand var så omtalade med sin Edgar Allan Poe-låt. Slovenien fick inte heller den framskjutna placering många trodde på, och Serbien verkade glömmas bort totalt av alla. Vi kan också konstatera att samtliga Big 5-länder förutom Italien fick kraftiga magplask, ganska oväntat i Frankrikes fall, mindre i Storbritanniens och helt väntat för Tyskland som kom sist igen (genast började det skämtas om att deras grupp Lord of the Lost borde byta namn till Lord of the Last, och det var faktiskt inte oförtjänt, med den jolmiga rock de kom med). Att Spanien hamnade så dåligt som de gjorde förvånade mig, jag tyckte att insatsen från dem var riktigt stark och Spanien tog plats som min tredje bästa låt för kvällen, men den var onekligen väldigt svår och att den inte lockade tittarna var kanske inte så konstigt ändå.

Resten av världen
En faktor som var ny för i år var telefonröstningsgruppen ”Rest of the World”, vilket man ju som tittare inte tänkte så mycket på, men den fanns där som ett eget land i tittarröstningen och det kan vara intressant att notera hur den röstade. ”Resten av världen” gav sin tolva i finalen inte till Finland och inte till Sverige, utan till Israel, och dessutom fick Armenien åtta poäng. Jag tänker omedelbart att det måste vara den stora judiska och armeniska diasporabefolkning som finns runtom i världen som har passat på att rösta på sina modernationer … men jag kan ju övertolka givetvis. Vi får se om det ser ut på ett liknande sätt nästa år. En så heterogen grupp som ”resten av världen” måste vara oerhört svår att analysera och se vad den består av och vad den påverkas av, så här kan man inte dra några säkra slutsatser än.

Tittare, jury och variationer
I mina efterhandsanalyser brukar jag ju ofta ta en titt på semifinalerna och jämföra tittar- och jurypoäng där. Det kan jag nu inte i år, eftersom det bara var tittarröstning i dem den här gången. Men det finns ändå en hel del intressant att konstatera. Semifinal 1 vanns som väntat av Finland ganska överlägset före Sverige och Israel, och vi kan se att det var Serbien som tog den sista finalplatsen i den semin och inte var många poäng från att tappa den till Lettland. Efter Lettland däremot var de fyra sista icke-kvalificerade alldeles hopplöst avsågade och fick inte många poäng alls: Malta kom sist i semin med bara tre poäng.
De slapp dock nesan att få en nolla, vilket i semifinal 2 drabbade inte bara San Marino utan även Rumänien (inte så oväntat i någondera fallet, skulle jag påstå). Där användes nu den där lustiga tiebreak-regeln att om poängen inte alls kan avgöra mellan två likaplacerade länder så gör startnumret det, med följden att Rumänien med sitt tidigare startnummer kom näst sist och San Marino sist. Även i denna semi hade de sex som hamnade utanför finalen markant mycket färre poäng än de som klarade det – det var skillnad mellan toppen och botten. Semin vanns av Australien med Österrike som tvåa och Polen som trea.
Ja, Österrike var alltså tvåa i den tittarstyrda semifinal 2, och om man är statistiskt lagd så reagerar man på det. I finalen fick ju Österrike en pinsamt låg siffra från tittarna. Hur kunde det bli så stor skillnad i tittarstöd för Österrike från torsdagen till lördagen?
Faktum är att det är ganska stora skillnader i hur samma tittare röstade i semifinalerna och i finalen. Inte bara Österrike utan även Australien, Polen och i viss mån Tjeckien fick gott om poäng i semin för att sedan ratas av publiken på lördagen. Andra länder tog en motsatt riktning och fick en förhållandevis blygsam utdelning i semin, för att sedan kamma hem rejäla tittarpoäng i finalen: det gäller framför allt Norge, men även Kroatien. Vad som orsakar dessa märkliga avvikelser kan man fundera på – i Australiens, Österrikes och Polens fall är det förstås möjligt att de tittare de lockade vid det första tillfället gick över till Norge och Kroatien istället, men framför allt till Finland och Sverige, när dessa kom in i bilden. Även startnumret kan ha spelat in: Österrike fick ju startnummer ett i finalen, och då kändes det genast kört för dem kan man nog säga. (Men att Österrike fick gå ut först har jag sett kommenteras på ett intressant sätt av någon som såg en tydlig partiskhet från arrangörerna när en semifinaltvåa sattes på den positionen samtidigt som den andra semifinaltvåan Sverige minsann fick ett betydligt bättre startnummer.)
När vi nu pratar om skillnader så var det tydliga sådana även mellan jury- och tittarpoäng i finalen. Gapet brukar vara stort där, liksom spretigheten i juryns siffror, och det var det i högsta grad i år också. Vilket jag ärligt talat inte tycker är kul, när det blir så konstiga kontraster som bara visar att juryn tycks tänka på ett eget, tämligen verklighetsfrämmande sätt: det blir galet när enstaka personer med eget godtycke får så pass mycket makt. Det enda mönster som egentligen var uppenbart var att samtliga jurygrupper gav poäng till Sverige, vilket också var det som gjorde att vi vann.
Och här får jag ju också lov att påpeka att det var just vad jag trodde, att jurytilldelningen till Sverige skulle bli så stor att det blev omöjligt för Finland eller något annat land att hämta in det.

Framtiden i osäkra tider
Vad man än tycker om det så är det nu alltså ett faktum att Eurovision Song Contest 2024 kommer att gå av stapeln i Sverige. Jag tar för givet att det blir i Stockholm nu också – vi har inte ishockey-VM nästa år, vilket betyder att Globen så vitt jag vet inte är upptagen, och då är det nog inget snack om saken. Göteborg hade förstås varit roligast ur mitt västkustperspektiv, men med tanke på att Scandinavium står i begrepp att rivas och ersättas med en ny arena så är det knappast lämpligt att börja planera för något Eurovision där. Och i övriga städer vill inte SVT ha det, så är det bara.
Sedan får vi se vilka länder som har lust att komma till Globen. En mycket positiv nyhet som knappast har undgått någon är ju att Luxemburg ska göra comeback, vilket gläder mig lika mycket som någon annan. Tyvärr tror jag inte att andra länder blir särskilt mycket mer uppmuntrade av Luxemburgs anmälan. Det kan hända att flera tappar sugen, antingen på grund av dåliga resultat nu i år eller (ännu troligare) av ekonomiska skäl i dessa kristider, eller båda. Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien hoppade ju av nu detta år, och fler kan tänkas följa. Man får vara tacksam så länge deltagarna räcker till två semifinaler – är det under 15 bidrag per semi är det meningslöst att ha två, utan då får man banta ner det till en, vilket skulle kännas som ett misslyckande. Där får nog EBU tänka efter lite tror jag, och lägga manken till för att locka länderna att vara med och ha en plan för att hålla allt vid liv. Här ingår även att förlänga Australiens medverkan. De blev ju lovade att få vara med t.o.m. 2023, så deras tid är egentligen ute nu, och även om jag inte ser Australien som en självklar deltagare så tycker jag allt att de kan få några år till, inte minst med tanke på hur bra de var nu i år och att de nådde topp 10.
Om EBU gör som jag vill (och som många andra nu tydligen också vill) så tar de också och ser över det där med juryn i finalen och kollar noga på hur väl det egentligen fungerar. Vi har nu sett att det behövs, och om det kan få fler länder att stanna i eller återkomma till tävlingen så är det värt att fundera på. Konsekvensen av att återgå till enbart tittarröstning är förstås att det skulle innebära en vanlig rak poängräkning igen, utan en andra del med utdelning av stora klumpsummor – och det gör att det inte blir någon dramatik de år någon vinner med stor marginal. (Igår var det ju spännande in i det sista trots Loreens stora poängskörd.) Men själv tycker jag att det är värt det. Jag har ju ändå aldrig varit någon vän av den där varianten med ”Germany, you have got from the televoting – zero points”.
Och om någon på detta förslag om 100 % tittarröster vill invända att ”då blir det ju bara grannröster hela tiden” så svarar jag att ja, det kan det nog bli i något högre grad, men det kommer inte att avgöra resultaten – titta bara på hur många helt olika länder som blivit tittaretta genom alla år. Plus att vi nu i år hade följande exempel på helt oförutsägbara tolvor till icke-grannar: Finland fick tolvor från t.ex. Israel, San Marino, Serbien och Spanien, Israel från Azerbajdzjan, Armenien från Frankrike, Albanien från Schweiz. Jag litar fullt på folkets omdöme (till skillnad från juryns). Så ge det en chans med enbart telefonröstning igen.
Andra reformer jag önskar mig är kortare omröstningstid/mellanakt, återgång till lottad startordning (åtminstone kan man lotta startnummer 1, 2, det sista och några till), färre antal bidrag i final, avskaffad Big 5-regel samt regel om obligatorisk nationell anknytning. Men allt det där har jag pratat om tidigare.

Slutord
Nu grattar vi Sverige till en sjunde Eurovision-seger och hoppas på att vi inte drabbas av samma öde som Irland, det vill säga att efter den sjunde segern hamna i en jättesvacka som fortfarande dryga 25 år senare inte verkar gå att ta sig ur.
Eller också är det just det ödet Sverige behöver, så att ESC kan utvecklas på ett mer gynnsamt sätt utan att beskyddas av vår låtskrivarmaffia …
Tja, tills vidare så siktar vi in oss på Stockholm 2024. Grattis Loreen, vi ses nästa år!

lördag 13 maj 2023

Inför Eurovision-finalen 2023 – en tvekamp i fler än ett avseende

Experterna är eniga. Lördagens Eurovision-final blir sist och slutligen en kamp mellan endast två motståndare: en storfavorit och en farlig utmanare. Det är tillika en kamp mellan två grannländer, som i vanliga fall brukar vara rivaler främst när det handlar om ishockey, men nu är det Eurovision-trofén de slåss om.
Ja, det handlar om Sverige mot Finland, och om Loreen mot Käärijä.
Sedan anser jag att det ligger mer i kampen än bara en grannfajt – men att det är just dessa båda som utmanar varandra om segern, det är tydligt och klart. Jag håller med tyckarna på den punkten. För närvarande har jag ytterligt svårt att se hur något annat land ska kunna sticka upp tillräckligt långt; de andra länderna är intressanta på grund av sin potential att sno åt sig en del av Sveriges och Finlands poängutdelning, men de kommer inte själva att kunna utmana dem båda på allvar. Det tror jag faktiskt inte. Sverige och Finland har redan en alltför uppenbar stor poängskörd att räkna med jämfört med alla andra, och spänningen ligger bara i hur de poängen fördelas mellan de två favoriterna.

Vad menar jag då står på spel förutom själva priset, äran och triumfen?
Jo, själv ser jag det också som en kamp mellan två olika riktningar, två utvecklingar som Eurovision Song Contest som tävling kan tänkas ta. En av dessa två riktningar är tävlingen redan inne på som det är nu, och om det ena landet vinner kommer den riktningen sannolikt att fortsätta. Om däremot det andra landet vinner kan konsekvensen bli att den riktning som det landet står för tar över på nytt.
Av den anledningen är jag kluven inför lördagskvällen. Jag är ju svensk och har trots allt en viss nationell stolthet i mig och kommer naturligtvis inte att kunna låta bli att jubla om Loreen vinner och blir den andra artisten (och den första kvinnan) att vinna två gånger … men samtidigt önskar jag att hon inte ska göra det, för om Käärijä vinner för Finland tror jag att det skulle bli mycket, mycket bättre för Eurovision. (Dessutom har jag rent smakmässigt tjusats mer av ”Cha Cha Cha” än av ”Tattoo”, men det är just nu mindre viktigt.)
Hur tänker jag här? Hur kan jag som svensk gå och hoppas (åtminstone stundtals) att rivalen Finland ska vinna, och detta till på köpet med ett tramsigt skämtbidrag framfört av en snubbe som inte ser riktigt klok ut i illgrön bolero?

Ja, nu är ju för det första inte Finlands bidrag ett skämtbidrag. Låten och showen har förvisso humor i sig, men det är framför allt något coolt över det, det bygger på spontanitet och energi och att släppa loss, och den finska texten är inte så ytlig som man kan tro. Så jag tycker vi släpper den stämpeln.
Det jag sedan menar med att en del av mig skulle skruva olustigt på sig om Sverige vann, det är att det skulle ge signalen till alla de andra länderna att det alltjämt är det svenska konceptet som funkar bäst. Alltså vår svenska hitfabrik där våra allom bekanta låtskrivare samlas på sina läger och sprutar ur sig låtar som deras produktionsbolag sedan skickar ut lite överallt. Nu är ”Tattoo” förvisso en mycket smakfull produkt från den där hitfabriken – jag påstår inte att allt som kommer ut därifrån nödvändigtvis är dålig eller oäkta musik, verkligen inte, och Loreen har minsann gjort sitt bästa för att göra minnesvärd konst av sin låt – men jag vänder mig ändå emot arbetssättet, i synnerhet det där att låtarna måste prackas på andra länder som då placerar sina egna resurser och sitt eget musikliv i skymundan. Om Sverige vinner årets Eurovision finns det en stor risk att den vågen tar fart på nytt, och att många av de andra länderna vänder sig till våra svenska låtskrivarteam för att få till bidrag, eftersom det är det som tycks fungera.
De senaste två-tre åren har det funnits en mot-tendens mot det här, med fler icke-svenskbidrag som placerat sig bra, och icke-engelskspråkiga låtar som har vunnit både 2021 och 2022. Det har fortsatt nu i år genom att nästan samtliga låtar på ”de egna språken” gått vidare från semifinalerna. Om Finland vinner, med en inhemskt producerad låt på finska, så blir det ytterligare ett steg i den riktningen. Och det tror jag skulle vara mycket bättre för ESC, som därigenom blir intressantare och får större mångfald och variationsrikedom. Självklart är jag inte ute efter att de andra länderna som kontrast till Sveriges ”plastmusik” ska visa sin ”nationella särart” genom att skicka folkdanslag i knäbyxor som ylar till säckpipa och panflöjt, 😊 men poängen är att varje land har ett eget blomstrande musikliv i en massa olika former och det är det som är positivt att visa upp i Eurovision, och årets bidrag från Finland är ett väldigt bra exempel på det.
På så vis handlar kampen mellan Sverige och Finland om mycket mer än pris och prestige. Sedan kan det ju förstås hända att ”den inhemska trenden” går vidare trots en svensk vinst (och vice versa lär nog G:son, Jansson, Thörnfeldt, Deb m.fl. fortsätta skapa ett överflöd av låtar även efter en finsk vinst!), men risken/chansen blir onekligen större med tydligare signaler, så att säga.

Nog om detta – jag kanske istället för att begrunda Sveriges menliga inverkan på Eurovision ska säga något om hur det faktiskt går. Blir det Sverige eller Finland som vinner? Vad är troligast?
Ja, även när man ska försöka förutsäga röstningsutgången så råder just nu en viss grundläggande konsensus bland förståsigpåarna. Nämligen att juryn, som ju nu kommer att finnas med i finalen till skillnad från i semifinalerna, kommer att ge mest poäng till Sverige – medan det är mer sannolikt att tittarnas favorit är Finland. Frågan är då bara hur stor marginal det blir mellan länderna i jury- respektive tittardelen.
Här är det synnerligen vanskligt att spekulera. Sverige har nu mycket länge varit överlägsen favorit i oddsen, och kommer helt klart att ta hem väldigt mycket jurypoäng – säkert en hel del tittarpoäng också, såvida det inte fortfarande finns en viss ”trötthet på Sverige” kvar bland publiken. (Hur omfattande och utslagsgivande är den i så fall …?) Samtidigt skulle Finland faktiskt kunna få mer än förväntat av juryn. Juryer snöar inte alltid in sig på snygga och långsamma bidrag, utan ibland kan de ösa poäng även över simpla (t.ex. Moldavien 2017) och rockiga (t.ex. Italien 2021) låtar. Det är inte omöjligt att den ovanliga låtstrukturen i ”Cha Cha Cha” med de två halvorna väcker jurymänniskornas intresse. Plus att det finns en annan och mindre trevlig faktor: jurymedlemmar är ofta småkorrumperade och kan tänkas hålla ner poängen med flit för bidrag som är kraftigt favorittippade (det gjorde de t.ex. för Italien 2017), något som kan drabba Sverige.

Det skulle naturligtvis vara lättare att tippa om man kunde ana sig till på något sätt hur det gick i semifinalen i tisdags, men det går helt enkelt inte. Fortfarande är det troligt att Finland vann den, men med hur mycket? De har i alla fall nu fått startnummer 13 i finalen, så sent som man kan komma när man blivit lottad på den första halvan, och det ger en vink om att de räknas som storfavorit och detta för att de vann ganska säkert.
Apropå startordningen, kan den påverka kampen på något sätt? Ja, det är nog en aning mer till Finlands fördel i så fall. Finland får gå ut efter två mer stillsamma låtar, först Italien och sedan Estland, och det kommer att ge en markant effekt. Sverige å sin sida kommer även nu efter en reklampaus (allt annat är tydligen omöjligt, då Loreens nummer tar tid att rigga upp) men landet närmast före är Spanien, som ju också har ett tämligen raffinerat nummer – och efter Sverige följer Albanien med sin familjefolklore. Där blir det ingen kontrast på samma sätt. Men hur stor roll spelar det å andra sidan …?
Ni märker själva, det är inte lätt att göra någon prognos här. Nu har jag i alla fall försökt resonera lite grann.

Alla de andra 24 länderna då? Hur ser deras chanser ut? Och kan de ta poäng från Loreen eller Käärijä på ett sätt som påverkar resultatet?
Ja, som jag sade så finns det vissa länder som är intressanta just för att de kan tänkas plocka en del poäng från Sverige och Finland, antingen på jury- eller tittarfronten eller båda. För Finlands del tänker jag mest på Österrike och Ukraina: Österrike har egentligen ett bidrag i samma fack som Finland, nämligen ”halvt skämtbidrag” med seriösa undertoner bakom memekvalitéerna, och om det europeiska folkets stora sympati med Ukraina hänger kvar sedan förra året så kan det innebära en hel del poängtapp för Finland. Däremot tror jag alltså inte att vare sig Österrike eller Ukraina kan vinna själva. Österrike får dessutom extra svårt att göra det i och med att de får starta först av alla. (Varför i hela världen får de det? Gick det inte så bra för dem i semi 2 när allt kom omkring?)
När det gäller Sverige så är det framför allt i jurydelen som vi får spana efter rivaler om poängen, och här tror jag framför allt Frankrike kan plocka en del från oss, kanske Spanien också. Frågan är om de kan ta så mycket att det blir utrymme för Finland att rusa förbi Sverige när tittarpoängen sedan kommer in. Ja, den som lever får se …
Några länder som kan tänkas kamma hem en del poäng från både tittare och jury (och alltså nagga både Sverige och Finland i kanten) är Norge, Tjeckien och Serbien. I synnerhet Tjeckien tror jag kan bli ganska farliga: de har både en catchig melodi och en stil och genre som både tittare och jury gillar i både väst och öst, tjejerna gör en förvånansvärt bra show, de har gjort ett språkval som följer den hemvävda trenden, och så har de ett kombinerat feminist- och antikrigstema som jag redan tidigare har konstaterat verkar vara taktiskt rätt i dessa krigstider och inte utslitet ännu. Om inte Sverige och Finland varit så tydligt utkristalliserade favoriter hade jag varnat kraftigt för Tjeckien (och med dem med i bilden skulle intrycket av hockeydrabbning bli ännu tydligare! 😊). Men nu tror jag alltså inte att det blir någon ”oväntad uppstickare” som kommer fram och tar segern framför näsan på Sverige och Finland, även om det naturligtvis hade varit skoj om så blev fallet. Överraskningar i ESC är något av det bästa som finns!

Nåja. Det blir nog ingen sådan överraskning i år, och mitt tips efter hela det här långa resonemanget får bli att Sverige planenligt vinner till slut. Jag tror att Loreens poängskörd från juryn blir så stor, och att hon dessutom får så pass mycket från tittarna, att Finland inte klarar att gå om.
Men hur det än går är det otroligt kul att Finland är så pass stora favoriter (med en låt på finska, en låt på finska, en låt på finska …) och föremål för stora kampanjer på Tiktok och allt möjligt. Det är man verkligen inte bortskämd med, och det unnar jag dem så otroligt mycket.

Som helhet tycker jag också att det är ett bra startfält i årets Eurovision-final. Förutom Sverige och Finland finns det även många andra bra länder att avnjuta: dem jag själv har som favoriter är som bekant Serbien, Moldavien, Australien, Tjeckien och Spanien. Kvällens bästa passage ser onekligen ut att bli när Finland, Tjeckien och Australien kommer direkt efter varandra!
Jag uppskattar även Österrikes ”poe-poe-poe”-påfund mer och mer, och det är också flera andra låtar som börjat växa genom sina liveframträdanden (t.ex. Albanien och Israel). Och så har vi Kroatiens övertydliga galenskaper och Sloveniens indieband som är en dark horse (det är ett bra år för f.d. Jugoslavien, då alla de tre deltagande länderna därifrån gick vidare). Även Belgien vill jag nämna – deras 90-talsdiscobidrag har varit lite i skymundan, men insatsen är stabil och de kom faktiskt trea i publikundersökningen under fredagens genrep, så här kan finnas utrymme för en liten skräll.
Möjligen att jag väljer att ta toapaus under Schweiz, Cypern eller Polen, men för det mesta kommer jag nog ändå att sitta stadigt vid TV:n. Sedan får man väl bara hoppas, även i år, att det inte blir sceninvasion eller terrorattentat … och att Loreens stora fyrkantiga block inte rasar ner (den tvångstanken hade jag under semifinalen i tisdags). Jag tycker också för min personliga del att det är rimligt att Ukrainas president Zelenskyj nu inte kommer att tala i programmet. Visst att hela Europa gillar honom och att han står för Eurovision-värderingar, men det skulle ändå kännas alltför politiskt i en formellt opolitisk tävling om han dök upp.

Väl mött vid TV:n! Så får vi se vilken av hockeynationerna som till slut tar hem det hela. Inga förutsägelser är egentligen något värda förrän poängen har börjat räknas upp.
(P.S. Vill ni på nytt läsa mina omdömen om de enskilda låtarna så hänvisar jag till mina inlägg om bidragen i semifinal 1, semifinal 2 samt Big 5 + Ukraina. Förhoppningsvis hittar ni rätt där.)

fredag 12 maj 2023

Efter ESC-semifinal 2 2023

Andra semifinalen är över, och jag måste ju medge att även om genomsnittsnivån på låtarna var lägre den här gången än i tisdags, så lyfte naturligtvis många av numren i direktsändning och det blev utmärkt underhållning och musiklyssning/tittning nu också.
Detta fick dock även konsekvensen att jag blev mer förvirrad med mitt tips den här gången och blev tvungen att justera det en del under sändningens gång. Det blir väl lätt så när man inte kunnat bilda sig något riktigt intryck av de skenbart mer slätstrukna låtarna, men sedan plötsligt ser dem i ett annat sammanhang. I det här fallet bytte jag ut mina tippade finalister Danmark, Estland och Grekland mot Armenien, Cypern och Albanien – tre länder som jag tyckte övertygade särskilt mycket på scen – och där var jag ju inte fel ute, även om Estland sedan visade sig gå till final i alla fall. Mitt tipsresultat blev därför till slut 9 av 10, precis som i tisdags, fast om man ser till mitt första tips här på bloggen var det naturligtvis sämre: där blev det bara 7.

Med facit i hand tycker jag också att resultatet var till största delen rättvist och väntat med tanke på hur framträdandena var. Länderna fick så att säga vad de förtjänade, i synnerhet de som åkte ut. Danske/färöiske Reiley visade upp en ganska osäker och tystlåten sånginsats; den grekiske unge killens brist på rutin lyste tydligt igenom; Rumäniens artist hade i och för sig skippat sin sexistiska scenshow men framstod ändå mest bara som något slags smörprins; Island led kraftigt av anonymitet; och San Marino bekräftade sin stämpel av amatörrock.
Det enda land som verkligen inte på något sätt förtjänade att åka ut, och som jag också blev riktigt förvånad över att de gjorde det, var Georgien. Där fattar jag inte vad de gjorde för fel. Den georgiska låten är förhållandevis intressant och spännande och den framfördes på ett dramatiskt sätt med stark sång … vad hade Europas tittare emot det? Var det för svårt för dem? Men Armeniens bidrag var ju också rätt sofistikerat (och Serbiens i tisdags). Nej, det här kräver en rejäl orsaksanalys. Jag tycker riktigt synd om Georgien, som har fått kämpa länge i semifinalträsket och nu gjorde en kraftansträngning för att ta sig upp – till ingen nytta.

Som tur är så finns det även saker att glädja sig åt med resultatet. Personligen drog jag en suck av lättnad åt att Australiens snitsiga rocknummer tog sig igenom; det var kvällens överlägset bästa låt och jag hade inte stått ut med att vara utan den i finalen på lördag. Österrike är också en frisk fläkt, fast där hyste jag inte den minsta lilla tvekan om att de skulle ta sin finalbiljett. Det är även uppmuntrande att flera av de stillsammare och långsammare låtarna lyckades slinka med (t.ex. Armenien, Estland, Litauen); åter igen får vi bevis på att TV-tittarna minsann kan rösta på sådant också. Stilvariationen bland de tio som gick vidare är det inget fel på.

Men det som är allra mest glädjande är det här med språket och den mer inhemska profilen. För här kommer intressant statistik: tittar vi på dem som nu tagit sig till final från de två semifinalerna, så ser vi att nästan alla de bidrag som framfördes helt eller delvis på ett annat språk än engelska klarade sig, både i tisdags och nu i kväll! Det enda land som inte gjorde det var Rumänien (och där får man nog säga att det helt enkelt berodde på en tämligen kass låt), men Albanien övertygade nu desto mer med sin ”Balkan-familje-uppvisning”, liksom Slovenien med munter inhemsk indierock: i båda fallen kände jag en aura av äkthet på något sätt som gick genom rutan.
Detta betyder att det fortfarande är ljusa tider för den som vill sjunga på det egna språket. Kanske är det rentav så att Europa längtar efter mer sådant: mer särart, mer originalitet, mer variation. Något för Georgien att fundera på till nästa gång, månne? Och framför allt ska det bli intressant att se om den där trenden också kan få betydelse för resultatet i finalen (tänk Käärijä kontra Loreen). Jag får helt klart ta upp detta i min inför-analys som jag ska försöka få klar till lördag förmiddag.
Sedan finns det förstås också undantag från trenden. Cypern gick också till final med sin typiska ”mello-reject” (låt vara att de hade en artist som lyfte den något), och även Polen får väl anses vara en finalist av det mer urvattnade slaget. Att dessa båda hitfabriksprodukter nu tagit plats i finalen var verkligen inte vad jag själv mest hade önskat, och det är inget jag tror gynnar tävlingen, men man kan kanske inte förvänta sig ett finalstartfält med 26 klanderfria bidrag utan jag får vara nöjd med andra saker.

I övrigt om kvällen kan jag väl mest bara säga att det brittisk-ukrainska arrangemanget var fortsatt tilltalande. Naturligtvis kan man inte prata för mycket om politik och krig i sändning, men små anmärkningar och kommentarer i förbigående så att alla ska vara med på noterna räcker mer än väl – och inte minst subtila detaljer som att två av programledarna bildade Ukrainas flagga med färgerna på sina klänningar. Inslaget med dragqueens fick mig dessutom att hånle lite i mjugg och undra vad Jimmie Åkesson månde tycka om det (fast han har nog redan gett upp allt hopp om att ändra på Eurovision, till skillnad från biblioteken).
Precis som i tisdags uppskattade jag också i all dess enkelhet det lilla inslaget med spelduellen mellan Måns och Filomena. Där kunde man ju själv sitta vid TV:n och briljera med sina kunskaper om vilka det var som gick till final och inte – jag hade alla rätt sammantaget, till skillnad från de båda tävlande. 😊

Nu tar vi nya tag till på lördag … jag måste som sagt börja på min ”inför finalen”-text, men allra först måste jag se till att lägga ut detta inlägg och få lite sömn (brukar vara en bristvara en vecka som denna).

Jag har talat.

onsdag 10 maj 2023

Efter ESC-semifinal 1 2023

Så var festen igång för i år – det gäller att njuta ordentligt, för redan om fem dagar är den ju över igen, men fram till dess blir det nu till att gotta ner sig desto mer i en angenämt spännande och galen Eurovisionvärld i sköna maj.
Gotta mig kunde jag också till största delen göra åt tisdagskvällens resultat, med ett par undantag, men jag återkommer strax till det.
Storbritannien verkar i alla fall ha fått till en ESC-produktion med den rätta känslan: det är lite samma sorts inslag av humor och kuriosa som Sverige brukar ha när vi arrangerar, och framför allt har britterna värdigt understrukit att de nu ordnar det hela tillsammans med Ukraina. Det har blivit snyggt med vykorten där en sevärdhet i Storbritannien matchas med en motsvarighet i Ukraina och därefter med ytterligare en från det aktuella landet. Och jag gillade det där lilla historieinslaget där Storbritanniens och Ukrainas ESC-resultat från nutiden och längre tillbaka ställdes mot varandra. (Att sedan en av programledarna också är från Ukraina är ytterligare rätt tänkt.)

Vad gäller själva tävlandet så var det alltså femton bidrag i semifinal 1 som blev tio nu denna kväll, och även om det proportionellt sett inte var så många som försvann ur bilden så var det fortfarande samma riktigt härligt spännande och gastkramande stämning under de få minuterna det varade (och inte mindre jobbigt för dem som åkte ut, får man väl anta ☹).
Här ska jag tillägga att jag – i likhet med de allra flesta andra – tycker det var riktigt skönt att EBU och arrangörerna skippade den där hemska idén de hade till finalistpresentationen. Ja, för den som inte hört talas om det så var alltså planen ett litet tag att artisterna skulle få stå uppe på scenen och höra länderna läsas upp, med paus för intervjuer efter den femte av dem och vad det nu var. Att köra detta Mello- eller Idol-format hade bara känts motbjudande i Eurovision … vi behöver inga ytterligare inslag av förnedrings-TV där, det räcker så väl med den utpekande uppläsningen av varje lands totala tittarpoäng i finalen. Och i semifinalerna är det en självklar del av nöjet att se hur inte bara artisterna utan hela deras delegationer jublar och viftar med flaggor där de sitter i sina soffgrupper. Klokt av de ansvariga att också inse detta till slut.

Bland kvällens finalister fanns, som bekant och verkligen inte förvånande, såväl Sverige som Finland. Ja, om Loreen eller Käärijä faktiskt hade åkt ut så hade jag nog fortfarande suttit som en fågelholk och inte kunnat hitta på något att skriva just nu utan desperat försökt tänka ut möjliga förklaringar. Men de åkte alltså inte ut, utan nu blir duellen mellan dem programenligt av i lördagens final. Efter i kväll har jag ännu svårare än tidigare att tro något annat än att det står mellan dessa båda.
Jag kunde sedan glädja mig åt att jag till finalen fick med de flesta av de länder jag tyckte bäst om utöver Sverige och Finland. Serbien kom med – vilket visar att man kan ha ett ganska svårt och konstigt nummer men ändå inte behöver vara beroende av någon jury för att ta sig vidare. Moldavien och Tjeckien kom med – vilket visar att det etniska stuket alltjämt lever. Alla dessa länder hade i mitt tycke väldigt starka låtar och läckra shower därtill. Det enda land jag fick klara mig utan av dem jag höll särskilt högt var Nederländerna, men det var jag ganska beredd på. Trots att den nederländska duon gjorde en stabil insats (ingen anledning till kritik, som de fått tidigare på hemmaplan) räckte det inte riktigt, och det var ju beklagligt med tanke på att det nog hade gått vägen i en mindre stark semi.
Även Malta (en favorit i något mindre skala för mig) blev utan finalbiljett, vilket också var det enda fel jag hade i mitt tips här på bloggen. Övriga länder tippade jag rätt – och jag fick alltså 9 av 10 – men Maltas plats blev det Schweiz som tog. Jag blev något förvånad över det, för själv har jag ruskigt svårt att uppfatta det schweiziska bidraget som något annat än ett sömnpiller och trodde inte att Europas TV-tittare skulle kunna det heller, men tydligen var de mottagliga ändå.

Två av de övriga finalisterna var Israel och Norge; inget av de länderna har ryckt tag i mig på riktigt, men jag känner igen ett bra framträdande när jag ser det och det tycker jag att i synnerhet Israel faktiskt hade. Sedan finns det tydligen fortfarande utrymme i Eurovision för Portugals särart, vilket är glädjande på sitt sätt.
Avslutningsvis har vi Kroatien – och här är det lite intressant att analysera och försöka ana sig till vad som funkar ute bland folk i årets Eurovision-upplaga. Att effektsökeri och tokerier ofta tjusar tittare är en sak, men det är inte alla typer av tokerier som funkar ... dock funkade det tydligen just med politisk krigssatir. Det ger en liten vink om att Europa inte har blivit mätta på att tänka på krig och diktaturer utan tvärtom uppskattar skämt om det. Om vi sedan ser på Schweiz och Tjeckien som också tog finalplatser, så inser vi att låtar med krigstema tydligen går hem i år även i mer seriös och eftertänksam form. Humor eller allvar – i ingetdera fallet är det taktiskt fel att sjunga om krig i år, det har vi sett nu. Om det sedan räcker ända till vinst att göra det är väl däremot mer tveksamt; där krävs det ännu mer eftertanke för att avgöra vad Europa egentligen är allra mest på humör för detta år. (Smakfull popshow från Loreen eller medryckande techno-rock-galenskap från Käärijä?)

Detta om finalisterna. Beträffande de fem som åkte ut så lider jag med dem. Lettland fortsätter sin dystra långa rad av icke-kvalificeringar (det blir inte bättre av att de redan haft en liknande sådan rad tidigare under 10-talet). Azerbajdzjan hade egentligen förtjänat att få gå till final när de nu försökte med något ”eget” och allt. Malta gjorde liknande ansträngningar som inte betalade sig. Irland kämpar förgäves hela tiden. Och Nederländerna gjorde som sagt ett bättre framträdande än förväntat men det hjälpte inte, utan nu halkade de ner i träsket efter att ha haft ett antal goda år. Man kan bara hoppas att inget av länderna tappar sugen. Det går i alla fall inte bara att skylla på TV-tittare utan smak som enbart röstar för lättsam underhållning och upptempo – för det gick ju bra för serbisk avantgarde och schweizisk ballad, för att inte tala om Sveriges popkonst. Om sedan någon till äventyrs är kvar i det där gamla nedlåtande tänket om öststater som jämt röstas fram på västs bekostnad, så stämmer inte det heller: fördelningen mellan öst och väst i och utanför finalen är hyfsat jämn. Nej, det är bara tillfälligheter och tajming och sådant som avgör hur det går. Det är bara för kvällens förlorare att bita ihop och försöka igen. Kroatien fixade det ju nu efter åtskilliga motgångar.

Och nu medan jag har suttit och skrivit detta så har de tio tisdagsfinalisterna blivit lottade till sina halvor i finalens startfält, och jag konstaterar att både Sverige och Finland hamnade på den första halvan. Som någon skämtsamt påpekade så är det ett strålande tillfälle för BBC att experimentera vilt med startordningen och låta Finland få startnummer ett och Sverige två 😊 (eller tvärtom). Självklart gör de inte det, men nog hade det varit kul att utmana den alltid lika tröttsamma startnummervidskepelsen.
Ja ja, en sak i taget. Det blir en semifinal till på torsdag också. Ser redan fram emot den.

Jag har talat.